De Andra Sagorn… | I den stormiga…
Emma Lundqvist

I den stormiga nattens skog

Den kraftiga höststormen fick den lilla stugans väggar att knaka och knäppa. Nakna björkgrenar piskade mot fönsterrutorna och det kompakta mörkret där utanför stod i skarp kontrast mot dataskärmens blåaktiga sken. Längtansfullt betraktade jag den vita kakelugnen, men stugans ägare hade varit hård på den punkten. Inget eldande. Jag svepte sjalen tätare om axlarna, klickade bort patiensen från skärmen och stirrade med oseende ögon på mitt tomma dokument. Efter ett par långa minuter, då min hjärna kändes lika tom som den vita yta jag stirrade på, reste jag mig suckande upp och gick för att koka en kopp te i det lilla pentryt. 
    
Med den ångande, kantstötta muggen mellan händerna började jag gå tillbaka till datorn, men ett bultande ljud fick mig att rycka till så häftigt att en del av teet skvimpade ut och plaskade ned på de grova golvplankorna. Förskräckt vände jag mig mot ytterdörren. Stugan låg mitt ute i ingenstans, klockan var närmare midnatt och jag väntade inga besökare än på flera dagar. Vem i all världen kunde det vara?
     Med darrande händer satte jag ned muggen på byrån i hallen och beväpnad med ett långt skohorn i metall smög jag fram till dörren. ”Vem är det?” ropade jag och satte örat mot träet för att om möjligt kunna urskilja en mänsklig röst i stormens ylande.

Tystnad. Endast vindens tjut och i protest knakande trä. Övertygad om att jag hade inbillat mig ljudet vred jag efter ett par minuter om det kärvande låset och lät dörren gnisslande glida upp. Vinden grep tag i dörrskivan, kastade den åt sidan med en smäll och avslöjade min besökare: En dvärg med vildvuxet, mörkbrunt helskägg, smutsigt ansikte och en grovstickad luva neddragen i pannan. Jag blev så häpen att jag bara stirrade på den lille mannen som utan att tveka klev över tröskeln. Han drog igen dörren efter sig och stegade fram till det rangliga köksbordet där laptopen stod och lämnade då ett inte helt angenämt doftspår efter sig. Beslutsamt drog han fram en stol åt sig och pekade på stolen där jag själv suttit. ”Kom nu. Allt för mycket tid har redan gått till spillo.”
     Jag lät armarna sjunka och mitt vapen föll i golvet med en klingande skräll. ”Vad vill du mig?” viskade jag. ”Vem är du och vad gör du här?”
     ”Det viktiga är att du är här. Du kom hit för att skriva en bok, inte sant?”
     ”Ja, men …”
     ”Så skriv. Mitt huvud värker av att hålla reda på de tusentals ord som bildar berättelserna du ska skriva ned. Jag har repeterat dem i dagar och nätter i otaliga år för att förhindra att ett enda ord ska mista sin plats. I väntan på dig. Du som ska sätta dem på pränt så att jag äntligen får vila.”
     ”Men vem är du?”
     ”Det kommer du mycket snart att få veta. Den första sagan handlar om mig.”

Dröjande satte jag mig vid datorn, medan jag sneglade på den underlige, buttre mannen vid min sida. Han stirrade stint på skärmen och tvärt emot vad jag först trott verkade han inte vara mycket äldre än jag själv. Jag var inte rädd, men mer förvirrad än jag någonsin varit i närheten av. Jag kanske drömde? Om jag spelade med i den här underliga charaden ett tag kanske jag vaknade sedan, med kinden tryckt mot tangentbordet?
     ”Jaha”, sade jag lamt, ”vad ska jag skriva för rubrik?”
     ”De kallade mig Blyger.”

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Arnljot Eggen har sagt: "Man måste skriva en hel del för att förstå vad man inte ska skriva."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Ängeln bakom luckan

"Läkarens ord borrade in sig som en pil. Rakt in i mitt hjärta. Jag såg oförstående på honom. ”V…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |