Genom glas | Genom glas
Cecilia Söderlind

Genom glas

Det var länge sedan de möttes på den här platsen. Maria ser sig omkring. Hotellfoajén har blivit uppfräschad sedan dess. Hon sjunker ner i en av de generösa skinnfåtöljerna för att vänta på honom.  Genom de stora glasväggarna kan hon se gatan utanför, men också en bit runt hörnet. Det känns lite som att sitta i en glasbur. Hon spanar lite oroligt: han borde varit här nu. Det var ett par veckor sedan de sågs. Han har varit på semester med sin fru och sina barn. Hon tycker inte om att behöva tänka på att de finns; de ger henne dåligt samvete, samtidigt som hon kan uppleva att det är dom som tar honom ifrån henne.  En gång råkade hon möta dem. Det var en söndag och hon hade bestämt sig för att åka till ett museum, alldeles ensam. Det hade känts bra. När hon precis betalat inträdet och var på väg in fick hon syn på en barnfamilj som satt vid ett bord, alldeles vid kapphängarna. Det var Anders och hans familj. Han satt där med sina två söner klättrande i knäet, och han var djupt inbegripen i ett samtal med sin fru. Hon hade iakttagit frun: Snygg, såg säker ut, tufft klädd med kortklippt hår. Han hade känts så annorlunda. Det var inte riktigt hennes Anders som satt där borta. Han såg lite trött ut, tunnare på något sätt, nästan pojkaktig, hade hon tänkt. Det var inte den säkra manliga Anders som hon kände. Frun hade böjt sig fram mot honom och plockat bort något skräp från hans kind. Sedan hade hon smekt med handen genom hans hår. Hon hade känt ett starkt obehag, vänt sig om och gått mot utgången. Efter det hade hon funderat på att göra slut, men hon klarade det inte. Det gick inte att sluta tänka på honom, att sluta längta efter honom. Och frun och barnen har hon med tiden lärt sig att förtränga. Den korta kjolen korvar sig lite när hon sitter ner, hon drar lite i den, tar upp ett lipsyl ur fickan och kör frenetiskt med det några varv på läpparna.  Hon fortsätter blicka ut mot gatan, ögonen flackar. Var sjutton är han? Hon önskar att han stod där framför henne nu. Han skulle dra henne in till sig så där som hanbrukar, med ena armen och med ett självsäkert leende på läpparna, och hon skulle vila sitt ansikte mot hans bröst.  Sedan skulle hon titta upp på honom och möta hans leende. Han skulle kyssa henne på nästippen och hon skulle känna hans händer smeka ner över ryggen och sedan skulle han trycka hennes höfter mot sig och kyssa henne. Hon ryser till. Kan han inte komma snart.

Hon ser ut som ett barn, som en trött tonårstjej utspilld i fåtöljen, tänker Anna när hon står och betraktar henne utifrån gatan. Så ser hon alltså ut, tjejen som han hade valt att bedra henne med. Hon är helt olik henne själv. Lite förvånad konstaterar hon att hon aldrig skulle ha trott att han attraherades av den typen av tjej. Men vad vet hon egentligen? Hur mycket vet man om varandra? Hon hade inte upplevt att de hade det dåligt - men kanske heller inte så bra som man skulle kunna önska. Det var så mycket som tog tid i livet. Men ändå, hon trodde att de hörde ihop. Det sticker till i hjärtat; hon överraskas av sina egna känslor - vill inte känna sig svag. Det har alltid varit hon som styrt upp, tagit tag i saker när andra tappat greppet. När hon hade fått veta hade hon genast börjat planera framtiden, hur det skulle bli: med barnen, boendet, allt det praktiska; nu när hon skulle lämna honom.  Hon inser plötsligt att hon inte kan vara så kall och rationell.   Hon tvingas erkänna för sig själv hur ledsen hon är; att det är så fruktansvärt sorgligt att det blivit som det blivit, men det är framför allt ilska som väller upp; för första gången känner hon hur arg och besviken hon är på honom. Hon måste kämpa mot tårarna, det är tårar av både ilska och sorg som tvingas tillbaka. De ska inte få henne till det. Hon ska inte stå här och lipa som någon försmådd hustru. Hon klarar sig minsann. Det har hon alltid gjort, i alla lägen; det här är inget undantag. Anna ser oron hos älskarinnan när hon med blicken söker efter Anders.  ”Har du inte lärt dig det ännu? Honom får man alltid vänta på”, säger hon lite syrligt för sig själv. Plötsligt serhon glädjen i älskarinnans ögon: hur hon lyfter handen och vinkar. Anna hinner inte stoppa reflexen att följa hennes blick. Hon hade lovat sig själv att inte stanna; inte bevittna deras möte. Men nu har blicken svept iväg och hon får syn på honom där han kommer gående på gatan. Som någon jävla tupp, med bröstet framskjutet och med en min som… vilken jävla min: som om han ägde världen.  Han vinkar tillälskarinnan. Som en kung som möter sitt folk. Men så är känslorna där igen, hon kan inte hejda dem. Känslor av svek och sorg drabbar henne som slag i magen. Hon vänder sig hastigt om. Det här vill hon inte vara med om. Det här vill hon inte se. Hon börjar småspringa, tittar på klockan. Det är bråttom nu. Om tio minuter har hon mötet med advokaten.  

Han blir glad av att se henne. Det måste han medge. Hon är söt och det riktigt lyser om henne. Hennes ansikte är öppet. Hon känner tillit till honom och beundrar honom, det vet han. Han tycker om det sätt hon ser på honom; tillsammans med henne känner han sig alltid väldigt manlig. Många gånger har han haft dåligt samvete och tänkt göra slut.  Det är egentligen inte hans stil att leva dubbelliv på det här sättet. Anna har alltid varit hans stora kärlek och han älskar henne fortfarande, trots att han känner att de kommit lite ifrån varandra. Men det finns fortfarande hopp och han kan helt enkelt inte tänka sig ett liv utan henne. Vem skulle han vara då? Familjen är ju hans liv. Men han kunde inte stå emot Maria, hon… efter deras möten var det som om allt kändes lättare. Och han vet att det inte ska fortsätta så länge till. Det är inte schysst, inte mot Maria. Han vill inte att hon ska tro att det finns någon framtid för dem.Varje gång de har mötts har han tänkt säga det – velat vara rak. Men det ä rsvårt, väldigt svårt. Och Anna, han vill ju för allt i världen inte såra henne.Han känner sig falsk. Men det ska ju inte pågå så länge till. Han bli alltid så upplyft av sina möten med Maria, känner sig levande; det har han haft med sig hem: varit gladare, tålmodigare med barnen och faktiskt mer kärleksfull mot Anna. Han ryser:  vilket jävla självbedrägeri! Vad är det han vill säga sig själv? Att otroheten har gjort Annas och hans förhållande gott? Nej, det måste få ett slut. Idag ska han säga Maria som det är: att han vill göra slut… eller åtminstone vara rak med att det aldrig kommer att bli de två i framtiden.  När han öppnar dörren till hotellfoajén kommer hon leende emot honom och han lägger armen omhenne och drar henne intill sig.  

Hon fylls av välbehag. Står en stund alldeles stilla, lutar huvudet mot hans bröst och känner hans närhet, äger honom - för en stund. Han tar hennes huvud mellan sina händer och kysser henne. Ett sug genom kroppen och hon känner sig lycklig. Hon vill vara kvar i det där ögonblicket – länge. Leende ser han på henne och undrar om hon har saknat honom. Han vet. Han vet hur hon har längtat, räknat dagarna. Han känner henne alltför väl - men hon unnar honom det övertaget. Det är ju det som attraherar henne hos honom: Den manliga säkerheten, den hon kan framkalla hos honom med sin kärlek. Säkerheten somväcker hennes åtrå.  Men nu ska de äta lunch i hotellrestaurangen. Samma procedur som varje gång när de möts: Mat först sex sen. Han tar henne runt midjan och för henne mot restaurangen, stannar upp och vänder sig mot henne.Trots att hovmästaren står framför dem - artigt väntande - kan han inte sluta pussa henne på kinden, nästippen och nafsa henne i örat. Och hon, hon njuter av hans uppmärksamhet, av hans otyglade åtrå; känner sig stolt över att vara föremål för den. Hon ser sig nöjd omkring, tycker om att folk tittar på dem.  Hon möter hovmästarens blick… och ser vad han tänker. Men hon bryr sig inte.  Anders dyrkar hennes kropp. Hon äger honom… just nu.  

Han känner sig hög. Hon får honom att bli någon som han annars aldrig är. Han älskar det; de passar så bra ihop. De vet vad de vill ha ut av varandra utan att behöva säga något, utan onödiga frågor.  Han betraktar henne och har svårt att se på henne utan att röra vid hennes hud, smeka hennes kind. Hon ser plötsligt så flickaktig ut. De sätter sig vid bordet somhovmästaren visat dem till och en obehagskänsla kommer över honom, han ser henne med andra ögon: hur ung hon är, bräckligheten hos henne som han inte vill se. Vad håller han på med egentligen? leker han med hennes känslor? Vad vill han få ut av det här? Gud - hon är ju så ung! Plötsligt ser han sig själv utifrån; det är som om han betraktar sig själv lite från ovan. Han ser sin begynnande flint och sin fåfänga, där han sitter mittemot denna vackra kvinna eller snarare unga tjej - kunde vara hans dotter. Han slår bort tankarna. Dumheter! Han har ingen dotter. Det är bara sjutton år mellan dem. Sjutton år behöver inte betyda något. De förstårvarandra så bra, och det handlar verkligen inte om något fader – dotterkomplex. Det gör det inte! Han kan inte förstå: fyrtio år. Vart tog de vägen? Han träffade Anna när de var tjugosex, eller, det var han som var tjugosex. Anna var bara tjugotvå. Hon studerade marknadsföring och reklam, var målmedveten och vacker. Han förstod redan då att hon skulle gå långt i karriären. Det blev jobb på bästa reklambyrån förstås. Till skillnadfrån de andra tjejerna på byrån hade hon vetat hur hon skulle ta grabbarna;ingen satte sig på henne. Hon vann deras respekt och hon lärde sig deras spel. Hon brukade sitta och ondgöra sig över de där självgoda killarna över ett glas vin därhemma på fredagskvällarna. Men det lyste alltid i hennes ögon när hon pratade om jobbet. Hon älskade sitt jobb. Och han älskar allt det där hos henne, hennes skarpa intellekt, hennes kvicka repliker och lite ironiska humor. Själv har han inte varit lika målmedveten. Han tycker om sitt jobb - det gör han - men det är bara ett jobb. Inte hans liv. Han gillar att vara hemma. Trivs med att åka iväg och kolla på grabbarnas matcher - och att laga mat. Matlagningen har blivit mer än en hobby. Köket är hans revir. Han tycker om att experimentera fram nya rätter och bjuda över vänner på middag. Och det brukar alltid bli trevligt. De har det ju faktiskt ganska bra, och grabbarna verkar funka bra i skolan och med kompisarna. Ändå var det som om något hände där: någon gång på vägen. Som en detektiv försöker han söka rätt på när? När smög den där känslan in i deras äktenskap, känslan av att de hade blivit lite som främlingar? De såg inte varandra i ögonen längre. Var det inte så? Vad var det som fick honom att känna sig tom, ofullkomlig. Vad var det som fick honom att vila kvar lite för länge i Marias blick den där vårdagen på uteserveringen för ett år sedan? Han var där mednågra arbetskamrater. Maria satt några bord bort med en väninna. En av hans arbetskamrater hade hejat på henne och presenterat henne för honom som en tidigare barnflicka till hans barn. Nu studerade hon etnologi på universitetet,berättade hon för hans kollega medan hon sneglade på honom och han hade låtit blicken vila på henne. Låtit henne förstå att han uppskattade vad han såg. Hon hade nämnt namnet på en krog, flera gånger under samtalet. Han förstod att det var ett stamställe. Efteråt hade han känt sig lite fånig. Som om han spelat med i en scen. Det var så olikt honom, men det hade gett honom en kick. Och mycket riktig: hon hade varit där när han smitit iväg dit efter jobbet. Han hade skyllt på att han hade saker att göra färdigt och istället för att åka hem hade han besökt baren på fredagskvällen. Sedan hade allt liksom rullat på - inte gått att stoppa. Han vet inte riktigt vad hon förväntar sig av honom. Framtiden är som ett tabu mellan dem;  de pratar aldrig om den. Ändå har han en vag känsla av att hon vill någonting mer - så småningom. Kanske hoppas hon att hans känslor för henne ska komma att bli starkare än dem han har för Anna. Hon frågar aldrig om Anna, eller barnen eller hans liv i övrigt. Kanske borde det få honom att känna sig trygg. Övertygad om att han kan leva två separata liv. Men han anar att hon väntar ut honom. Det har gått ett år nu.Han vet att hon älskar honom. Hennes biologiska klocka, har den börjat ticka? Vad ska han svara henne den dagen hon frågar - eller kräver - att han ska välja? Han måste göra slut! Det är som om han håller henne fången. Hon måste ju få en chans att gå vidare i livet, skaffa sig en riktig pojkvän. Han borde verkligen inse att han måste avsluta det här nu. För hans och Annas skull. Innan det är för sent. Vad skulle honsäga om hon fick veta? Hon skulle aldrig förlåta honom. Det vet han. Hon är för stolt. Hon skulle inte klara av det sveket. Han försöker föreställa sig ett liv utan Anna: det är blankt. Han försöker tänka in Maria i bilden: En vardag med henne, kanske barn. Rädsla sköljer över honom och han ser på henne. Han måste ta steget. Det är nog nu. Hon sträcker ut handen mot honom; smeker med fingertopparna mot hans läppar och ser på honom med kärlek. Han nafsar lite efter hennes fingrar, hon skrattar och han ler åt hennes lite barnsliga fnitter. Nej, inte nu. Nu ska de beställa, njuta av maten… och varandra.  

Gatorna är så där vår-torra nu och grusiga, konstaterar hon när hon går med allt snabbare steg. Det brukar fylla henne med glädje: hopp om en ljusare framtid. Av sådana känslor finns inte ett spår hos henne just nu. Det känns som om hennes hjärta är hårt inknutet i en kall våt handduk. Hon har svårt att andas. På väg att avsluta ett liv med den man hon trott att hon skulle åldras tillsammans med. Hon får hjärtklappning. Vad är det hon håller på med? Varför har hon ringt advokaten utan att ha pratat med Anders först? Varför går hon bakom hans rygg så här? Men är det inte det han har gjort: gått bakom ryggen på henne, svikit henne på det värsta tänkbara sätt? Nej det finns ingenting mer att diskutera. Det gäller att vara rationell. Se vuxet på situationen, för barnens skull. Barnens liv måste till varje pris fungera. Hon måste klara upp saker och ting. Återfå kontrollen över sitt liv. Och hon vet att han skulle försöka manipulera henne, säga att han älskar henne och komma med märkliga förklaringar till varför det hade hänt.  Tänk om han vill lämna henne, tänk om han verkligen älskar den där… kvinnan.  Tanken hade konstigt nog inte slagit henne förrän nu. Hon stannar upp och blir tankfull. Ja, då får han väl göra det då. Hon ska minsann inte böna och be. Det finns väl andra män i den här världen. Hon är inte gammal - inte än. Trettiosex år. Det är ingen ålder. Och det finns män som är intresserade av henne där ute, det vet hon. Kanske är hon lite flirtig ibland, det tycker hon att hon kan få kosta på sig; få känna sig kvinnlig och uppvaktad. Men det har aldrig hänt något, aldrig gått för långt. Det finns en man som jobbar på en annan byrå; de har haft kontakt ibland i jobbet, ätit lunch ihop och så. Han skickade några sms som inte gick att missuppfatta. Det hade roat henne. Hon hade inte svarat - men heller inte avvisat honom. Det var ett balanserande på gränsen, skapade lite spänning. Men hon har aldrig tänkt…kanske lekt med tanken någon gång, men aldrig något mer. Det skulle hon aldrig…  

Hon har sett något i hans blick, något som skrämmer henne. Han verkar långt borta, hon skymtar en oro ett ögonblick i hans ögon. Eller är det hennes hjärnspöken? Ofta finns den där, rädslan för att han ska gå - lämna henne. Hennes vänner brukar läxa upp henne när hon beklagar sig för dem. Det är inte första gången hon är tillsammans med en gift man. Inte första gången hon är den andra kvinnan. De säger att hon är en idiot som tror att han ska lämna sin fru. Hon brukar påstå att det är det hon önskar: att han ska lämna frun och att de ska bli ett par på riktigt. Men hon vet inte om det är sant. Ibland kan hon drömma om ett liv med honom; se framför sig hur de tillsammans går på stan och shoppar, äter lunch med vänner, med barn springande runt omkring sig. Det hon känner just då, i tanken, är glädje. Men sedan kommer den där underliga känslan som hon inte riktigt kan förklara. En rädsla för att det skulle ske på riktigt. Hon pratar ofta med sina vänner om barn och familj. Hon tycker om barn. Är stolt gudmor till två stycken. Tänk om han säger att han lämnar Anna och att han vill leva med henne. Tänk om de skulle flytta ihop i en mysig våning, skaffa barn och hund och vänner ihop. Är det adrenalin som rinner till i kroppen på henne? Hon har ibland avundats sina vänners familjelycka. Men om man aldrig haft den kan man inte förlora den. Är det så hon känner? Är hon feg? Hon älskar deras möten. Han är där bara för henne och hon för honom. Hon klär upp sig, känner sig sexig, känner sig sedd. Det är som ett rus. Dagarna innan är hon förväntansfull, uppskruvad på något sätt. Och efteråt bär hon med sig känslan i kroppen, spänningen -  tills vardagstristessen tar vid, tills nästa möte, nästa kick. Hon undrar ibland hur länge hon ska orka leva så här. Runt omkring henne skaffas det barn. Livet förändras för hennes vänner, men inte för henne. Ska det vara så här för alltid? Det är väl upp till henne förstås. Hon skulle kunna göra slut med Anders, träffa någon schysst, snäll och trevlig kille, skaffa barn. Visst skulle hon det...  

Vad ska hon välja? Det får nog bli fisk, utan fet sås. Hon vill inte bli tjock.  

Han iakttar henne road medan hon väljer från menyn. Hon har ett så öppet ansikte, så uttrycksfullt. Det är som han kan läsa hennes tankar när han ser på henne. Hennes miner, en liten söt rynka mellan ögonbrynen när hon funderar över vad hon ska välja. Inte alls som Anna. Han har svårt att läsa av henne. Ofta när de grälar är det som att hon ser på honom kyligt iakttagande. Som om hon är på väg att ställa en diagnos: är den här mannen manisk, paranoid eller är han…? Det brukar göra honom rasande… vilket naturligtvis gör att hon hamnar i en än mer överlägsen position. Hon blir skarp och giftig när adrenalinet rinner ut i blodet; han blir dum, hittar inte orden, känner sig trängd och svarar med otyglad ilska eller oftare… tystnad. Han gå undan och surar, låter tankar och känslor mala inåt, som en kvarn som trasar sönder honom. Hon argumenterar alltid så väl för sin sak, så det är liksom ingen idé. De beställer. Han lyfter sitt vinglas mot Maria i en skål. Hon höjer sitt och de ler motvarandra. De pratar om henne, hennes studier, vad hon gjort sedan sist. Det blir ofta så… att de pratar mest om henne. Han kan ju inte berätta om sitt liv, om resan eller om Anna och barnen. De undviker skickligt båda två att beröra det andra livet. De fortsätter att prata, om en film de båda sett och uppskattat, om allmänna ting. Ofta håller de med varandra. Han trivs i hennes sällskap och känner sig avspänd, tills det dåliga samvetet kommer över honom. Det kommer plötsligt, oväntat utan att han kan värja sig. Han tänker på Anna. På allt han sätter på spel.  

Det gick fort: mötet. Hon skyndar därifrån. Lite generad. Kände sig dum när hon satt därinne. Hon, advokaten hade frågat om de var överens. Anna hade varit tvungen att berätta som det var att Anders ingenting visste om hennes planer. Hon såg i advokatens ögon att hon tyckte att hennes handlande var märkligt. Men hon ville ju bara få svar på en del frågor, ligga steget före. Ha kontroll över situationen. Advokaten, hade svarat artigt hela tiden. Anna hade hoppats att det skulle kännas bättre efter mötet. Att hon skulle gå stärkt därifrån, övertygad om att hon gör rätt. Så kändes det inte alls. Hon kände sig alldeles slut både fysiskt och psykiskt. Utmattad! Sin vana trogen har hon ordnat allt för kvällen: pratat med sin mamma och bett henne ta hand om barnen medan hon och Anders, som hon sagt, ska gå på bio. Allt är upplagt för samtalet. Eller knappast ett samtal förresten. Hon har redan hela scenariot klart för sig. Hon ska ställa honom mot väggen, berätta att hon vet att han har en älskarinna. Hon ryser! Älskarinna, ett fenomen som hör hemma i gamla romaner eller romantiska noveller. Någon hon aldrig hade tänkt in i sin egen verklighet. Hon var inte beredd på det här. Men det varnågot hon lärt sig i livet, att kunna hantera det oväntade: nya order, nya direktiv. Man får tänka om, hitta nya lösningar. Det gäller att aldrig stanna upp, aldrig låta sig besegras. Aldrig tappa masken. Hon går medbestämda steg mot bussen. Det snurrar till, hon tar ett steg åt sidan för att återfå balansen. Går fram till bänken vid busshållplatsen och sätter sig ner.  Hon ligger steget före Anders i planeringen men hon kan inte kontrollera det som händer inom henne. Det skrämmer henne.  

Hon smuttar på kaffet. Lunchen var utmärkt. De har pratat och skrattat och snart, när kaffet är urdrucket ska de ta in på ett rum. Det pirrar av förväntan. Det där lite förbjudna att ta in på hotell, mitt på dan, hon älskar det. Det här är något som hennes gifta väninnor aldrig får uppleva. I deras liv är det bara Findus köttbullar, makaroner och trötta män. Det är svårt att tänka att hon skulle komma att vilja byta ut det här livet mot äktenskap och familj; så känns det åtminstone just nu. Hon vet att det kan kännas på ett annat sätt ibland - andra dagar, när hon sitter ensam hemma i lägenheten. Men det vill hon inte tänka på nu. Medan han betalar låter hon blicken glida ut över restaurangen och låter honom sköta det där i fred. De reser sig och går mot hotelldisken för att hämta nyckeln. Hon lutar sig mot disken medan han pratar. Blickarna från receptionisten är lätta att tolka. Hon blänger trotsigt tillbaka. De är ensamma ihissen. Hans händer är överallt på hennes kropp. Hennes över hans rygg och ner över rumpan. Han kysser henne på halsen. De ramlar ut ur hissen och fumlar skrattande med nyckeln i låset. Efteråt tänder hon en cigarett. Det gör hon bara när de har älskat och någon enstaka gång när hon blir full på någon fest. Men hon måste ha den där cigaretten. Den hör till. Hon ligger och betraktar honom när han naken står mitt på golvet och drar på sig kalsonger och byxor. Hon visar med minspel sin uppskattning och han ler självsäkert tillbaka.  Det är dags att gå nu. Han måste tillbaka till kontoret några timmar och hon ska väl hem och plugga lite kanske…  De lämnar hotellet tillsammans och skiljs åt alldeles utanför. Han blir lite disträ, liksom frånvarande, som om han redan var inne i nästa fas: jobbet. Han brukar bli sådär. Deras möte är över för den här gången. Hon kysser honom lite flyktigt och de går åt olika håll.

Huvudet fullt av tankar: saker som han vet ligger och väntarpå honom på jobbet. I minnet har han bilden av högen med papper på skrivbordet.  Undanträngda tankar tränger sig upp, genom stressen och jobbtankarna. Tankar som får hans hjärta att hoppa till.  Jävlar, jävlar! Han har glömt! Anna pratade på morgonen om att hon bokat biobiljetter till kvällen! Kanske kan han få henne att avboka dem, föreslå en annan kväll?  Han går snabbare, fiskar upp mobilen ur fickan och ringer. Flera signaler går fram innan hon svarar.  Hon låter…trött, eller åtminstone annorlunda. Han ber om ursäkt, säger att han har så mycket på jobbet, kanske en annan dag?  Hon är oresonlig -säger att det inte finns någon annan dag. Hon har ordnat barnvakt. Det måste bli idag. Han stänger av telefonen. Paff! Kände inte igen hennes röst. Den var hård, metallisk. Det är inte likt henne att vara så kategorisk. Kan det ha hänt något? Det tar flera minuter innan tanken kommer till honom. Tanken att hon vet. Kan det vara så? Kan någon ha sett dem och skvallrat för henne?  Nej, det är väl inte möjligt? Eller är det?  Skräcken som bubblar upp inom honom liknar inget annat han känt. En overklighetskänsla. Han har ju hållit sina liv åtskilda. Och det ska ta slut. Han har ju allt under kontroll.  

Hon lägger ifrån sig luren. Handen skakar. Hon är skrämdöver sin egen kyla, hade känt sig iskall när hon pratade med honom.  Men nu kan hon inte stå emot längre. En bubblande oro i magen pressar sig fram inne i bröstet och upp genom strupen och hon måste sära på läpparna och släppa ut det som vill ut. Ett gnyende läte som stegras till en hulkande gråt. Förvånad och förvirrad blir hon medveten om att det är hon, Anna som sitter här på sängenoch gråter… en gråt som känns främmande.  Hennes ansikte är begravt i hans kudde och hon skrik gråter rakt in i kudden, vet inte hur länge, innan hon fattar kudden med båda sina händer och kastar den med all kraft i väggen. Som vansinnig rusar hon fram och tar upp den för att slänga den i väggen gång på gång tills hon fullkomligt urlakad faller bak mot sängen och blir liggande alldeles stilla med blicken fixerad vid en fuktfläck i taket. Hon har inte sett den förut, börjar fundera kring hur den uppstått, om det är något som måste åtgärdas. Kanske hon ska ringa efter någon som kommer och tittar på det där…   Som en skeppsbruten klamrar hon sig fast vid fläcken. Hon orkar bara tänka på fläckar just nu, ingenting annat.  

Hon vet ju att det är så. Att deras möten är som öar. Ändå…en sorgsenhet kommer över henne. Hon brukar ju vara euforisk efter deras möten. Gå med högburet huvud och med åtrån kvar i kroppen som ett spår av honom. Hennes blick speglar det hon varit med om och män hon möter ser det i hennes ögon och något väcks i deras blickar. De vänder sig om efter henne. Men inte nu.Hon känner sig på något oförklarligt sätt orolig i kroppen. Ser hela tiden ner på sina stövlar som klapprar mot trottoarstenarna.  Hur länge har de känt varandra nu… ett år?  Hon kan gå när hon vill, intalar hon sig. När hon vill kan hon lämna honom…  

Förbannat också - han kan inte jobba. Han brukar vara bra på att avskärma sig från det som inte är viktigt i stunden. Men just nu på hans arbetsrum bland pärmar och högar med papper tränger sig tankar fram på ett sätt han inte är van vid. Det gör honom orolig och rädd och får honom att nervöst resa sig från stolen och vanka runt i rummet som ett oroligt djur. Vet hon? Ska han ringa henne igen? Fråga om kvällen, när de ska ses? Lyssna efter förändringar i hennes röst?  Kanske han bara inbillar sig, kanske hon låter precis som vanligt - om han nu bara lyfterpå luren och slår numret...  Och även om hon låter sur eller irriterad så kan det ju vara vad som helst; det behöver ju intevara det värsta. Det behöver det ju inte. Kanske är det bara hans dåliga samvete som spökar.  Om han nu överhuvudtaget har något samvete, kanske är det bara en rädsla för att bli upptäckt? Tankarna får honom att börja svettas och känna skuld. Förhållandet till Maria har ju pågått ett år nu men han har tänkt göra slut, det har han. Han vill inte göra någon illa.  Han vill aldrig göra någon illa. Han kan inte förmå sig till att lyfta luren.  

Hon hade känt sin mammas forskande blickar när hon lämnat pojkarna där. De hade aldrig stått varandra nära, aldrig varit förtroliga med varandra. Men hennes mamma hade uppenbarligen förstått att något inte var som det skulle. Hon hade inte sagt något. Anna visste att hennes mamma var rädd. Hon ville inte se att något var fel och hon visste inte vad hon skulle göra med människor som uttryckte starka känslor. De få gånger som Anna hade visat några känslor inför sin mor hade modern blivit vettskrämd.Känslor var någonting farligt.  Så Anna undvek att möta hennes blick. Något stöd skulle hon i alla fall inte få därifrån.  Hon var faktiskt vettskrämd själv inför sina känslor. Hon är en känslosam person, som både kan brusa upp och gråta ibland. Men hon har alltid mitt i alltihop haft någon slags kontroll över situationen. Det här är första gången hon känner att hon inte riktigt har det. Hennes känslor känns inte rationella. Det är irriterande. Hon har tappat greppet om sig själv. Det hugger till av oro när hon sätter nyckeln i låset. Kanske har han redan kommit hem.  Hon har haft hela scenbilden klar för sig. Hur hon ska sitta och hur han ska se ut när han stiger in i rummet. Han är redan därinne, i köket, tar fram något ur skåpet - det skramlar till. Hon stannar upp som om hon frusit fast i dörrmattan.  

Hon vill ringa honom, men det är emot de oskrivna regler som finns mellan dem. Ensam i tystnaden därhemma känner hon sig otrygg. Hon behöver bekräftelse. Vill höra hans röst. Höra honom säga att han älskar henne. Men hon gör det inte. Hon lyfter inte luren.  

Han ser sig omkring. Ser på ölflaskan framför sig på kafébordet och människorna som passerar förbi honom och de som sitter vid borden. Han försöker ta in världen runt omkring sig, men det är svårt. Det är som en glasvägg mellan honom och världen utanför.  När hon kom in i köket hade han lite prövande med ett leende gått emot henne för att ge henne en kyss. Men han hade hejdat sig när hon drog sig tillbaka och han mötte hennes glasartade blick som verkade se igenom honom och ansiktet, blekt som papper. I det ögonblicket förstod han förstås allt. Trots det ville han inte ta det till sig riktigt utan pratade på, bubblade om meningslösa saker. Prat för att kväva tystnaden som jagade honom, kröp under skinnet på honom. Det värsta var nog att han inte kände igen henne. Hennes ansikte hade ett nytt uttryck; som om det var en helt annan kvinna som flyttat in i Annas kropp. Han ville sträcka sig efter henne, hålla om henne. Men han var säker på att det inte skulle ha varit möjligt ens om han hade vågat. Hade han tagit i henne hade han nog inte känt hennes hud. Hon var onåbar. Så började hon prata. Sa att hon visste. Att hon sett dem tillsammans.  Det gungade till framför hans ögon. Han såg sig själv och Maria, med Annas ögon - och mådde illa.  Han sa en massa saker. Han kommer inte ihåg ett enda ord.  

Nu är det gjort. Nu har hon sagt vad hon ville säga: att hon vet vad han har gjort och att hon vill lämna honom.  Hon hade inte förväntat sig att hon skulle känna sig nöjd efteråt, men kanske lite lättadöver att det var gjort; istället känner hon sig ensam, rotlös och orolig.  Inför honomhade hon nog verkat stark. Koncis, tydlig - orubblig. Han hade sagt att han älskar henne, att hon den andra inte betyder något för honom. Floskler som staplats på varandra. Ord som hon gärna hade velat tro på. Om hon hade kunnat.  Han hade pratat hela tiden, mycket och nervöst. Hon hade plockat sönder allt. Sagt att han måste flytta.  Hon hade segrat.  Nu satt hon här på sin säng som ett vilset litet barn. Hon hade gjort det enda rätta. Visst hade hon…?  

Det är inte som vanligt. Hon är inte fylld av de känslor som hon brukar ha med sig efter deras möten. Dörren till hans andra liv är inte längre stängd; den står på glänt och hon kan inte låta bli att kika in. Plåga sig med bilder av en familj som skrattar tillsammans, som äter middag tillsammans, som är tillsammans. Bilder av Anders och Anna. Maria vill ringa honom - nu. Hon är arg och ledsen. Hon vill inte vara här i utkanten; där han har placerat henne.  

Han vill inte förlora henne. De hör ihop. Han hör ihop med henne. Han vill inte tänka på ett liv utan henne och barnen. Ett liv utan ett hem! Tankarna söker vägar att rädda, förklara… vad då?  Hur ska han kunna förklara varför han har haft ett förhållande med en annan kvinna.  En annan kvinna som är Maria. Maria som han sa inte betydde något. Maria som han nu är bereddatt stryka ur sitt liv, för att kanske kunna rädda…  Nu finns det ingen återvändo. Han måste göra slut. Det är inget konstigt med det. Hon visste vad som gällde. Han är gift, har familj. Hon måste förstå. Det kommer att ordna sig.  

För första gången i sitt liv förbannar hon den styrka hon alltid utstrålat. Den hon faktiskt också trodde att hon hade.  Det finns inte många väninnor i hennes liv: ingen riktig, nära vän. Hon har inte behövt någon att anförtro sig åt. Hon har sin familj. Hennes man är hennes bästa vän. Var… han var hennes bästa vän. Man tar sig igenom sånt här, intalar hon sig själv. Man kommer ut på andra sidan tunneln. Men hon vill inte in i någon tunnel, hon vill vara i ljuset.Hon vill vara med sin man, sina barn. Och på sitt jobb. Som vanligt, allt ska vara som vanligt!  Men det är det inte. Det blir det aldrig mer.  

Hon har gått och gått och gått.  På promenaderensam i skogen har hon alltid kunnat tänka igenom saker, lösa problem. När axlarna suttit uppe vid öronen har hon sakta börjat slappna av på dessa promenader - men inte denna gång. För varje steg ökar hon takten. Kroppen känns alltmer spänd. Tankarna rusar omkring däruppe i huvudet.Vad vill hon med sitt liv? Det som hon tidigare kallat sin frihet kändes nu klibbigt och fel. Han som bara skulle bli en snygg och spännande älskare, en krydda i hennes liv. Han som skulle vara ett samtalsämne på tjejmiddagar och itelefonsamtal med hennes väninnor. Han som skulle ge henne lite extra lyskraft och göra henne stark, han hade nu fått henne att undra över hela sitt liv. Hon ville inte vara kär på det viset. Eller ville hon det? Hon hade nog inte riktigt trott på sig själv i en relation med en man. Det var aldrig riktigt på riktigt. Och det var så hon hade velat ha det, intalade hon sig. Hon vill inte vara beroende av någon. En av hennes väninnor blev övergiven av sin man för något år sedan. De har två barn, och han bara stack. Hon hade gråtit, bett och bönat att han skulle stanna.  Nej, något sådant vill hon inte vara med om. Aldrig!  

Maria har ringt. Alldeles nyss, när han satt här vid kafébordet hade telefonen ringt. De brukade aldrig ringa varandra. Deras möten bestämde de från gång till gång. Det hade varit smidigast så.  Hon hade låtit så konstig på rösten och sagt att de behövde träffas, prata ut ordentligt. Han visste inte vad det betydde. Kanske hon också hade förstått att det var dags att göra slut. Hon var på väg dit, till kaféet. Att möta henne så här - det känns konstigt. Men nu kommer han att få möjlighet att säga henne allt det han vill säga. De är ju två vuxna människor. Han ska berätta om Anna, att hon känner till allt om deras förhållande. Det handlar ju om deras äktenskap. Hon kommer att förstå.  

Hon brydde sig inte om att förställa sig när hon hämtade barnen. Ögonen kändes lite svullna när hon mötte sin mamma i dörren. Pojkarna hade bara sprungit förbi henne och bort mot bilen. Med ett stelt leende hade hon tackat sin mor för hjälpen och pliktskyldigt hade de gett varandra en flyktig kram. Anna hade noterat oron i mammans ansikte, hennes ögon som nervöst iakttagit henne.  Men Anna hade inte klarat av att berätta. Hon vet intevem hon ska vända sig till, men hon vet säkert att det inte kommer att bli hennes mor.  

Efter samtalet med Anders känner hon sig lugn. Han hade verkat intresserad av att träffa henne, ville att hon skulle komma direkt. Det känns som en vändpunkt i hennes liv. Nu är hon mogen för det här. Hon vet att hon har träffat rätt man. Visst är allt komplicerat och de får vara beredda att kämpa för sin kärlek, men hon vet att det kommer att gå. Hon får syn på honom genom glasrutan. Han sitter alldeles innanför fönstret. Han vänder ansiktet mot henne. Fylld av kärlek och förtröstan inför framtiden lyfter hon sin hand och vinkar till honom. Allt kommer att ordna sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

     

 

  

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

De Andra Sagornas Bok

"Det finns de som aldrig fick sin saga berättad. I år efter år har dessa sagornas bifigurer bidat s…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |