Zenith

Ingenting är fel allt är rätt. Jag skakar men det kanske är av glädje. Det senaste fixet gjorde mig… ”Du är en idiot”!, skrek Robert från vardagsrummet. Jag gick för att se hur det stod till med min gamle vän för att finna honom liggandes i soffan med ett uttryckslöst ansikte. Som en staty låg han och stirrade på mig. Bara ett ögonblick senare stod han framför mig men jag hade för länge sedan fokuserat min blick på teven. Jag ryckte till, nej det var närmare bestämt Robert som hade puttat till mig. ”Hallå? Vad var det jag sa om…”. Teven igen. Vad var det där i bakgrunden tro? En glimmande stjärna? Ett bortglömt stearinljus? Robert verkade i allfall mindre nöjd med min tillvaro, min närvaro. Trappen slingrade sig ner som en berg-och-dalbana och jag famlade för att inte ramla. ”Tok” tänkte jag, varför kunde dom inte bygga raka trappor för en gångs skull. Jag stannade till och blundade och med ens kände jag lättnaden över att gå i en rak trappa även om ledstången som jag följde med handen var böjd.

”Inte mottaglig för konversation alla gånger” påmindes jag om någon som hade sagt. Vad spelade det för roll, jag nynnade på en melodi även fast jag inte insåg vilken förens jag möttes av porten ut till den mörka februari natten. Då var det för sent, jag blev chockad av mitt eget ansikte som speglades mot rutan i mörkret. Konturerna var diffusa och det kändes som om jag inte kunde få något grepp om vem det var. Var det där verkligen jag? ”Jag har förändrats” tänkte jag efter att ha gått igenom porten (kunde jag gå igenom föremål?). Jag vågade inte föreställa mig mina nyligen upptäckta magiska krafter för jag hade en känsla av att de bara skulle orsaka trubbel. Lampornas sken kändes som ett skonsamt regn av ljus, eller var det duggregn?
”Zenith” som klubben hette såg nästan död ut. Kanske hade cancern blivit värre? Eller så var skrumplevern ett faktum. Hur som helst såg det stängt ut även om dörren var öppen. Han gick in och började med ens känna musiken. Det var ingenting jag kände igen från förut men kändes gjorde det. Kändes som tusen bongotrummor spelandes några ynka centimeter från mina öron, hjärta och mage. Någon tyckte det var fel men jag tyckte så mycket som ingenting alls.

Jag log. Något jag hade läst varnade mig från att gå djupare in i discoljusen. Istället satte jag mig ner utan att tänka mig för. Hon mötte min blick som om jag var en oönskad gäst. Men det var jag ju mer eller mindre. Hon sa något jag inte uppfattade för jag tänkte på vad jag hade tagit innan, om den tidigare dödsångesten, Roberts jävla tjat och hur jag egentligen såg ut. Det var nog ingen fara. Jag log igen och frågade henne vad hon hade sagt. Hon log tillbaks och talade om att hon bara sagt hej och nu undrade hon vad jag hette också. Det här är fan svårt alltså, ja jag vet vad jag heter det är inte det men jag kunde inte sluta tänka på hur snygg hon var för ögonblicket. Lite för sent svarade jag att jag hette K-conny, eller egentligen hette jag Conny men jag stammade och det lät väldigt konstigt. Jag hade väl döpt om mig… nu. Hon hette själv Beatrice men ville att jag skulle kalla henne Bella. Vilken konstig typ. Dialogen lämnades till det förflutna och obefintlighetens tacksamma mottagande. Jag minns nämligen knappt någonting. En dialog med någon jag aldrig skulle möta igen, Bella tror jag närmare bestämt hon hette. Men snart skulle även namnet vara glömt tänkte jag lutandes över toaletten som luktade skit. Eller det kanske var min spya, jo jag tackar ja, eller en kombination.
Allt hade förmodligen inte gått som planerat men det gör det aldrig. Vilken jävla klubb, den där Zenith. Med alldeles för hög musik och blixtrande ljus. Sittandes utanför kunde jag inte låta bli att fråga mig själv vad jag egentligen ville åt. Var det flickorna på dansgolvet? Var det trippen i sig, eller snedtrippen. Det blev i alla fall inte som jag, eller ”K-conny” som jag nu hette, hade tänkt mig. Plötsligt, eller snarare långsamt men bestämt trädde folk ut från klubben. För all del sade jag, lämna allt bara! Gör det! Dem före detta gästerna blängde föraktfullt mot mig. Jag kan inte se riktigt klok ut. Jag kollade på klockan. Min handled såg ovanligt tjock ut. Vad hade nu hänt? Just det, det var så sent som 04:25. Jag måste ha slumrat till här efter det i all sin hast mindre lyckade toalettbesöket. Vad väntade jag på? Jag hade inte ens något hem att återvända till. Så varför gick jag inte bara, eller vänta, var ska jag gå.

Jag tror Robert har fått nog. Snart i alla fall… Hopplöst. Socialen, arbetsförmedlingen, jag är trött på skiten. Men det kvittar. Bella, var det så hon hette stod en bit bort och rökte. Hon såg syndigt vacker ut, ja så som man bara kan se ut i filmer. Hon tittade på mig, jag vet inte vad hon ville ha. Här är min plånbok, ta den! Min mobil också, och min klocka, även fast den inte är värd det minsta. Hon hade sett min uppgivna gest. Kanske trodde hon att jag vinkade hit henne, det kanske jag gjorde? Fan vad pinsamt. Hon log mot mig, så där som om det här egentligen var en film. Det kvittade, jag kunde nämligen inte låta bli att le tillbaka. Film! ”Hej K-conny” sade hon som om det redan hade varit bestämt ett långt tag innan. Hon sträckte mig handen och det var jag inte mer än förtjänt så länge som jag hade suttit här. Det smärtade i ryggen när hon med en liten men tillräcklig kraft drog upp mig från min sittande ställning. Jag sade ”Hej Bella” och var nöjd över min insats. Varför drogs hon till mig? Jag var ju inte ens ren, nykter, skaplig eller charmig. Så många andra att välja och vraka mellan. Hon skrattade. Jag hade tydligen sagt något. ”Vem vet, jag kanske ser en charm som ingen annan ser”. Jag kom att tänka på det där med magin, kanske fungerade den ändå? Hur fan kunde hon läsa mina tankar eller sa jag bara lite för mycket. ”Det kvittar” mumlade jag. Jag tänkte inte på det men vi gick arm i arm. Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Tanken kittlade mig något förfärligt. Jag nös och efter det var jag nära på att spy. Hon var omtänksam. Jag spydde dock inte men hon höll om mig och hennes värme var något alldeles extra. Det var tyst en minut. ”Vi är alltså på en liten promenad. Var bor du?” frågade jag. ”Hotell Haute i Normandie” sade hon utan att titta på mig.

Jag blev arg och tittade skarpt på henne men hon vägrade möta min blick så jag teg. Att gå var inga problem egentligen, det lärde man ju sig för kanske 18 år sedan men att diskutera Normandie med den här tösen var inte av det lättaste. ”Fan vad du driver då, Cecilia Lind” sade jag och försökte lugna ner mig. Hon svarade ”vad romantiskt” lite ironiskt och vi fortsatte. Jag tror att jag var full. Eller hon gjorde, men jag var bara full av glädje över att gå armkrok med Normandies kanske hetaste fransyska. Cecilia Lind. Fyfan, vilka namn dom har, Vreeswijk, man hör ju fan på namnet att han är där ifrån med. Baguetter allihopa. Hon skrattade till. Hade hon hört det också?