Med Lotta på luffen
Ella Tibbling

Med Lotta på luffen

Av: Ella Tibbling | 1 kapitel | boken är färdig

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Antal visningar: 311

MED LOTTA PÅ LUFFEN

Månd 3/7 1933 Resa Skepparkroken-Trälleborg Togo in på Centralhotellet. Körde mot en gubbstrutt, fick punga utmed en femma för att undvika finkan och ”tjocka polisen”…

Tisd 4/7 Färjan ”Trälleborg-Sassnitz” gick kl 8.55. Lotta välbehållen ombord bland lortiga järnvägsvagnar och dito bilar. Jätteväder under fyra timmars resa. Lågo i däckstolarna och slöade. Så började vår verkliga resa med hopplösa försök att i Sassnitz försöka göra sig förstådd hos de förresten inte så dumma och otrevliga tullgubbarna. Så vinglade Lotta fram med oss på högra sidan av Tysklands landsvägar ner mot målet- Berlin. Vid ”Altefähr” gick Lotta på tvären över till Stralsund, där vi för första gången åto tyska jätte-bullar och dito bakelser samt Lotta matades med tysk bensin. Lotta kände sig snart hemmastadd ökade farten trots otaliga hölass m.m. sådant. En lång rad av små pittoreska byar med gödselstackar, höns, kossor och lortiga ungar i en salig blandning frestade dock Lotta att ibland hejda sin vilda framfart. Vår första tyska måltid avåts i Fuerstenberg i ”Hotel Mecklenburg”, där en kypare i en maläten och flottig, men dock frack serverade oss under djupa bugningar och otaliga ”bitte schön, bitte schön”. Stoppmätta fortsatte vi sedan de återstående 10 milen till Berlin. Med verklig storstadsvana färdas så Lotta in på Berlins gator, belyst avoräkneliga ljusreklamer. Så lotsade vi oss fram till ”Nordland Hotel” vägvisade av en montör, som vi hittat på en bensinmac. Så döko vi i säng trots storstadens lockelser.

Onsd 5/7 Pigga som mörtar larvade vi så iväg ut i gatuvimlet. Naturligtvis först till ”Unter den Linden”. Utschasade och uthungrade efter bekådandet av ”Brandenburger Tor”, den okände soldatens grav mm. Sedan hamnade vi slutligen på ”Haus Vaterland” där vi beställde ett svenskt smörgåsbord. In kom någon odefinierbar blandning av sylt mm., vilken Fredrik under de mest barnsliga grimaser försökte få i sig. Slutligen beställde vi set s.k. tyska smörgåsbordet, bestående av en stor bricka med korv och skinka i otalig mängd. Alla stirrade på oss, musiken började spela svenska bitar och vi käkade och solade oss i tyskarnas oförställda beundran såväl över vår aptit som vår person. Så avslutades kvällen med ett besök på ”Rio Rita”, en av portieren på hotellet rekommenderad nattklubb. Lite folk, trevlig musik, (som vi flirtade med ganska tappert), en liten full gigolo och diverse andra individer svansade kring vårt bord. Där var även två svenskar, varav blott den ene har den stora äran att i denna bok bliva nedskriven. Hans namn var Allan Wettermark, för övrigt onödigt att beskriva honom då man torde kunna säga att han är den bästa vi någonsin träffat. Det omdömet torde räcka. Nåväl han lovade att nästa kväll ledsaga oss på diverse nattklubbar och barer för att visa oss det nattliga Berlin. En taxi hem och onsdagen var slut. Anmärkas bör att Fredrik antastades av en tjock varelse som förgäves frestade honom med sin gälla röst och sina vulgära gester.

Torsd 6/7 Traskade på stadens gator för att ytterliggare recognosera oss. Åt en typisk tysk middag ”Huehne auf Spargel” på restaurant ”Unter den Linden”. Kvällens program bestämdes helt av vår svensk. Kvällen började med en cocktail på ”Edens bar”. Sedan middag på ”Fuerstenhof”, där Ella tappade tre gafflar i golvet. Dann kvällens clou, ”Kakadu”. ”Jätte!” Med var sin rosenbukett svansade vi så iväg till ”Cascade” sedan en bierstuga och slutligen för Lalla, då Ella slocknat, en ”Suppe auf Huehne” på ett ställe som Lalla fullkomligt glömt bort och må det faktiskt varda henne förlåtet. Ja, så punkt och slut kl. ½ 5.

Fred 7/7 Hu! Stackars våra små huvuden och dito magar! Vi lyckades dock kravla oss upp så småningom frampå dagen och redan kl. 3 startade Lotta från Berlin lämnande Fredrik ganz allein i ”staden som aldrig sover”. Och en ”fuehrer” förde oss i vild fart genom gatuvimlet 60à70 km/timme. Lotta bävade och trodde faktiskt, att hennes sista stund var kommen. Och vad hände? En cyklist i ett gathörn. 70 km. En gir åt vänster. En lyktstolpe. En människa liggande framför bilen. Om ett ögonblick står Lotta på en trottoir med bucklor på stänkskärmar men för övrigt oskadd. Ett hundratal sladdrande, skrikande, gestikulerande människor omringar Lotta. Iväg till närmaste polisstation och läkare med den skadade människan och Lalla och en ”nasse” i bakluckan. Den stackars ”fuehrern” var fullkomligt lika skakis som vi. Men allt ordnade sig. Den påkörda hade blott skadat ena armen en smula och efter c:a en timma fortsattes färden ”ein wenig langsamer”. Så togo vi vid utanför Berlin och stannade så i Potsdam för att bese ”sans souci”. Underbart! Åtskilliga timmar behövdes för att beundra all den prakt och skönhet som Fredrik Wilhelm IV varit omgiven av. Och faktiskt gingo vi vilse i de sagolika parkerna med alla dess monument och paviljonger, rosengångar och labyrinter. Med ben som taxar vinglade vi slutligen ner till den väntande Lotta och resan för dagen slutade i Lutherstaden Wittenberg. – En sak var vi ense om alla tre, att cyklister skulle aldrig finnas. De äro ju faktiskt till för att bli överkörda.

Lörd 8/7 Avreste tämligen tidigt från hotel ”Wittenberger Hof”. En underbar väg ifråga om naturskönhet. Den ganska smala vägen slingrade sig upp och ned bland bördiga dalar och skogsklädda åsar. Vägen kantades av körsbärsallér, oxar hundspann och hästar med ”nattmössor” gjorde det hela än mer idylliskt. Icke att förglömma de små docklika ”Gasthofen”. Storstaden Leipzig klarades med glans. Så hamnade vi på ”Grand Hotel” i Nuernberg. Supé avåto vi, uppassade av en svensk kypare ”Lyxhotel”! En slät kaffe på ett danscafé. Två små gossar behagade dock störa vår kvällsfrid, då vi kommit hem med visselserenader samt en ”billet d’amour” på en tysk veckotidning. Förgäves vankade de av och an utanför våra fönster kastande förhoppningsfulla blickar upp mot våra fördragna gardiner och kanske gå de så ännu.

Sönd 9/7 Besågo ”die Burg” och diverse gamla kåkar. Fallfärdiga men pittoreska små hus, alla övervuxna med rosor och murgröna. Så gick färden vidare till gamla Heidelberg. Ju närmare vi kommo Heidelberg, ju underbarare blev vägen. Djupt nere i en dal mellan blånande höjder flöt Neckar och där låg den mångomsjungna studentstaden vackrare än vi någonsin hade tänkt oss. –Bayrischer Hof! Av med herrkostymerna och på med våra ”blåsor” i en väldans fart varefter en taxi förde oss en lång slingrande väg upp till ”die Schlossrestaurant”. Av våra Heidelbergstudenter blev dock intet, då våra bord helt och hållet belägrades av några danskar, som förresten bodde på samma hotell som vi. Glada i hågen efter en flaska Rhenvin vandrade vi i en lång rad hem till hotellet, sjungande en salig blandning av svenska, danska och tyska (antika, lika?)

Månd 10/7 Beledsagade av en rolig gammal guide besågo vi och danskarna slottet från vilket man hade en jätteflott utsikt över staden och höjderna omkring. Upp och ned genom mörka trappor och gångar kunde vi slutligen i de stora vinkällarna, där vi kände oss ganska små mellan de stora vintrummorna rymmande ända upp till över 2000 liter, av vilket de gamla tyskarna bälgade i sig ungefär 18 flaskor om dagen. Oj, oj! Efter att ha blivit fotograferade och beskådade från alla håll av en klunga människor som samlats kring Lotta, samt efter ett ”kärt” farväl av våra danskar, fortsattes färden. Dock ha vi kvar som ett minne de stackars danskarnas hjärtan som de hade för evigt ”in Heidelberg verloren”. – Så närmade vi oss Rhendalen. Lotta faktiskt vägrade att gå mer än 15 à 20 km/timme på denna underbara väg, omgiven på ena sidan av vinbevuxna terrasser och sluttningar och andra sidan av skogsbevuxna berg. In splendid isolation lågo gamla borgar majestätiskt resande sig över Rhen och liksom på förnämligt(?) avstånd betraktande dess svarta vatten och långsamt framglidande hjulångare. Vi faktiskt kände oss små inför denna storslagna tavla, oberörd av nutidens jäkt och rastlöshet. –Så närmade sig Lotta slutligen Köln under regn och mörker. Irrande än hit än dit på Kölns storstadsgator stannade Lotta framför två på samma gång distingerade som något tvetydiga medelålders herrar. Och en ömklig kvinnoröst (trots herrkostymen) hördes ur Lottas inre: ”Oh, bitte wo liegt ”Belgischer Hof”? Nästan litet för tjänstvilliga visade de oss genast vägen, körande framför oss i en taxi. Deras hjälpsamhet var ”enastående”. Dock fingo de som tack därför ett blankt nej på en vänlig och enträgen bön om ett senare sammanträffande vid ett glas vin. – Vi domnade bort av trötthet.

Tisd 11/7 Efter en uppseendeväckande promenad i våra ”oanständiga” kostymer bort till garaget där vi skulle pyssla om Lotta, som mot sin vana kvällen förut varit trilsk och visat sin motvilja för Köln genom att helt plötsligt strejka med både ljus, pilar och signal uppmanades vi av ett par ”nassar” att byta kläder. Idioter! – Så traskade vi sedan omkring i Kölnerdomen iklädda ulstrar och ”nichtshinunter” hopnålade både fram och bak. Ty vi hade verkligen inte lust att taga upp våra nedpackade klänningar igen för att Kölnerborna inte ville se oss i herrbyxor. Gissa om vi svoro något? Frampå eftermiddagen bar det så iväg. Hej, gamla Köln med dina småsinnade ”nassar”. Och så anlände vi till Duesseldorf. Efter ihärdigt letande hittade vi där slutligen Willy Uhlenbergs adress. Vi fingo ett mer än hjärtligt mottagande. Att människor kunde vara så snälla mot oss hade vi knappast kunna drömma om en gång. –En ganska trevlig varieté på kvällen, en gemeinsam schlaf lite senare.

Onsd 12/7 Duesseldorf besågs. Mycket vacker. Blevo tvungna att stanna hela förmiddagen och kommo först iväg vid 4-tiden. Strax utanför Aachen var gränsen till Belgien. Allt gick all right. –Så måste vi tala franska. ”Ou est la route en Bruxelles?” lydde den första franska frasen från vår sida. En lång ramsa till svar och dummare än vi kunde ingen se ut. Trots allt kommo vi dock till Bruxelles, där en stackars vitbehandskad polis hade all möda i världen för att kunna förklara för oss var Cecil Hotel låg. Dit kom vi dock och så väntade oss snart en ny dag med nytt språk, nya människor och nya äventyr Torsd 13/7 Besågo staden en stund, försökte göra oss förstådda, men misslyckades i allmänhet. Kommo slutligen iväg, sedan Lotta genomgått en mindre reparation, då hon trilskats på samma sätt som i Köln. Och så trodde vi: raka vägen till Paris. Därav nichts. Vi hann i alla fall över gränsen till Frankrike. Även där klarades gränsen utan komplikationer. En bra bit inne i Frankrike i en liten stad vid namn Laon fann Lotta för gott att stanna. Några mil dessförinnan råkade dock Lotta strutta förbi en polis i ett gathörn i en by, trots att denne visade stopp med handen. Måste stanna och blevo vackert uppskrivna i en bok av en mer än idiotiskt dum polis. Inget begrep han av vad som stod i våra papper och inget kunde han heller, men skriva upp oss det skulle han göra. Han förstörde emellertid humöret för oss och faktum var att Ella och Lalla grälade ut en stund. Emellertid blev humöret bättre i Laon, där vi bodde på ett hotel med en underbar utsikt. Där förtärde vi vår första franska måltid. Måste faktiskt beskriva den. Först soppa, hummer med majonäs, kyckling och grönsaker. Sedan ost, frukt och slutligen kaffe och cacao. Till detta en flaska vin och vi voro faktiskt glada igen. På all denna mat gingo vi gladeligen i säng utan minsta tanke på ”den slanka linjen”.

Fred 14/7 Nu skulle vi i alla fall till Paris, därom rådde intet tvivel. Och till Paris kommo vi. När vi sågo Eiffeltornet på långt håll faktiskt skuttade både Lotta och vi i luften. Vi ställde sedan bilen i ett garage utanför Paris och togo en taxi till Grand Hotel de Malte på rue de Richelieu. Eftermiddagen användes till att försöka ordna våra neddammade, skrynkliga kläder för att kunna visa Paris hur svenska flickor ska se ut. Som en parentes bör här nämnas och nedskrivas en visa om Ella, Lalla och Lotta, diktad på vägen strax innan Paris och på den välkända melodien jazzgossen: ”Ja så komma här två flickor i en tjusig chevrolet sportbil, de ha francs i sina fickor, till Paris nu bara några mil, Ella, Lalla i sin Lotta nu på en gång säga: Åh, tänk klockan åtta, un petit garcon, un garcon, un garcon. Och till Nizza sen går färden och till Monte Carlo plage, you know, där vi sen förvåna världen. Spränga banken på en gång och gå. Bad och dans och mycket mera, men blott un peu. Och när vi inte hinner flera, la France, adieu, oh la France, oh la France” Nåväl! Så gingo vi ut i Paris. Togo en apèritif på Cafe de la Paix för att sedan av en guide ledsagas omkring i Paris nattetid tillsammans med en hel del andra människor av alla de slag och däribland bör nämnas en indier, då om honom sedermera är en hel del att berätta. Alltså först. La Java, ett apache-cafe, där det dansades med fröjd och gamman. Varje individ borde faktiskt beskrivas särskilt, men därtill finns ej tid. Verkliga apacher i alla fall. En brokig halsduk, nerdragen sportmössa och cigarett i mungipan. Det var intrycket av honom. Svarta lockar, lugg, knallröda läppar, en åtstramad kjol och det var hon. Sedan bar det iväg till ett okänt cafe. Sedan en arabisk moské. Där traskade vi omkring, betraktande de mörklockiga araberna i deras skumma chambres separées. Så sjönko vi ner i mjuka fåtöljer, lyssnande till tjusig österländsk musik och drucko det underbaraste kaffe i världen. En vacker arab parfymerade oss bakom öronen och vid åsynen av Lalla hördes han framviska: ”Oh ma chère!” –Sedan fortsattes färden till Tabarin, där vi anständiga svenskor höllo på att tappa andan vid åsynen av all den nakendans, som där framfördes. – Så Auberge des Oubliettes, en underjordisk källare, som förr i världen tjänstgjort som fängelsehåla. En underlig publik. Mest konstnärer. Där sjöngos franska visor och skrålades utan like. Och så slutpunkten: Le Lido. En underbar lokal med bassänger och gondolsång, badande människor, danspar mm. mm. Nu började den förut nämnda indiern att tydligt visa sitt intresse för Lalla. Och efter en timme fick hon ett giftermålsanbud. Det kan man kalla ”ferme expedition”. Ella uppvaktade flitigt av dels en för ovanlighetens skull ganska lång, men annars ganska medelmåttig fransman samt en liten holländare, knappast torr bakom öronen. Men med vår vanliga list klarade vi såväl indier, fransmän som holländare och följdes hem kl. 3 av vår guide i säkerhet på hotellet.

Lörd. 15/7 Ut i Paris till varuhusen. Louvren med alla sina frestelser lurade oss att köpa en hel del. Kvinnan förnekar sig aldrig. Dagen försvann hastigt och lustigt utan att vi egentligen sett något av större värde. Och så bestämde vi att tillbringa kvällen på Arménonville en lyxrestaurant med delikat mat. En jättemåltid av första rang. Sedan Lido igen. På bägge ställena dansade vi flitigt med gigolos. Utmärkta dansörer. Särskilt på det senare stället. Där uppvaktades Lalla även av en svensk. Inget dock att taga fasta på och som vi kunde ha någon glädje av. Man bör ej beskriva oss när det nalkades småtimmarna, det måste helt enkelt ses. ”Något” pottiga kommo vi trots allt lyckligt i säng. Paris är ljuvligt, därom äro vi ense.

Sönd 16/7 Förmiddagen i Versailles. Underbart och mycket intressant. Först Malmaison, Napoleons sommarresidens beskådades i övrigt av indier, fransmän, engelsmän (Allan II), finnar, holländare och svenskor inte att förglömma i en salig blandning. En larvig gammal guide svassade kring oss och indiern lämnade inte Lalla många ögonblick. När Malmaison beskådats utan och innan begåvo vi oss till Versailles. Så underbart! Alla springbrunnar och vattenkonster voro i gång och man anar knappast, att något så ståtligt som detta slott och denna park finnes till. –På kvällen hade vi lyckats skaffa en jycke, som vackert fick bjuda att och visa oss Paris nattetid. Jättetrevlig, men något äcklig. En typisk fransman i alla fall och framför allt parisare. Kvällens förlopp var följande. Ett typiskt Montparnasse café, där diverse underliga individer, demimonder, konstnärer med mera sådant hade vi vår mötesplats. Sedan en verkligt ruskig restaurant. Mest ”herrar”, endast några få damer, däribland vi. De s.k. herrarna dansade rumba med varandra på ett obeskrivligt sätt. En p.v.-restaurant som man nog kunde förstå. Så en negerrestaurant, där sköna negrer och negresser och även vi dansade rumba till musiken av ett tjusigt negerjazzband, mer eller mindre lättsinnigt. Vi får hoppas det senare från vår sida åtminstone. Så återigen ett underligt ställe. Sköna damer med platt intet på överkroppen och föga över magen svassade omkring där. Helt ogenerat, trots att kanske inte alla voro så helt sköna. – Så till chauffören: ”le Lido”, där ännu en parisare väntade oss. Så bar det iväg till ett annat ställe. Därom intet att förtälja. Lallas franska garcon hette alltså Alfid och Ellas George och var därtill comte. Nåväl kl. 8 på morgonen åts en mystisk fransk soppa på ett café och kommo så till sist hem till hotellet. Försökte pigga upp oss något med ett bad och så var det faktiskt utan uppehåll.

Månd 17/7 Något hängiga ut i varuhusen och även en smula dagen efter. En hel del uppköp gjordes och kl. 7 café dela Paix där de två väntade på oss. Ja, först hade förstås Lalla fått anstränga sin hjärna till diverse lögner till den stackars indiern, som visst för alltid förlorat sitt hjärta till den lilla svenska flickan. Nåväl, med Alfid avåts en god supé och sedan diverse nöjesetablissement på Montmartre. Sedan Cabaret de Néant, där vi serverades cocktails vid likkistor och ljuskronorna bestodo av dödskallar. Så voro vi med om en något underlig föreställning i ett av de skumma källarrummen där. Bland publiken utsågos naturligtvis vi som offer och båda fingo vi så till de övrigas stora förnöjelse krypa in i en likkista och långsamt förvandlas till skelett. Otroligt men sant. Efter att ha sett diverse spöken och åtskilligt mer i den stilen lämnade vi såväl likkistor som skelett åt sitt öde för att fortsätta på Tabarin. Där rövades Ella så småningom bort av sin lille comte som tog henne med till vårt gamla Lido, där han ?öllig förstås och något sömnig var färdig att vid ett glas champagne somna och slå huvudet i bordet. (Oj, oj, en sån syn!) – Lalla behärskade dock sin trötthet något bättre, jazzade gladeligt halva natten samt åkte omkring med sin parisare till kl.1/2 7 f.m. Bra gjort! Men gissa om det sedan smakade att få sussa.

Tisd 18/7 Först kl. 12 började vi åter vakna till liv och vid 2-tiden foro vi i väg pigga och nymornade till Gallerie Lafayette, ett stort frestande varuhus med de underbaraste saker allt mellan himmel och jord. Fullastade med paket vandrade vi därifrån först vid 7-tiden, trötta och utsvultna! – Och så hade den dan gått. – Efter far sin rå chateaubriande på Grand Café Grill åkte vi alltså hem och kröpo till kojs. Ganska skönt efter tre nätters nattsöl.

Onsd 19/7 och Torsd 20/7 Sista dagen i Paris! Sprungo omkring som galningar för att hinna med banker, varuhus, hårfrisörskor och sevärdheter på rekordtid. Dock fingo vi inskränka de senare till att ganska flyktigt beskåda diverse berömda byggnader utifrån samt en uppstigning i Eiffeltornet, där man i toppen hade en sagolik utsikt över ”Staden vid Seine”. Människor och bilar kröpo omkring som små myror långt därnere på gatorna och man fick verkligen en liten aning om hur obetydlig och ???lig man egentligen är. – Under uppstigningen är dock inte att förglömma en liten spanjor som med eldiga blickar betraktade oss och slutligen vågade sig fram till oss. Ville förfärligt gärna veta var vi bodde o.s.v., men lyckades inte komma så långt i sina närmanden, trots att han verkligen var flott. Inte likt Ella och Lalla, men vi hade faktiskt så bråttom. – En taxi till hotellet, packade i vild fart, en smula mat och så iväg till Gare de Lyon. Ett tåg, fullproppat med människor av alla slag, bland vilka vi skulle trängas en hel natt, förde oss så till Nizza. Ressällskapet var ett kapitel för sig. Först och främst en kärring av någon underlig nationalitet, vi gissade på ”gammal utlevad spanjorska”. Hon utstrålade en vidrig lukt av fotsvett och smuts som gjorde luften i kupéen minst sagt fruktansvärd. En fransk sjöman, en uniformerad herre samt typisk liten fransman med små svarta mustascher var vårt övriga ressällskap. Den senare försökte inleda en liten flirt med Lalla, tyvää inte accepterad av henne. Flirten var ju också mindre sympatisk. En hand kom sakta trevande bakom Lallas rygg och Lalla försvann hastigt och lustigt ut i korridoren. Kom sedan och säg att svenska flickor äro mottagliga för flirt. Vi blevo emellertid sömniga och tuppade av. Framåt morgonsidan vaknade vi åter till liv och sågo ut genom fönstret. Vad fingo vi se? Jo vajande palmer, azurblått medelhav, underbara badstränder och tropisk växtlighet. Rivieran! – Så vore vi slutligen framme i Nizza, sedan vi farit förbi diverse badorter såsom Juan les Pins, Cannes m.fl. Nizza underbart! Vårt hotel, Hotel de Carlone låg endast några hundra meter från plagen. Vi faktiskt rusade ner till stranden och ut i medelhavets salta, blå bölja. Det var minst sagt himmelskt. Ingen kunde njuta mer än vi gjorde. Så solade vi oss, allt under det några franska gossar betraktade oss från ovan och försökte inleda en liten flirt genom att kasta sten på oss. Oberörda som vanligt förstås. Kvällen förflöt lugnt och fridfullt med ett besök på Nizzas casino, där vi intogo en liten soupé. Kommo lyckligt i säng.

Fred 21/7 Upp tidigt på morgonen och ner till plagen för att bada och sola, sola och bada. Det var den underbaraste dagen av alla. Kan ej beskrivas. På kvällen bar det av till Monte Carlo i en taxi. Ingen väg kan vara så underbar som den mellan Nizza och Monte Carlo. På ena sidan det blå medelhavet, på den andra klippor med palmer, kaktusar och underbara bungalows. Så hamnade vi på Grande Hotel. Efter en omsorgsfull toilette åkte vi ned till plagen, till casinot, där en hel stab av uniformerade niggrer rusade fram och öppnade bildörren. Med den mest nonchalanta min vi kunde åstadkomma, vandrade vi så ut på terrassen, upplyst av konstgjorda palmer, med havet nedanför och en underbar fontain i alla regnbågens färger. Trots vår världsvana uppsyn samt våra parisertoiletter, kände vi oss dock en smula enkla mitt i all lyxen, alla i aftontoilette och Marlene Dietrich vid bordet bredvid. Ett negerjazzband spelade jätte-jätte, raketer flögo i luften och tjusiga dansare uppträdde. Gissa om vi njöto och om det var svårt att sitta stilla då den ena eggande rumban och tangon efter den andra spelades. Till sist voro vi dock tvungna att gå hem annars hade vi säkert hittat på något galet. Kom sedan och säg att vi ej har karaktär.

Lörd 22/7 Dagen började som vanligt med ”le petit dejeuner”. Trots den brännande hettan lyckades vi pallra oss iväg ner till Monte Carlo plage. Efter några timmar blev dock solen för stark, t.o.m. för oss, samt Lalla började känna sig minst sagt konstig i såväl huvud som mage. – Eftermiddagen och kvällen måste tyvärr för första gången tillbringas i lugn och ro på våra respektive sängar d.v.s. för Ella. Stackars Lalla fick tillbringa mesta tiden på klosis och natten utan sömn. Alltså ”eine Nacht in Monte Carlo”.

Sönd 23/7 Lalla minst sagt schack och matt. Dock sutto vi åter kl. 3 på tåget rusande mot Paris. Denna gång bättre tur med ressällskap. En belgare störde snart vår frid och inviterade oss så småningom till dinér. Eftersom vår snålhet aldrig förnekar sig åto vi naturligtvis alla åtta rätterna, Ella med god aptit som vanligt, Lalla tuggade och våndades för henne aptiten ej fullt så god. Efter allt att döma, måste vi tydligen även tillbringa natten tillsammans med detta vårt nya offer, förresten ganska trevlig. Så sovo vi den natten med en belgare på ett par koffertar mellan oss. Natten förflöt lugnt med undantag av Lallas oupphörliga promenader över ett par långa lurviga ben ut till toiletten.

Månd 24/7 Kl. 8 åter Paris. Efter ett ömt farväl till vår hyggliga (dock ej ofelbara) reskamrat foro vi till ”le Malte”, där vi gjorde oss klara för Lotta. Lämnade så helt kallblodigt Paris ryggen i och med ett kärt återseende ute hos Lotta och Agust(?). Resan med gränser och allt gick O.K., och framåt kvällen förde oss ödet till en jättetrevlig gästgivargård mitt inne i skogen någonstans i Luxemburg.

Tisd 25/7 Morgonstund har guld i mun. Med verklig spänst startade vi redan vid 8-tiden resan till Duesseldorf. Där blevo vi förstås, som vi nästan väntat oss tvungna att stanna över natt. På eftermiddagen diverse uppköp, på kvällen en varieté med Willy och hans syster.

Onsd 26/7 Så åkte vi vidare. Nu började t.o.m. Ellas lilla kalaskula att opponera sig mot vår faktiskt ganska underliga matordning och hastiga klimatombyten. Det hade vi dock ej tid att fästa oss för. – Men efter en stund började även Lotta att hosta och bära sig underligt åt. För lite olja! Under Ellas knaggliga resonemang med en mac-gubbe om A- eller B-olja, hann Lotta bli omringad av ett femtiotal lortiga ungar.- Så fann Ella en skymt av en ganska besvärad Lalla nästan gömd bland gloende och tjattrande kinder. Det är inte alltid lika angenämt att bli uppmärksammad. Så gick resan direkt till Magdeburg endast med uppehåll vid ett litet Gastwirtschaft. Där bums i säng på hotell Bellevue.

Torsd 27/7 Resan till Berlin gick lugnt och fridfullt. Dock hade Ella lite schå att klara Lotta genom trafikvimlet på Berliner gatorna. Till sist tog vi för säkerhets skull en taxi, som åkte före och visade vägen till Nordland. Berlin är ju dock ganska stort, så det må vara oss förlåtet, om vi ej själva hittade dit.- På kvällen hamnade vi på ett ganska ”darrigt” ställe, die Krollopera med visserligen mycket publik, men dock ej i vår smak. Det verkliga jättehumöret vi från början haft försvann ganska fort, då vi fingo dansa med några urtråkiga individer. Vi försvunno hastigt och lustig därifrån och föredrogo (hör och häpna) sängarna hemma på Nordland. Detta berodde dock, måste vi säga, till största delen på vår Allan, som för tillfället ej behagade vara i Berlin. Sorgligt!!

Fred 27/7 (28) Alltså litet uppköp i Berlin. Cigaretter, sprit m.m. för att ha något att dra de svenska tullmännen vid näsan med hoppas vi förstås. Sedan vi livligt beskådats utanför Nordland hotel lotsades Lotta ut ur Berlin skuttande över gatukorsningar och spårvagnsspår som olle(?) i stället för Lalla den skickligaste taxichaufför från Paris suttit vid ratten. Så susade vi med 105 kms hastighet förbi knytnävshotande gubbar och förskräckta hästar. Ein bisschen mat(?) i Greifswald gjorde oss något lugnare. Så hade dagen flytt och det var natt. Förlitande oss på vår goda tur åkte vi så i mörkret, trots att vi vilken minut som helst väntade att ljuset skulle slockna, då ju Lotta har en liten benägenhet att vilja strejka med det då och då. Efter Altefähre höllo vi oss för säkerhets skull efter ett par små söta ”nassar”, som i Sassnitz förgäves försökte lista ut var vi skulle bo. Så kommo ett par små gossar, vilka vi bad visa oss vägen till vårt hotel och vilka även försökte få ett rendez-vous, men därav nichts som alltid. Vi äro faktiskt riktigt duktiga. Ibland ja! Under resan har vi diktat en visa på melodin: ”Under balkongen” som lyder som så: ” Till Tyskland vi far, med Agust och Lotta och i Berlin med vår Allan till Kakadu vi flög: Där champis vi drack till klockan 8. En avskedskyss och så sjönko vi båda ihop i en hög. I gamla Heidelberg vi stal två danskars hjärtan Men vi blott sa: Das ist egal, nu får ni gå Och sedan i Köln i Marlene-dressen av sedesamma små nassar, vi vänligt förbjödos att gå.

Och i Paris, staden bland städer, på Lido genast en comte och en rajah så brun oss fann. Oh, ma cherie om en kyss jag dig beder Var städse frågan, men ack, Den besvarades alltid med: nej Vi dansa rumba natt och dà med direktörer och att vi dansa riktigt bra var neger sa Och nere i Nice vid medelhavet till alla brunögda fransmän vi sade ett: Au revoir”

Lörd 28(29)/7 Sprit, sidentyger, cigaretter, m.m. Allt detta skulle smugglas. Vi arbetade som djur för att fundera ut de bästa gömställena i Lotta. Vi tillbringade åtskilliga timmar i garaget och hotellpersonalen undrade visst, vad vi egentligen sysslade med. Emellertid drogo vi verkligen tullmännen vid näsan. På bottnen i Lotta och i väggarna förvarade vi vårt smuggelgods och trodde naturligtvis tullgubbarna på vårt eller rättare sagt Lallas oskyldiga utseende. Litet regn på färjan gjorde inte hemresan roligare. Man torde inte kunna säja att vi längtade hem direkt. Nåväl så voro vi åter i gamla Sverige och harvade så Lotta fram på vänster sida igen. Till Malmö kommo vi och där hotell Kramer. Klädde om oss i en fart och iväg till Kungsparken, där vi frossade i ett extra smörgåsbord med snaps. Gissa om det smakade. När vi slutligen ätit oss mätta, upptäckte vi att där även fanns trevliga jyckar. En belgisk flygare och en svensk dito förljuvade vår afton. En rasande biltur piggade upp våra för tillfället avdomnade nerver. Vad Lalla och A:son gjorde i bakluckan, därom vet man nichts, och ej heller vad Ella och Joè roade sig med inuti Lotta. De stackrarna blevo förstås verliebta liksom alla andra. Vi hamnade trots allt till sist i säng.

Sönd 29(30)/7 Skapligt morgonpigga. Följde Joè till flygfältet och sade ett ömt farväl till honom. Sedan ett dito till Lallas ”Billy-boy”. Och så hem till den stora staden Linköping, som väntade oss med alla sina lockelser. En anhalt i Jönköping, där vi åto på alphyddan. Och så ytterliggare några mil i vår kära gamla Lotta och med vår trogne reskamrat Agust och så skymtade Linköping. Och faktiskt var den underbaraste dröm av alla slut, slut, SLUT

Läs bok
  •  

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Astrid Lindgren har sagt: "Jag vill inte skriva för vuxna. Jag vill skriva för en läskrets som kan skapa mirakel. Endast barn skapar mirakel när de läser."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Hur man gör sig av med obehagliga saker

"Personerna i texten heter egentligen något helt annat. Och är egentligen helt andra personer. Men…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |