Kommentarer Ny kommentar

Allmänt

Mininovelltävling nr 62

2017-04-25 05:59 | Anmäl

Eller hur! Håller med föregående inlägg.

Tackar för denna ära. Och nytt tema kommer inom kort.

Lodjur i klänning och alla ni andra.

Exempelvis ser man inte profilbilden som du lagt upp. Går inte heller att lägga till bilder till nya böcker här på kap1.

Ligger på ansvariga för Kap1 om att titta på rättigheterna för bilder som inte är rätt.

//Göran

2017-04-24 17:43 | Anmäl

Verkligen en intressant och tänkvärd tolkning av ämnet, Lodjur i klänning :)

2017-04-24 11:17 | Anmäl

Stunden är kommen!

Lotten och där med vinsten föll på Göran denna gång!
Grattis och ha en fin fin dag Forsman! (Ni andra också)

2017-04-24 08:14 | Anmäl

Jag vill


 
Något med dig. Jag vet inte. Men troligen vill jag klämma mig in. Som en kil. En tvååring är jag. Jag har tänkt att jag mer är 14 men det är fel. Två är mer rätt. Fjortonåringar vill mest med sig själva.
Jag har precis lärt mig färgerna, blå kan jag men du är inte blå. Du är mörkt röd nästan brun. Fråga mig inte varför. Jag kan känna dina steg som molnen är vita på himmelen. Dina steg är blå.
Du är siffran 7 för mig, den är grön, du borde därför varit en nia, den är mer lik din färg, men du är 7. Jag är fäst vid den formen. Den lutar med ett tak så jag kan få plats.
När jag ser dig på långt håll i dina blåa steg hör jag en sommardag. Det är måsar och andra eländiga byrackor som stryker runt, en hund som springer lös och leker med en boll. Det är varmt och törsten är närvarande. Jag hör vatten som från en lek barn har för sig men jag är inte där. För jag känner värme i ett varmt gult sken och min hud känns inte kall. Jag får en piggelinsmak i munnen när du stänger brevlådan även om jag dricker vin.
Jag vet att du tänker att min fantasi är något att bita i men jag vet inte riktigt vad det är. Jag har inte lärt mig det än. För när du kysser mig vet jag hur våt blålera känns i mina händer.
Jag förstår att jag hör saker som inte låter, för jag kan hitta toner i ett lakan som lätt rör sig i vinden. Du kan inte dansa till det, det är därför jag vet. Men du fyller hela min Spotify med musik jag aldrig har hört förut, du vill veta hur jag upplever den. Du lär mig att inte allt behöver sitta ihop, ibland är det lättare att förstå saker när jag inte behöver blanda ihop mig med allt så mycket.
Men fioler låter fortfarande så förbannat rött, det gör ont och isar i hela mig. Det är få som kan spela på de strängarna så jag förstår, ljud kan vara fruktansvärt. Men du är vänlig mot mig och har slutat vissla för du vet att jag upplever smärta av det. Men en ensam rökig trumpet i kvällen är rosa för mig, den gör mig aldrig illa. Jag flyttas till en annan värld där njutning alltid är nära.
När jag sover finns det en regnbåge över mig. Jag tänkte att det var omöjligt för någon att ta på den. Men när du sträcker dig efter mig vet jag hur du känner när du dyker ner i ett varmt hav.

2017-04-21 11:43 | Anmäl

Meh! Bra story, bra berättat.
Så skönt med ditt förtydligande om fiction.
Blev lite oroligt ett tag där ???? =)

2017-04-19 20:49 | Anmäl

Här kommer mitt ej så korta bidrag. Varsågod.


"Vårens första dag, en fredag, hade jag tagit ledig för att njuta av i stugan. Behövde ladda batterierna efter vinterns mörker. Frugan ställde upp och skjutsade mig dit innan hon åkte till sitt jobb, en omväg på några mil. I gengäld lovade jag fixa hängrännor som tagit skada av vinterns snömängder, och såklart förbereda för lite lördagsmys med att plocka ut utemöblerna från boden och lite annat smått och gott fixande som behövde göras. Det dröjde inte länge sedan hon åkt så ringde hon, skärrad i rösten och trodde sig kört över en stackars ekorre i närheten av postlådan. Orolig om den stackars saten kunde vara skadad ville hon jag skulle kolla upp det. Hon hade stannat och kollat men kunde inte hitta den. Sådant händer, tröstade jag och lovade traska dit. Stugan låg avsides. ca en halv kilometer var det till vägen, där händelsen ska ha utspelat sig. Men det var en härlig morgon och en promenad var bara avkopplande. På håll kunde jag se en ekorre sitta på locket till postlådan, hemsnickrad modell i trä. Ekorren tjattrade ljudligt när den upptäckte mig. Den verkade ilsken och kastade med svansen, ryckigt, sida till sida. Jag utgick ifrån att det var ekorren min fru menade. Den var klart förvirrad och tilltufsad. Ingav ett zombie liknande intryck då den sträckte framtassarna, klösande mot mig. Jag försökte skrämma den för att se om den kunde springa. Utan resultat. Den satt pall, blev bara argare verkade det som. "Inte mitt fel att du blev överkörd. Okej, det var min bil, men det var inte jag som körde." Dagen hade knappt börjat och jag bråkade med en ekorre, och pratade till den dessutom, som om det hjälpte. Jag försökte igen men insåg att den skulle hoppa på mig om jag kom för nära. Det var droppen. Jag kunde inte låta den vara då den uppenbarligen var skadad och risken fanns att den kunde bita någon annan. Jägare som jag var gick jag tillbaka till stugan och hämtade luftgeväret. Modell BSA Meteor. Laddade. Gick tillbaka. Kollade mig runt, ingen där. Det var tidigt på morgonen och inte många var i farten. Jag gick så nära ekorren jag kunde. Den satt fortfarande på locket, lika ilsken. Jag hörde en bil komma på avstånd men skyndade jag mig skulle jag hinna skjuta innan den kom. Jag siktade och tryckte av. Ekorren föll död till marken. "Äntligen", suckade jag, lättad då faran var över, trodde jag. Bilen, en gammal mercedes stannade med en tvär inbromsning vid infarten. Tre personer satt i den. Två killar och en tjej. Ingen jag kände igen.
"Spöa gubben", hörde jag tjejen i baksätet, som verkade minst lika arg som ekorren. Killarna fram klev ut. Stora och kraftiga i ålder runt tjugo, tjugofem. En gick runt bakifrån. Jag stod med luftgeväret i handen, avvaktande. Försökte tänka ut hur jag effektivast kunde överbemanna killarna, som uppenbart planerade utföra flickans order. Det dröjde inte länge innan de rusade på mig. Killen framifrån träffade jag perfekt med kolven i mellangärdet så luften gick ur honom, och han var satt ur spel. I samma veva tog polaren strypgrepp bakifrån och försökte få ner mig på marken. Men jag hade trettio, fyrtio kilo plusvikt till min fördel och parerade med att slänga mig runt och dunkade in honom i postlådan så han tappade greppet. Därefter utdelade jag en rak, överraskande höger som däckade honom raklång vid postlådan och ekorren. Tjejen i bilen var vansinnig och skrek svordomar jag aldrig hört. Som tur valde hon stanna i bilen. Jag nonchalerade henne och när jag ändå var vid postlådan vittjade jag den och hoppades (med tanke på omständigheterna) på minst ett brev från någon myndighet som förklarade att en rik släkting gått ur tiden och jag fått ärva denne. Lådan tom. Besviken knallade jag tillbaka till stugan. Jag kastade en blick över axeln och såg tjejen hjälpa killarna mot bilen. En stund senare hördes Mercedesen göra en rivstart och avlägsnade sig från platsen. Jag gick in i stugan, tände en sprakande brasa i kaminen och lade mig slutkörd på kökssoffan och somnade i tankarna hur jag skulle berätta detta för min fru. I drömmarnas värld hemsöktes jag av zombie ekorrar och ilskna ungdomar som band fast mig runt postlådan och eldade upp mig som den häxa jag var... Jag vaknade kallsvettig till min frus uppskakade blick, stående i köksöppningen hållandes den döda ekorren i svansen, undrande vad f.n. jag sysslat med då en död ekorre låg i postlådan, med en lapp om polisanmälan var att vänta för misshandel och olaga jakt. Suckade insåg jag att vårens första dag jag velat vara med om och njuta av sent skulle glömmas. Så vitt jag kunde se var jag oönskat indragen i en del av allt som skett. Det kunde min fru Laleh intyga om."

End

OBS: Inga ekorrar, ungdomar, fru eller jag själv kom till skada under framställandet av manuset, då historien var rent fiktiv :)

2017-04-16 18:41 | Anmäl

Mitt bidrag denna gång heter Njutbar. Följer här.

NJUTBAR
Solen låg på och smältvattnet rann som kvicksilver längs trottoarkanten. Våren verkade ha kommit för att stanna. Ett antal bakslag hade man fått acceptera under mars och april men nu när maj var på väg var vintern troligen definitivt över. Så det fanns anledning till optimism för den som tyckte om våren. Den senaste tiden hade det också gått allt bättre för Johan i hans försök att bli ihop med Marleen. Det såg ut och kändes som om han var nära målet efter en längre tids dejtande. Även på det sättet hade han alltså anledning att förvänta sig ljusare tider. Smältvattnet och våren tycktes önska honom lycka till där han gick på Rörstrandsgatan i riktning mot restaurang Njutbar.

När han kom in på restaurangen var Marleen redan där. Det var det första tecknet på att någonting var fel, att hans känsla av att vara nära målet inte stämde. Hon hade inte brytt sig om att bygga upp en förväntan utan bara infunnit sig på restaurangen som till vilket möte som helst. Det andra – och viktigare – var att hon inte hade klätt upp sig som hon annars brukat göra när de träffats, utan såg vardaglig ut. Hur hon var klädd idag – den enkla, grå kjolen, collegetröjan, som till och med hade fått en fläck, och jeansjackan – avslöjade hennes ointresse. Johan hade för sin del inte slarvat med vare sig kavaj, skjorta eller byxor. Och hon luktade inte parfym! Det märkte han när han kom fram till henne i baren. Det var nog det allvarligaste. För det betydde med säkerhet att relationen skulle ta slut innan den hade börjat. Han hade aldrig varit med om att en tjej som menade allvar tog risken att komma oparfymerad till en dejt. Det var med dysterhet och onda aningar han klättrade upp på barstolen bredvid Marleen efter alla dessa snabba tankar. Smältvattnet därute, det som hade blinkat så lyckligt mot honom på vägen till Njutbar, hade i själva verket hånlett. Johans optimism var borta trots att de ännu inte hade talat med varandra och han fått veta hur det verkligen låg till.

De utbytte några hälsningsfraser och gjorde sina beställningar. Han tog ett glas vitt vin fast han bara ville dricka vatten och komma därifrån så fort som möjligt. Hon valde rött. Det brukade hon göra. Inget dåligt tecken där i alla fall. Hon sa att hon hade tänkt mycket på honom den senaste tiden och att hon hade något viktigt att berätta. Det förstnämnda tolkade han positivt men misstänkte att det andra var just de dåliga nyheter han hade förväntat sig ända sedan han stigit över tröskeln till Njutbar. Vilket namn på ett ställe förresten! Vad fanns det för njutbart i det här?

Det vita och det röda ställdes fram på bardisken. De betalade var för sig. Marleen sa:
– Jo, jag tror att vi måste pausa det här ...
– Hur menar du?
– Jag ska vara ärlig. Jag är inte redo för ett förhållande. Det har gått för kort tid sedan det tog slut med min förra kille och dessutom träffar jag en annan nu, en annan än dig ...
Han förstod vad hon hade sagt och vad hon hade menat. Han hade fått sin dom, även om hennes sätt att uttrycka sig var motsägelsefullt. Men så är det med människor, tänkte Johan. Sa sedan:
– Okej, jag förstår.
Fast han inte förstod. Och fast han tyckte att hon hade drivit med honom det senaste halvåret. Så var det förstås inte men det var hans känsla.

Johan hade inte mycket mer att komma med. Fakta låg på bordet. Det enda som återstod var att avsluta träffen på ett så värdigt sätt som möjligt. Han drack upp sitt vin lagom fort, talade en stund om andra, mera likgiltiga ämnen och presenterade sedan sitt officiella skäl till att lämna henne på Njutbar. Oartigt, men så fick det bli. Marleen hade suttit tyst och läppjat på vinet nästan hela tiden efter att Johan hade tagit emot hennes besked och medan han talat om annat. Inte konstigt om han kände det som en befrielse att komma därifrån. Med denna tystnad, denna död samtalet hade råkat ut för. Johan blev tvungen att åka hem, han hade fått ett SMS om ett frilansuppdrag som han bara måste åta sig. Så tyvärr.

En stund senare hade han åkt tunnelbana från S:t Eriksplan till T-centralen och promenerat till Kungsträdgården och årets körsbärsblomning, ett ljuslila himmelrike. Våren var trots allt här nu. Det spelade ingen roll vad Marleen tyckte och tänkte eller eventuellt kände. Våren behövde han inte grubbla över. Det var han säker på när han gick under de blommande körsbärsträden och visste att han ville vara så med att han blev en del av allt på vårens första dag.

2017-04-15 14:54 | Anmäl

Man gör vad man kan, med sarkasm eller sentimentalitet.

2017-04-15 13:02 | Anmäl

Mycket rörande, Göran! Jag är uppväxt med djur och känner igen mig i varje ord. Och tack Martin, som fick mig att le. :)

2017-04-15 10:27 | Anmäl

Andra bidraget, Göran:

Vilken rörande text! Jag hör annars till de som inte riktigt förstår värdet av husdjur men denna hund bröt igenom mitt oförstånd. Tack!

...och Tack Bosse! Jag gillar också mitt namn:)


/Lotte

2017-04-15 09:15 | Anmäl

Här kommer mitt lilla bidrag. Glad påsk/Göran

Du hade varit en del av oss. Kom som en liten ängel in i vår familj.
In i kaos. Vi höll på att gå sönder av alla dessa bråk om småsaker. Du ville vara en del av allt. Av våra liv.

Du kom med glädje och kärlek utan gräns. I brist på fantasi fick du i början heta valpen. Men bara efter ett år var du lika stor som sonen på 6 år så Björen blev ditt nya namn. Spelade ingen roll om vi varit borta tre timmar eller en minut så var du lika glad att återse oss. Efter ditt varma välkomnande och blöta pussar gick det inte att vara sur och trött efter lång arbetsdag. Fanns alltid plats för lek och roliga promenader.

Som på våren när allt det döda får liv igen, så kom du och tinade upp oss. Som snön smälter, värmde du upp våra kalla hjärtan. Höstens löv multnar ner och blir ny jord och näring till vårens nya växlighet. Vem vill inte hellre vara en del av livet än döden. Vem vill inte återfå värmen efter en kall vinter.

Du hade varit en del av vår familj. I skogen bakom husen stod vi nu runt gropen. Sonen som nu var tonåring la sakta ner din kropp. Snart skulle blommor växa här. Då skulle du fortsätta att ge liv och näring efter din död.

Och det på många sätt. Inte bara varje vår åt blommorna bakom huset utan också åt vår familj som nu var hel. Varje gång ett minne återkom från tiden med dig skulle ett leende sprida sig i våra ansikten och fortsätta värma oss och vara en del av allt.

2017-04-15 08:08 | Anmäl

Härligt!

Första bidraget är en riktig nagelbitande "draåthelveteprosa" till allt som kommer och stör när ljuset kryper in genom persiennerna, helt omöjligt då att fortsätta fantisera bort livets intrång:)

En kopp kaffe?

2017-04-14 20:50 | Anmäl

(Coolt namn, Lodjuret)
PS: Ett plus till de som producerar (lysande) bidrag!

2017-04-14 20:48 | Anmäl

Här är mitt lilla bidrag:

Jag vaknade en morgon och det var vår. Det är en lika förfärlig upplevelse varje gång. Liksom järnvägsbolagen aldrig tycks kunna förutse höstens halka så kan jag aldrig vänja mig vid vårens uppdykande. Den förändrade ljusstyrkan är en påfrestning helt på egen hand. Dessa tidiga gryningar och sena skymningar efter månader av barmhärtigt mörker och försonligt halvdunkel. Strax därpå får alla livsformer spasmer av aktivitet eftersom det blivit svårare att sova bort tiden. Flugor surrar, myggor inar, kråkor kraxar, skator hostar och hyperaktiva småfåglar far omkring likt amfetaminstinna pundare. I rabatterna, som behärskats av en stillsam sterilitet, trängs snödroppar, krokusar och annat ogräs. Småbarn gör sitt bästa för att störa trafiken med cyklar, skateboards, rollerblades och övriga plastiga modefordon. Och de vuxna säger att nu är det dags att komma igång. En uppfattning som inom kort speglas i bilkollisioner, terroristangrepp, krigiska energikickar och förhastade politiska beslut. Så jag kan inte tänka annorlunda än jag gör.
”Härlig årstid! Eller hur?”
”Dra åt helvete! Och ta våren med dig!”

2017-04-14 11:07 | Anmäl

Reglerna är som vanligt följande:

En tråd som denna skapas i forumet och döps till: Mininovelltävling.
Ett citat, vilket som helst, väljs ut som inspirationskälla av tävlingsarrangören.
Ni lägger in tävlingsbidragen i denna tråd.

Novellen/novellerna ska innehålla:
Minst 100 ord (Inte tecken!) och max 1000 ord (Inte tecken här heller utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter utses en ny vinnare av arrangören som med lottens hjälp avgör vem som vinner och får arrangera nästa tävlingsomgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan ÄRAN att arrangera nästa tävlingsomgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling." (För enkelhetens skull kopieras reglerna.)

Fliten skall såklart belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Det inspirerande citatet får tolkas hursomhelst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss att kommentera och att bli kommenterad till texter som för många är rena hastverken då tidsramen är kort och pressad. Men det gör det hela mer intressant och sätter lite press på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara läsbar utan också ska kommenteras av andra.

Vi gör det såklart för att det är kul och för att vi vill lära oss, och det bästa av allt så är det helt valfritt!

Denna omgång utgår från orden "Vårens första dag, och jag vill vara med, och jag vill vara så med, så att jag kan se, att jag är en del av allt" (Laleh)

Med tanke på påsken kommer skrivveckan förlängas några dagar. Bidragen ska vara inlämnade senast måndag den 24 April kl.11:30 Lycka till!

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Jules Renard har sagt: "Talang, det är inte att skriva ner en tanke, det är att skriva ner trehundra."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Slaktmasken

"En av dem bröt sig in hos mig. Jag slog ihjäl honom."

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |