Sista Droppen

Av: Anita Menegay | 2 kapitel | boken är inte färdig

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Antal visningar: 25

Lotta låg klarvaken och stirrade ut i halvmörkret i det främmande hotellrummet. Spritångorna från Bertil stack henne i näsan och snörvlandet från hans snarkningar gjorde det omöjligt att få en blund i ögonen. Inte vågade hon vända sig med ryggen åt för att ligga mer bekvämt heller. Han skulle kunna vakna, och när han var full var det omöjligt att veta om han skulle börja famla efter henne, eller ge henne en blåtira och en spark ur sängen.

Hon suckade. Hur ofta hade hon inte bönat och bett Bertil om att sluta dricka? Förklarat för honom att hans häftigt uppbrusande humör eller gråtattacker inte berodde på utomstående händelser utan på spriten, och att den förstörde både hans, hennes och barnens liv. Men han lyssnade aldrig på henne. Det var bara hon som var tjatig. Inte var han alkoholist, han skötte ju sitt jobb! Och om han tog sig en jäkel någon gång för att varva ner var det väl inget fel med det?

Hon kastade en blick på armbandsuret på nattduksbordet. Snart halv sex. Det var lika bra att stiga upp, någon mer sömn skulle det ändå inte bli. Hon tittade till på Bertil och hasade sig ljudlöst ur sängen. Hon lättade på persiennen och såg början till en gråblek dager, så klädde hon sig och satte på sig jackan. Hon öppnade försiktigt dörren, kände doften av kaffe i korridoren och återvände in för att hämta några sedlar ur Bertils plånbok, så tassade hon ut.

Morgonluften var kylig och frisk och hon andades begärligt in den. Hon sneddade gatan, gick in på ett kafe och beställde kaffe och ett wienerbröd, sedan tog hon en lång promenad in mot centrum. Medan hon gick kände hon hur musklerna i skuldrorna och armarna slappnade av, men samtidigt som stressen rann av henne kom vemodet. Hon hade sett fram emot den här minisemestern, och blivit jätteglad när Bertil föreslog att hon skulle lämna barnen hos sin mamma och följa med på hans nästa tjänsteresa utomlands. Hon hade inbillat sig att om de bara kom för sig själva ett tag, bort från vardagen, slitet och oron över de aldrig sinande räkningarna, så skulle det bli som förr mellan dem. Mysiga middagar på små intima restauranger, en stillsam promenad hand i hand tillbaka till hotellet... För han var ju snäll när han inte drack. Hon skrattade till lite bittert. Så dumt att inbilla sig något! Sanningen var att hon var gift med en alkoholist som t.o.m. kunde slå till henne när han var på det humöret. Frågan hon ständigt ältade därhemma hade bara följt henne hit: Vad skulle hon göra? Hoppas han skulle sluta dricka? Ta ut skilsmässa? I så fall, hur skulle hon försörja sig och barnen? Kunde hon få något jobb i dessa dåliga tider och utan kvalifikationer? Hur skulle barnen reagera? Var det rätt mot dem att ta ifrån dem deras far? Hur skulle han klara sig? Hon stannade till. Hur han skulle klara sig var väl egentligen inte hennes problem.

Hon tittade sig omkring och upptäckte med en shock att hon inte kände igen sig. Det var fullt ljust nu, och hon hade hunnit in i stan, där morgontrafiken brusade omkring henne. En stor klocka på en bank visade på halv nio -- hon hade varit ute i tre timmar! Hon vände och började skyndsamt och med hamrande hjärta gå tillbaka gatan hon kommit. Måtte hon hitta! Och måtte han fortfarande sova!

Det gjorde han inte. Sängen, såg Lotta när hon andfådd kom upp på rummet, var tom och sängkläderna låg vårdslöst kastade på golvet. Han var inte på rummet, och inte i badrummet heller. Hon såg sig dröjande omkring. Sakerna som legat på hans nattduksbord var borta, och garderobsdörren stod på glänt. Med ett par steg var hon framme och ryckte upp den. Där fanns bara hennes egna kläder. Utan att riktigt fatta stirrade hon in i den nästan tomma garderoben, så gick hon tillbaka in i badrummet och såg nu att även här fanns bara hennes egna toalettartiklar. Bertils necessär, kam, rakapparat, hårvatten, allt var borta. Tankarna virvlade i hennes hjärna medan hon insåg vad som hänt. Han hade vaknat, inte sett henne och gett sig av. Stuckit. Lämnat henne i en främmande stad i ett främmande land utan varken pengar eller ett ord till förklaring. Hade han i fyllan och villan glömt att hon var med på den här resan och åkt vidare ensam?

Hon sjönk ner på sängen, men satte sig sedan kapprakt upp. Pengarna! Bertil had alltid hand om reskassan. Hon själv hade varken pengar eller kreditkort. Hon flög upp, rev igenom papperna på bordet och de två nattduksborden, sprang in i badrummet och letade. Ingenting, inte ens en lapp. På darrande ben sjönk hon ner på sängkanten igen.

Hon ruskade på huvudet i ett försök att tänka klart. Det måste ju finnas en förklaring till hans försvinnande. Han kunde inte bara ha lämnat henne utan vidare, även om hjärnan varit omtöcknad av sprit. Nej, säkert fanns det en anledning. Kanske ville han bara byta hotellrum. Eller också hade han fått ett meddelande om att något hänt hans far eller att kanske ett av barnen var sjukt, och brådstörtat gett sig iväg hem av den anledningen. Oron drev henne till att ringa hem till sina föräldrar.

"Hejsan mamma. Jag ville bara höra om det går bra med barnen." "Ja, vi har så trevligt tillsammans. Just nu är de i parken med morfar och Ludde. Har ni trevligt då?" "Jättemysigt. Hotellet är toppen och maten fantastiskt god." Hon avbröt sig, rädd för att låta översvallande och olustig över att behöva ljuga för modern, som var ganska skarpsint. Men hon hade aldrig sagt ett ord om Bertils drickande till någon av deras anhöriga, och detta var inte rätta tillfället. Hon lade på luren och ringde upp Bertils far, som det inte heller var några fel på.

Det fanns bara ett annat alternativ. Det kunde ju hända att de ringt från huvudkontoret och bett honom ge sig av till ett affärsmöte i en annan stad, och så hade hon varit ute, och han hade inte haft tid att vänta. Att han borde skriva en lapp eller lämna henne pengar hade han antagligen inte ens tänkt på. I vilket fall som helst skulle han säkert ringa och meddela var han befann sig, bara han fick nyktra till. Hon hade bara att lugna sig och vänta, så skulle allt ordna sig.

Det knorrade i magen. Hon kom att tänka på att hon bara ätit ett wienerbröd och beslöt sig för att äta lunch medan hon väntade på Bertil. Resolut reste hon sig, sköt alla orostankar åt sidan och gick ner till restaurangen.

Hon kände sig bättre till mods efter en stadig lunch med ägg, skinka och potatis och ett stort glas öl, som, eftersom hon annars aldrig drack, fick henne att känna sig behagligt dåsig. Tack och lov att det fanns restaurang på hotellet, tänkte hon och snurrade på ölglaset medan hon väntade på notan. Det skulle inte gå någon nöd på henne. Men när hon bad att få skriva under notan ursäktade sig servitrisen, och kom efter en stund tillbaka med restaurangchefen.

"Tyvärr, men eftersom rummet är uppsagt och betalt måste vi be damen betala. Det går bra med kontanter eller kreditkort," sa han och log vänligt.

Lotta stirrade på honom och kände rodnaden krypa upp på kinderna. Hade hon hört rätt? Jo, visst hade hon uppfattat riktigt trots det främmande språket. Förvirringen ersattes av insikt och slutligen vrede. Inte hade Bertil något affärsmöte i en annan stad! Det var bara hon själv som hittade på ursäkter för hans beteende. Det spelade förresten ingen roll vilken anledning han hade. Han hade lämnat henne utan pengar i ett främmande land, punkt och slut. Helt plötsligt stod det glasklart för henne vad hon måste göra. Hon kunde inte sitta här och vänta på att Bertil kanske skulle höra av sig. Hon måste hem!

Hon blev medveten om att restaurangchefen tittade undrande på henne, och samlade sig.

"Det måste vara ett misstag," sa hon så lugnt hon förmådde. "Jag ska stanna en dag till. Om ni låter mig skriva under notan nu ska jag genast gå och tala med receptionen."

Så snart hon kommit upp på rummet beställde hon ett nytt samtal hem till modern. Hon stålsatte sig.

"Mamma, det har hänt något som gör att jag måste låna lite pengar. Kan du telegrafera dem hit?"

Det blev tyst en lång stund i andra änden, så kom moderns röst: "Jag förstod att något var fel när du ringde förut. Har Bertil slarvat bort reskassan?"

"Nej, det vill säga..." Tårarna steg i Lottas ögon och hon bet sig i läppen, men plötsligt orkade hon varken hålla emot eller ljuga längre. Hon var så trött på att alltid försvara Bertil. Sanningen kom fram mellan sammanbitna snyftningar.

"Men kära barn... det är klart jag skickar pengar," sade modern. "Kom bara hem."

"Jag åker hem till mig själv. Jag har lite att ordna... Får barnen stanna några dagar till, så kommer jag och hämtar dem sedan."

"Självklart."

Det kändes som om en tung sten lyfts från hennes skuldror när hon lade på luren. All hennes förvirring var som bortblåst. Det var bara skönt att veta vad hon skulle göra. Hon duschade och tvättade håret, och tillbringade resten av dagen med att titta i skyltfönster. Nästa dag fick hon besked om att pengarna anlänt. Hon bokade plats på ett kvällsplan, betalade hotellräkningen och packade. Några timmar senare satt hon på planet till Stockholm.

Det var sent när hon steg ur taxin och gick uppför gången till villan. Något tveksamt satte hon nyckeln i dörren. Hade Bertil också kommit hem? I så fall, vad skulle hon säga till honom? Vad skulle han säga och göra? Men huset var tyst och mörkt. Hon gick igenom rummen ett efter ett innan hon satte på kaffe. Hon satte sig vid köksbordet med telefonkatalogen i knät och bläddrade i den. I morgon skulle hon ha mycket att göra och många samtal att ringa. Hon skulle byta ut låsen i villan, beställa tid hos en advokat, ordna med barnomsorg, börja söka jobb. I morgon började hennes nya liv. Äntligen.

Läs bok
  •  

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Syndabocken

"En bok baserad helt på verkligheten. Flickan Martine är uppväxt bland främlingar men letar efter…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |