Kommentarer Ny kommentar

Tävlingar

Mininovelltävling nr 83

2017-10-13 06:18 | Anmäl

Befinner mig på en plats där internet minst sagt är skakigt. Gör ett försök att lägga upp nytt tema under dagen annars får nån annan ta över.

Hejs!

2017-10-12 20:59 | Anmäl

Och med en hundraprocentig majoritet har Bo Flodin segrat i denna omgång! Må han finna ett bättre tävlingsämne än jag gjorde...

2017-10-11 21:44 | Anmäl

Lite mindre än ett dygn kvar för ytterligare bidrag.

2017-10-10 17:42 | Anmäl

(Tur att det finns en Bosse som är kreativ)

2017-10-10 12:20 | Anmäl

Det finns gott om utrymme för fler bidrag.

2017-10-07 21:05 | Anmäl

Första bidraget inne och dess innehåll visar att jag inte behövde oroa mig för att begränsa deltagarna alltför mycket.

2017-10-07 16:38 | Anmäl

Det var med blandade känslor jag satte mig i baksätet i familjens bil för den månatliga familjemiddagen med morfar och mormor. Jag tror faktiskt att hela familjen kände som jag och allt berodde på morfar Stalins anekdoter. Berättandet brukade börja vid förrätten och inte ta slut förrän vi mätta och trötta satte oss i bilen för hemfärden. Ofta var det alldagliga berättelser om människor som morfar träffat och platser han besökt, historier som han ibland hade berättat flera gånger. Fler än en gång hade jag somnat vid bordet för att bli diskret väckt av mamma eller pappa. Men vid vårt senaste besök hade jag hållit mig vaken hela tiden och lyssnat. Det var en fantastisk berättelse och säkert inget som morfar Stalin själv hade varit med om men det spelade egentligen ingen roll. Det allra bäst vore ju om ni själva fick höra morfar berätta den men jag ska göra att försök att återge den i text här.

Det låg ben och skallar överallt, det var fruktansvärt att se och här hade det aldrig funnits någon kyrka eller begravningsplats, inga människor heller för den delen. Det här var orörd mark ända tills vi kom hit med våra maskiner och började gräva i marken. Vi kom hit efter att det ryktades om guld. Då jobbade jag för ett företag i gruvbranschen och jag var grävmaskinist. Vi var ett arbetslag som skulle ut hit och ta prover ur marken, så att företaget skulle kunna avgöra om det var värt att starta guldbrytning. Men redan första dagen hade vi stött på ben. Först trodde vi att det rörde sig om djurben men sen hittade vi en dödskalle och sen en till. Till slut hade vi frilagt kanske hundra stycken skallar och enorma mängder ben. Jag tyckte så klart att vi borde kontakta polismyndigheterna men basen vägrade.
”Vi håller tyst om det här, det är gamla ben som ingen känner till eller ska känna till. Vi plockar undan dem och fortsätter att gräva, Johansson får dumpa allt i sjön. Och ni håller käft om det här!”
Och så blev det, Johansson åkte iväg med skeletten till sjön. Johansson kom aldrig tillbaka. Efter en timme märkte vi att han var borta och basen beordrade mig och Göransson att gå till sjön och ta reda på var Johansson var. Väl där hittade vi lastbilen men Johansson stod inte att finna. Lastbilsflaket var tomt och vi gissade att han hade tippat benen i sjön. Vi körde tillbaka lastbilen och förklarade situationen för basen. Han verkade först förbryllad, den här platsen låg så långt bort från staden att han knappast skulle kunna gå till fots, det skulle ta dagar. Han hade alltså inte sjappat, men vad hade han då tagit vägen?
”Det får gå ändå. Göransson får ta lastbilen.”

Vi sov i tält på den tiden, det var innan byggbodarna kom i ropet. Stora vita tält med britsar att sova på och två vedkaminer för att hålla värmen och laga mat på. Vi turades om att hålla eldvakt, det blev en timme per natt och gubbe. Jag hade tur första natten och fick passet mellan tio och elva. Jag hade precis lagt in några vedklabbar i kaminerna och tänkt sätta mig att läsa i fotogenlampans sken när vinden plötsligt ruskade tältduken. Jag tänkte att det förmodligen var bra att kontrollera tältlinorna om vädret skulle bli sämre, så jag tog fotogenlampan och gick ut i kolmörkret. Det var vindstilla, kallt men vindstilla. Fruktansvärt kallt. Under dagen hade det varit några plusgrader men nu kändes det som tio minus. Det var till och med ovanligt så här års och så här långt norrut. För säkerhets skull gick jag runt tältet och kontrollerade alla tältlinor, allt var som det skulle vara. En vindby drog förbi, den var oväntat kraftig. Vinden förde med sig en lukt av jord, samma jord som vi grävt oss igenom under dagen. Lukten av multnande växter och kanske djur, eller lukten av ruttnande människor tänkte jag. När jag var ung hade jag jobbat på kyrkogården i Älvdalen, grävt gravar och även flyttat gravar med ben och allt. Vinden här luktade precis som jorden där, i gravarna.

Det som hände här näst kan jag inte förklara. Jag gick tillbaka in i värmen i tältet men något hade förändrats. Där det förut hade legat nio karlar fanns nu bara tre kvar, Göransson, basen och Peltonen. Jag väckte Göransson och försökte förklara situationen för honom.
”Men vad fan är det här?! De måste ju finnas här nånstans?”
Jag förklarade för honom att jag varit vid tältet hela tiden och att jag hade märkt direkt om någon lämnat tältet. Ingen hade lämnat tältet under min vakt. Vi väckte de andra och försökte förklara läget för dem.

”Vi åker tillbaka till samhället”, förklarade bossen. Och så blev det, vi åkte med hans Chevrolet tillbaka till samhället, en resa på drygt tjugo mil. Väl där åkte vi direkt till polisstationen och vi lade fram vårt ärende för vakthavande konstapel.
”De har säkert supit till och irrar nu runt i skogen därute nu”, menade han.
Jag förklarade för honom att vi inte hade någon sprit, det var emot företagets regler och att Johansson försvunnit redan på ljusa dagen, spik nykter. Vi förhördes av polisen under de nästkommande dagarna och redogjorde för alla våra förehavanden. De skickade upp en patrull till platsen men kom tillbaka utan några som helst spår efter de försvunna. Vi berättade allt för dem, allt utom det om benen från de döda.

2017-10-05 13:49 | Anmäl

En tråd skapas i forumet som döps till: Mininovelltävling.

Ett citat, en fras eller ett enda nyckelord väljs som inspirationskälla.
Bidragen läggs i den här tråden.

Novellen/novellerna ska innehålla mellan 100 och max 1000 ord (Inte tecken utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan ÄRAN att arrangera nästa omgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling nr x"
(Kopiera gärna reglerna.)

Fliten skall belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Inspirationskällan får tolkas hursomhelst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss att kommentera och att bli kommenterad till texter skrivna under kort och pressad tidsram. Det gör det hela mer intressant och sätter press
på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara läsbar utan också ska kommenteras av andra.

Vi gör det såklart för att det är kul och för att vi vill lära oss och det bästa av allt är att det är helt valfritt!

Veckans tema är ett citat från en viss politikers självbiografi: "Under dessa oändliga, kvalfulla middagar, brukade Stalin undfägna oss med historier."

Bidragen ska vara inlämnade senast 2017-10-12, 22:00

Lycka till!

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Robert Storm Petersen har sagt: "Jag har ofta tänkt att jag vill skriva en bok - nu tänker jag på det igen."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

En ond dröm

"Lena Frost får bara en chans att slippa från rävsaxen hon sitter i. Lyckas hon kan hon återgå att…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |