Någon måste dö |
Åsa Nordlund

   Något hade hänt det var helt klart. Något hemskt – men vad? Flaggan vajade på halv stång på skolgården och vår lärare mötte alla sina elever ute på asfaltsplanen framför skolan. Vi fångades in likt förvirrade fågelungar. Hon räknade in hela klassen, sen sa hon: “Vi ville inte att ni skulle få höra det genom en massa rykten.” Höra vad ? frågan studsade runt i mitt huvud. 

  “Jag vill att vi allihop går samlade till vårt klassrum. Sen skall vi gemensamt med resten av skolans elever samlas i aulan. Rektorn vill att vi tillsammans skall ha en tyst minut för…" hon hejdade sig innan hon han säga namnet högt. Tårar började sakta stiga i hennes ögon, munnen blev stel som ett sträck. Man kunde se att hon kämpade för att behålla fattningen och mungiporna drog sig obönhörligen nedåt. Hon blundade – drog in ett djupt andetag, öppnade ögonen och började gå mot trappan.

   Genom korridorens fönster sken solen in med sina varma strålar. Jag kunde se dammkornen segla sakta genom luften, som i ett timglas där tiden för länge sedan runnit ut, bara stoft finns kvar. Korridoren kändes som en evighet, hur långt kunde det egentligen vara till dörren i bortre änden. Jag hörde tisslande och tasslande, någon fnissade till, men när Eva, vår lärare, vände sig om blev det åter knäppt tyst. I mina egna tankar började jag sakta räkna efter. Hade alla varit närvarande? när Eva räknat in oss på gården. Då hade jag inte lyssnat så noga, bara stirrat på flaggan som ensamt hängde på halvstång. Den hade sett så sorgsen ut. Inte som när skolavslutningarna firades, då hade den vajat i vinden med löften om nya äventyr. Nu hade den signalerat slutet av ett annat slag.

   Jag satte mig ner på min vanliga stol, stolen bredvid mig förblev tom. Det snördes åt i magen och jag fick svårt att andas.
   Eva började “Jag vill att ni skall veta att det finns hjälp för de som behöver. Vi kommer ha en krisgrupp här hela veckan, kuratorn och skolans psykolog finns också här.“

   Stackars Jennys föräldrar, tänkte jag. Vi umgicks ju inte så ofta, Jenny och jag. Men hon var nog den enda, som genuint var snäll och förstående mot mig. Jag hade aldrig hört henne säga ett ont ord om mig, inte som de andra. Jag kunde höra deras glåpord eka inom mig men nu gjorde de inte ont längre. Likt vatten rann det av mig och nu kände jag mig stark. 
    Undrar vad som hänt? Kanske någon sorts olycka, Jenny brukade ju cykla till skolan. Jag blundade och i mitt inre spelades en film upp. En bil som kör alldeles för snabbt, Jenny som svänger ut i korsningen...
   Mina tankar avbröts av Eva: “under veckan kommer alla lektioner att ställas in. Istället skall vi alla arbeta i grupper, om mobbing, vi måste se till att något sånt här aldrig får inträffa igen!"

   “Konstigt att någon måste dö, för att skolan skall reagera”, hörde jag en av mina klasskamrater viska till sin bänkgranne. “Det är ju inte som att ingen visste att hon mådde dåligt. Att hon blev mobbad menar jag, men ingen trodde väl att det var så här allvarligt.”   

   Eva sa: “jag tycker att vi skall hedra Alice med en tyst minut“, så slöt hon ögonen och en tår rullade sakta ner för hennes kind samtidigt som hon böjde ner huvudet. När hon sa namnet högt hördes ljudliga snyftningar runt om i klassrummet. Alla böjde ner sina huvuden mot bänkarna, som om de i skam och sorg insåg vikten av sina gärningar – lite försent. Tystnaden bröts när Eva med darrande röst sa:
“Vi är alla lika skyldiga. – Att inte agera… när någon far illa, att låtsas att man inte ser, att vara likgiltig.“

Alice?

Inte Jenny!

Jag kände en stor lättnad sprida sig i kroppen.

Jenny levde, men inte jag.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...du kan lägga till intressanta böcker i din boklista som du kan kika på senare. Klicka bara på hjärtat bredvid boken.

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Till min förlorade pappa

"Vissa saker i livet går inte att ersätta med något annat. antingen har man det eller har man inte…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |