Kommentarer Ny kommentar

Skrivtips

Skriver en bok om min psykos

2017-10-22 17:40 | Anmäl

Jag tycker absolut du ska fortsätta skriva den här berättelsen. Ämnet är intressent, speciellt för många av oss som aldrig upplever en sådan här sjukdom, och som alltså inte vet "hur det känns."

Jag tycker inte du skriver speciellt kortfattat. Själv skulle jag skriva ännu mer kortfattat, som i första paragrafen: Jag hade sett fram emot dagen jag skulle ta studenten. Det första som skulle ske... etc.

Lycka till.

2017-10-06 22:29 | Anmäl

Ser lovande ut.
Men den där "regeln" pm att de första meningarna/första stycket är de viktigaste.
Det är många "dagar" i inledningen.

Kanske:
Alla andra skrek av lycka. Jag ville också vara glad men kunde inte.

2017-10-04 21:49 | Anmäl

Har tagit en titt på texten. Som sagt lite kortfattat. Rakt och översiktligt, utan några ingående detaljskildringar. Intresseväckande kan det nog vara, men om det blev mer ingående kunde det bli mer engagerande för läsaren. En grej jag brukar påpeka, siffror inne i en text bryter av mot flödet om de inte skrivs med bokstäver. Därför skulle jag skriva "trettio sekunderna" istället för "30 sekunderna".

2017-10-04 12:10 | Anmäl

Hej! Jag har precis hittat denna sida och tänkte jag kunde få lite råd. Jag skriver en självbiografi kring en viss tidsperiod i mitt liv, nämligen då jag drabbades av en psykos. Början är ca 1 år innan jag fick min psykos så att man lär känna mig lite innan allt det galna sker.

Jag är faktiskt själv ingen person som slukar böcker. Läste en del i tidiga tonåren men sedan försvann gnistan för att läsa. Dock har jag alltid gillat att skriva, men jag vet inte riktigt om jag är bra på det! Därför skulle jag vara tacksam om ni kommer med lite synpunkter på mitt första kapitel (som förövrigt är väldigt kort, än så länge i alla fall). Men jag vill bara veta om mitt skrivsätt fungerar för att väcka intresse.

Detta är i princip ett första utkast så mycket ska ändras och utvecklas. Ni får gärna tipsa mig om det är något ni tycker saknas eller om det är något ni inte förstår tydligt. Jag vet att jag skriver kortfattat - alltid gjort.

Kapitel 1:
Studenten
Jag hade sett framemot den dagen. Dagen jag skulle ta studenten. Många säger att det är en av de bästa dagarna i livet.

Det första som skulle ske den dagen var champagnefrukost hos en av mina klasskamrater. De flesta närvarade. Alla pratade om hur taggade de kände sig på utspringet och hur skönt det skulle bli att äntligen vara klar med gymnasiet. Jag höll inte riktigt med – men det sa jag inte högt. Jag tyckte nämligen det var lite tråkigt eftersom jag gillade att studera. Det kändes som mitt enda intresse och även min enda sysselsättning. Nu skulle jag bli av med det. I och för sig var det bara under sommaren jag blev sysslolös då jag hade tänkt studera vidare på universitetet. Efter gymnasiet är det många som vill jobba eller resa. Själv hade jag inget intresse av det. Jag var så inställd på att börja studera – göra det jag var bra på. Jag visste vad jag ville bli – psykolog. Det hade alltid intresserat mig att försöka förstå mig på andra människor och deras inre tanke- och känsloliv. Jag hade även ett visst intresse av hjärnan och dess funktioner och uppbyggnad. Jag visste att det var svårt att komma in på psykologprogrammet och därför försökte jag mitt bästa för att få högsta betyg i alla ämnen. Jag lyckades få många höga betyg men jag var skeptisk till om det var tillräckligt höga betyg för att komma in på programmet.

Efter champagnefrukosten var det dags att åka till skolan för sista gången. Där var det uppdukat för lunchen. Jag letade efter min bordsplacering och tillslut hittade jag den – Frida Andersson. Det var trevligt men jag kände inte att jag kunde dela den glädje som mina klasskamrater verkade känna. ”Utspringet då! Då kanske det händer något inom mig” tänkte jag hoppfullt.

Klockan började närma sig ett då min klass skulle springa ut på en scen. Jag kände mig fortfarande inte taggad – jag var mest nervös över att få stå på scen inför en publik. Jag ville bara att det skulle vara över. Vår lärare Pelle som stod vid dörren ropade på oss:
- Nu är det er tur!
Jag stod någonstans i början av kön och de framför mig började springa och jag hakade på. Väl uppe på scen hoppade alla omkring och tjoade. Jag härmade de andra. När de 30 sekunderna äntligen var över gick jag ned och pratade med min familj och mina vänner som hade med sig studentpresenter. Jag var tacksam men inte glad.

Dagen efter studenten försökte jag tänka om jag kände någon glädje under den dagen. Jag insåg - känslan infann sig aldrig. Jag hade sett hur de andra i klassen var glada och ropade ”Jag har tagit studenten, fy fan va jag är bra!” Jag blev avundsjuk. För mig kändes det som vilken dag som helst om inte sämre, eftersom man hade förväntningar om att det skulle kännas mer. Varför får inte jag känna mig glad för? Vad är det för fel på mig?

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Jules Renard har sagt: "Talang, det är inte att skriva ner en tanke, det är att skriva ner trehundra."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Emil - Original med rätt att leva

"Emil - Originalet Emil Lezten härstammade från Belgien och föddes i ett mindre samhälle i Öster…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |