ÄNDRAD LEVERANS |
Alice C

Harry hade en plan för kvällen. Men så klev en svart-vit man in genom dörren.

                                                                    *

Några minuter före stängningsdags steg han in i lokalen. Själv satt jag, som enda kvarvarande gäst, nere i hörnet med ett halvt urdrucket glas öl framför mig. Hans blick svepte över de tomma borden och stannade vid mitt. I nästa sekund stod han framför mig.  
   "Är det ledigt här?"
   Innan jag hann svara satt han redan mitt emot mig.
   "Tydligen inte längre", replikerade jag och tog en klunk öl. Några samtal var jag inte intresserad av. Jag satt där av ett enda och mycket bestämt skäl: Jag skulle dricka mig tillräckligt plakat för att få mod att slutföra min plan. Rummet omkring mig gungade redan betänkligt. Stolen hade en tendens att rotera. Snart skulle mannen bakom bardisken slänga ut mig. Ett par minuter till, bara. Och så kom den här svartklädde jäveln och förstörde dessa mina sista minuter. Denna min sista öl. Som om han läste mina tankar höll han fram en ask Marlboro.
   "Kanske en sista cigarett?" Fingrarna som höll asken var gula, missfärgade och taniga.
   Du röker för mycket, hade jag på läpparna. Men orden kom aldrig längre än så. Vad hade jag med den saken att göra? Tyst tog jag en cigarett. Mannen höll fram en tändare.
   Ett sista bloss ... Tanken kändes smått patetisk. Ändå sög jag girigt i mig röken.
   "Jag ser att du snart är redo", sa mannen och blåste rök i mitt ansikte.
   "Vad fan menar du?"
   "Precis vad jag sa."
   "Vad angår det dig? Är du dödgrävaren? Begravningsentreprenören?"
   Först när jag uttalat orden insåg jag så träffande de var. Hela mannen var svart-vit, som en jävla pingvin, faktiskt. Eller begravningsentreprenör. Svart, bakåtkammat hår, blek hy, svart kostym med vit skjorta. På kavajslaget satt någon sorts klubbnål och jag försökte skärpa blicken. Var det inte en ängel och en djävul? Med huvudena tätt tillsammans? Jag blinkade några gånger i hopp om att eländet skulle få skärpa och just när jag skulle släppa nålen med blicken blinkade djävulen åt mig.
   Jag insåg att jag äntligen nått den grad av berusning jag jobbat på hela kvällen.
   "Nej, förvisso inte", avbröt mannen mina tankar. "Kroppsliga kvarlevor har aldrig intresserat mig."
  Och jag är inte intresserad av dig över huvudtaget. Jag drog ett nytt djupt bloss. Lät tankarna glida iväg, lät dem landa på jobbet tidigare under dagen. Mitt i chefens replik:
   "En månads lön, men då kräver jag att du inte visar dig här mer."
   Hur fan hade det kunna gå så illa? Som om det inte räckte med att jag i förrgår fått veta att Tessie prasslade med min bästa polare? Huvudena tätt ihop inne på Mucky Duck. Jag hade sett dem redan i dörren, vänt och irrat runt hela natten. Tänkt. Grubblat. Tröstat mig med att jag i alla fall hade ett jobb. Välavlönat, ansvarsfullt. Tills i dag, vill säga. Varför i hela helvetet skulle jag behöva fiffla med kontona? Och varför hade jag inte varit försiktigare?
   "Livet bjuder ibland på större frestelser än man kan stå emot", sa undertaker'n mitt emot mig. "Och jag tror det börjar bli dags att avsluta."
   "Vad då avsluta?"
   "Din öl. De har redan stängt."
   Jag kastade en blick mot mannen bakom disken. Handduken över axeln. Tydligen var han klar med sitt eviga torkande av glas. Nu tittade han surt mot mitt håll, gjorde en rörelse med huvudet. Det vickade mot dörren. Jodå, jag förstod vinken. Lydigt höjde jag mitt glas, njöt av de sista klunkarna. På ostadiga ben reste jag mig upp. Den svart-vite följde mitt exempel och mannen bakom disken närmade sig.
   "Jag ska låsa efter dig", sa han. Sedan tog han sig mot bröstet. I nästa sekund låg han på golvet.
   "Ta det här!" Den svart-vite räckte mig ett visitkort innan han skyndade mot mannen.
   "Vi ses!"
   "Tror jag inte." Utan att ägna kortet en blick, stoppade jag det i jackfickan.
   "Jodå, var så säker!" Han flinade brett. "Förr eller senare ses vi."
   Han böjde sig ner över barägaren, och innan jag hann reagera hade han hjälpt honom på benen igen. Tillsammans lämnade de lokalen. Innan jag följde efter genom dörren kastade jag en blick över axeln. Mannen var tillbaka på golvet. Ögonen vidöppna, liksom munnen. Jag blinkade två gånger. Kände fortfarande kylan som trängt in när de båda nyss gick ut. Eller hade de verkligen lämnat lokalen? Inte ett spår av dem syntes utanför huset.
   Jag insåg att jag var mer packad än jag tidigare trott.
   Visst borde jag ringt ambulans, men mannen på golvet var redan bortom all hjälp. Och med chefens anklagelser mot mig tidigare under dagen kunde jag förvänta mig vad som helst av ordningsmakten. Så istället för att hala upp min mobil, vandrade jag iväg längs trottoaren. Jag hade en plan att följa. Ett uppdrag att slutföra. Jag ville absolut inte bli förhindrad.
   Medan jag vinglade iväg längs gatan trängde nattkylan genom jackan. Jag huttrade och stoppade händerna i fickorna. Och det var så jag åter blev varse kortet jag fått. Kortet jag aldrig ens tittat på. Framme vid nästa gatlykta tog jag upp det.
   Mannen från krogen tittade rakt mot mig från ett svart-vitt foto. Eller var det i färg? Det var svårt att avgöra, karln var ju som sagt svart-vit redan från början.
   DÖDEN, stod det bredvid fotot.
   Blicken löpte vidare över texten.

                                       Snabba och smärtfria leveranser.
                             Tidsbokning: själsleveranser@andrasidan.död

   Jag stirrade på fotot. Glodde på texten. Tänkte att jag såg fel. Läste fel. Men ändå. Texten vägrade ändra sig, bokstäverna bytte inte plats, ändrade inte form eller försvann. DÖDEN stod det. I svart på vit botten.
   Med ens förstod jag varför han satt sig vid just mitt bord. Varför han tyckts läsa mina tankar. Liksom att något hade kommit emellan. En bartender med dåligt hjärta, närmare bestämt. När jag kom fram till vägen ner mot ån stannade jag till. Såg mig omkring. Ingenstans skymtade min nya bekantskap. En stund blev jag stående. Tvekande. Med en fot i varje riktning. Döden hade suttit vid min sida, men lämnat mig.
   Det var då själve fan! 
  
Men jag förstod vinken. Min tid var inte ute.
   Inte än.
   I alla fall inte i natt.
   På runda fötter valde jag vägen åt vänster. Upp för backen och sedan vänster igen. Det lyste i fönstret. Tessie var tydligen hemma. Tveksamt närmade jag mig ytterdörren, fumlade med portkoden.
   Ännu en natt i min egen säng. Sedan skulle det väl alltid bli någon råd.
   Jag hade ju visitkortet.
   Jag fick väl helt enkelt boka en tid.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...du kan lägga till intressanta böcker i din boklista som du kan kika på senare. Klicka bara på hjärtat bredvid boken.

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Helt genushysteriskt

"En samling korta satirtexter kring dagens genushysteri. Syftet med boken är främst att irritera…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |