Zenith

Jag lutar mig mot soffan. Den känns skön och gosig. Det puffar ut rök ur mina näsborrar och jag känner hur luddet i huvudet behagligt börjar sätta sitt grepp. Beatrice hade gått. Jag hade sagt åt henne att jag inte ville att hon skulle gå, men hon gick ändå. Hon försäkrade sig om att hon älskade mig först. Min största rädsla var att hon skulle lämna och inte komma tillbaks. ”I get high on you baby” brukade jag säga med min rostiga engelska, hon gillade det. Inget dödsknark hade fått mig att känna mig så… euforisk. Hennes leende läppar med enbart ett matt spår av läppstift när hon smekte mitt håriga bröst. Men nu hade det blivit värre. Hon tittade inte in i mina ögon som förut, jag kände på mig att något var fel. Så jag hade bestämt mig för att röka lite ganja och tänka över mitt liv. Det var ett snedsteg, men jag sket i det.
Plötsligt stannade jag upp. Det var ju precis den attityden som hade försatt mig i skiten. Fan också. Mina handflator gnuggade ögonhålorna frenetiskt. När jag lät dem tungt falla ner i knät där jag halvlåg föll en bit aska från jointen ner i soffan. Jag började desperat borsta bort det med handen men det blev bara värre. Jag satte mig upp. Ansiktet vilade på ena handen som stöddes på benet. I den andra höll jag slappt jointen i. Doften påminde mig om tiden före detta. Den satt i väggarna som om tapetserarna hade använt sig av rent THC istället för tapetklister. Jag flinade över tanken att röka mina egna väggar. Men sen blev jag vräkt. Leendet tynade bort. Sen räddade Robban mig lite smått genom att erbjuda mig att sova på soffan.

”Vigselringen klingade när hon släppte den på diskbänken. Hennes ögonhålor var mörka av smink och för lite sömn. Jag kände knappt igen henne, min tidigare så vackra och blonda mor. Hon tittade sorgset på mig. Jag såg att hon var ledsen, inte bara ledsen utan förtvivlad. Det skar i mitt hjärta. – Sej till pappa att jag inte kommer tillbaks. Jag älskar dig Connor.”

Jointen brann emellertid upp men det gjorde inte mina problem. Varför skulle alla älska en på låtsas? Varför var alla så falska, om hon nu älskade mig, varför lämnade hon mig? Lämnade mig med min jävla idiot till far. Han har alltid haft en skruv lös. Ett tag sedan var jag ledsen och saknade honom men nu är jag bara arg. Jag blev förbryllad över hur jag hade sagt orden rätt ut. Idiot… mumlade jag. Hon hade alltid varit den smarta. Och så den oktoberdagen lämnade hon oss för alltid. Min civilekonom till mamma. Jag var bara 11 år. Vad såg hon i honom in the first place liksom… ingen kan göra något rätt. Man kan ju inte bara ta någon för att sedan ångra sig – sedan gifta om sig.

”Vi måste fortsätta, även om du inte vill. Vi måste fortsätta utan mamma.” Det hindrade mig inte från att fortsätta gråta. Ett år hade gått och den enorma saknaden var för mig oöverkomlig. Jag var tidigare duktig i skolan, jag ville bli egenföretagare… det hade jag alltid velat. Men nu ville jag bara bli vuxen så att jag kunde söka upp mamma. Han sa det, att jag fick göra det när jag var vuxen. Och att vi var tvungna att låta henne vara. Jag kunde inte förstå, jag kunde inte för mitt liv förstå.

Jag grät, för första gången på flera år tror jag. Vart fan gick det snett? Var det när morsan drog eller när farsan dog? Vilket jävla svek alltså… ska det vara så svårt att ta hand om ett ensamt barn? Alla dessa frågor. Jag bultade näven i bordet. Fuck. Jag var ett fuckup. Jag är ett fuckup. Vad har jag för utbildning liksom, rökte mig igenom samhällsprogrammet och fick sämsta betygen ever. Vad är det här för skitliv? Jag vet inte ens vad jag vill bli längre, jag är ju vuxen nu. Och jag har en tjej, för första gången. Mamma hade varit stolt, eller jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta av henne. Det är likgiltigt. Allt är likgiltigt. Inte de tankarna igen. Försöker desperat hålla tankarna ute. Tänder en till. Känner hur stor skillnad det är gentemot förut. Inne på den tredje jointen börjar saker bli lugnare. Fiskarna i skallen simmade långsammare. Behagligt stillsamt. Försökte tänka på allt mysigt i livet istället. Beatrice… Hennes slanka kropp. Telefonen ringer och väcker mig ur min dagdröm. Beatrice. Fuck, ryck upp dig nu. Jag sliter tag i sladdtelefonen fumligt.

- Hallå….

- Hej… Vi måste prata.

- Vad nu?