Kommentarer Ny kommentar

Tävlingar

Mininovelltävling nr 85

2017-10-28 18:56 | Anmäl

En tråd skapas i forumet som döps till Miniovelltävling.

Ett citat, fras eller ett enda nyckelord väljs som inspirationskälla. Bidragen läggs i den här tråden.

Novellerna ska innehålla mellan 100 och max. 1000 ord (inte tecken utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan äran att arrangera nästa omgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling nr. ...

Fliten skall belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Inspirationskällan får tolkas hur som helst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss kommentera och att bli kommenterad till texter skrivna under kort och pressad tidsram. Det gör det hela mer intressant och sätter press på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara lästbar utan också ska kommenteras av andra.

Lotten föll den här veckan på Göran Forsman, som alltså får äran att välja nästa veckas tema. Bidragen ska vara inlämnade senast lördagen den fjärde november klockan 20.00.

(P.S. Jag vet inte vilket nummer vi är upp till.)

2017-10-27 23:13 | Anmäl

Sune var med andra ord en riktig toffel.

2017-10-27 22:54 | Anmäl

Mitt andra lurviga bidrag:

"Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall ska jag försöka. Jag är chockad. Hur kunde du göra så utan att fråga vad jag tycker. Bara komma sådär utan att se till mina känslor.

Sune rodnade. Att det var så illa trodde han inte. Visserligen var det inte igår han gjort det senast så han forstod det kunde blivit för mycket för henne.

Sanna plockade upp kläderna och gick in i badrummet. "Och jag menar det." Dörren gick igen.

Sune satte sig på sängen. Han förstod sig inte på kvinnor. De flesta skulle upskattat om deras män gjorde som han. Men inte Sanna. Han strök med handen över hakan. Suckade. Trodde han gjorde det för henne. Det skulle ta tid att få tillbaka det. Och med tanke på hur hon reagerat skulle han nog få sova i gäststugan tills allt var normalt igen. Det skulle ta sin tid och äktenskapet kunde komma att sättas på prov att leva som särbo med sin partner i sitt eget hem.

Sanna kom ut naken från badrummet. Sune följde henne med blicken. Hon var fortfarande sur. Det såg man då man varit gifta så länge som dem. "Okej jag hade kunnat be dig om lov innan, jag har förstått det nu. Men så hemskt är det väl inte."
Sanna tog hans porträttfoto från nattduksbordet. Höll upp det mot honom. "Det här är mannen jag gifte mig med. Inte den som står framför mig vars ansikte jag hoppas aldrig mer ska behöva uthärda se sådär. Du passar inte utan skägg så gör inte om det där igen." Sune sa inget mer. Han gick istället till köket och bredde sig en korvmacka och hällde upp en skål med långfil. Slevade i sig ett par skedar fil och njöt av att inget fastnade i skägget som det brukade. Det var underbart att vara rakad en gång vart tjugonde år. Han njöt av det. Men för sin fru skulle det få växa ut så småningom igen. Husefrid var mer betydelsefull än att kunna äta en korvmacka och fil utan få det i skägget.
 

2017-10-27 17:22 | Anmäl

Nu har vi sex jättebra bidrag, men det finns tid för flera!

2017-10-27 06:31 | Anmäl

Bra, tragiskt slut Meh!!!

2017-10-26 21:34 | Anmäl

Emellie var ficktjuv. En bra sådan om du frågade henne. Hennes utseende var alldagligt och smälte in överallt. Hon var omöjlig att lägga märke till helt enkelt. Men så en dag växte Emelie upp och blev tonåring. Något magiskt hände med hennes kropp som blomstrade ut. Hon såg inte längre sina tår utan att böja sig frammåt. Hennes hår svallande ner till ryggslutet och hade man trott på sagor så hade hon varit den vackra törnrosan. Men det var åt helvetet! Hur skulle hon nu klara sitt yrke. Hon var ju ficktjuv och inte någon playboy brud. Varje ficka hon plundrade väckte en drake som såg henne. Hon var inte längre anonym. De som sett henne skulle inte glömma. Väl medveten om det ändrade hon taktik och blev en hänsynslös rånare. Hon kubbade ned offren medvetslös och bestal dem på dess ägodelar och kom att få öknamnet: Ansiktet ingen vill se.
En dag råkade hon slå ned en ensamkvinna. Kvinnan greppade hennes arm: "Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall ska jag försöka. Min dotter."

2017-10-24 17:10 | Anmäl

Det kan man aldrig veta, men vi litar på varandra här.
Arrangören kan aldrig vinna själv utan äran går alltid vidare till någon annan.

2017-10-24 15:45 | Anmäl

Tack, Meh och Göran. Är fortfarande lite osäker på hur det hela går till. Är det jag som är arrangören och ska dra lotten? Hur kan man i så fall veta att det inte blir "valfusk"?

2017-10-23 20:53 | Anmäl

Mitt andra bidrag:

Jag har sett krigets offer. Med det menar jag inte endast tårögda flyktingskaror och döda kroppar spridda över ängar och längs vägkanter. Det utdelas medaljer till dem som kallas hjältar och dessa herrar, det är ju vanligtvis herrar, visas upp i parader och får ibland stå modell för monument. De är presentabla krigsoffer. De kan sakna en arm eller ett ben eller bägge delarna. De kan ha ärrvävnad och ögonlappar. Sådant är acceptabelt, för somliga rentav beundransvärt såsom tecken på tapperhet och offervilja. Men det finns hjältar som inte visas upp. Jag minns vad som måste vara ett smått unikt grupfotografi från 1927. Det föreställer tio herrar, hälften sittande på en bänk och hälften stående bakom den. En av dem har uniform, de övriga är civilklädda. Bildtexten intygar att samtliga blivit dekorerade för sitt mod. De är överlevande från vad som då ännu var det enda världskriget. Deras kroppar är så pass intakta att de säkerligen kunde röra sig utan större problem. Och ändå kunde de inte visas upp offentligt. Därför att deras ansikten blivit söndermosade och uppslitna på slagfältet och sedan nödtorftigt hoptråcklade. De är vanställda för resten av sin existens. Dömda att leva undanskymda därför att deras ansikten skulle alltför tydligt framhäva den militära ärans baksida. Det skulle vara alltför obehagligt, alltför stötande, alltför äckligt. Således borde de ha fått en hedersplats bland krigets offer som en varning för framtida krig. Det fick de inte och det första världskriget fick en uppföljare.

2017-10-23 19:11 | Anmäl

Jag brukar låta en av mina söner dra en namnlapp för att undvika valfusk =)

2017-10-23 18:54 | Anmäl

Hej Anita,

I reglerna finner man denna text:

"Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång."

T.ex. små lappar med namn på som dras ur en hatt. Men lottningen kan såklart utföras på annat sätt också. Endast fantasin begränsar. :)

2017-10-23 16:02 | Anmäl

Men du skriver att ni drar lott. Förklara.

2017-10-23 16:00 | Anmäl

Vad bra! Men eftersom det är första gången jag är med måste någon förklara hur det går till. Var och en röstar på sin favorit och den som får flest röster vinner?

2017-10-23 14:40 | Anmäl

Hej Anita

Med tanke på det du skrev, så kan jag lätta din beslutsångest. Vi väljer inte utan drag lott som vem vinnaren ska bli =)

"Det här är ju helt fantastiskt, hur ska man kunna välja? Tur jag har en hel vecka på mig"

2017-10-23 13:52 | Anmäl

Jag glömmer aldrig ett ansikte.

I mitt yrke var det en förutsättning.

Men ibland kunde det ställa till det också.

För att göra en lång historia kort så gick jag i grundskolan som alla andra, gymnasiet och efter det några år på högskolan. Misslyckade år. Det var matten som inte hängde med. Och lite till. Det är skit samma, det finns miniräknare.

Dessutom brukade jag alltid kunna läsa i tidningarna efteråt, så slapp jag räkna själv.

Sade jag inte vad jag jobbade med? Jag var frilansare kan man säga. Inga chefer. Inga arbetstider. Mycket semester utomlands. Men ett jäkla flängande och stressfyllt yrke när det ändå var arbete på G. Jag var bankrånare.

Det var därför de där ansiktena var så viktiga. Jag kunde ju inte ha mitt eget på mig. Inte med kameror och vittnen och jag vet inte allt.

Så jag hade med ett nytt ansikte var gång. Jag glömde det aldrig.

Men så var det den där gången … Jag skulle aldrig ha rånat någon bank den dagen. Jag skulle ha sjukskrivit mig. Om jag bara kunnat. Som bankrånare har man just ingen anställning. Ingen arbetsgivare att ringa till. Ingen sjukersättning från Försäkringskassan, om man säger så.

Så hängig var jag. Snuvig och dan. Feber. Hosta. Men banken skulle köra iväg en stor del av sina slantar nästa dag, så det fanns inget annat att göra än att pallra sig dit. Det är ett tufft jobb att vara bankrånare.

Själva stöten gick fint. Det var efteråt som det strulade till sig. Väl tillbaka i tillhållet bar det sig inte bättre än att jag somnade. Vet inte hur länge jag sov. Länge var det. När jag vaknade var det med en eländig huvudvärk och en feber som fick mig att svettas kopiöst. Svårt att andas var det också. Och att se. Jag fick mer eller mindre känna mig ut i badrummet.

Väl där stirrade jag in i spegeln över handfatet. Jag såg ingenting. Det var som ett töcken, en lätt rosaaktig dimma framför mig. Jag minns hur jag trevade med ena handen över ansiktet. Det kändes helt fel, gummiaktigt och poröst.

På något vis kändes det som jag flyttade på hela ansiktet och plötsligt såg jag! Det var inte jag i spegeln! Jag glömmer aldrig ett ansikte. Särskilt inte mitt eget. Och det där var definitivt inte mitt! Det var Ronald Reagans. Vad gjorde han i mitt tillhåll? I mitt badrum? Och med sitt ansikte på min kropp?

Jag höll på att få hjärtsnörp där och då, ända tills min febriga hjärna insåg sammanhanget. Det blev både lättare att se och att andas såväl som rejält mycket mindre varmt när jag väl fick av masken.

Så ni ser att det kan ha sina nackdelar att aldrig glömma ett ansikte också. Kom ihåg det!

2017-10-22 17:08 | Anmäl

Det här är ju helt fantastiskt, hur ska man kunna välja? Tur jag har en hel vecka på mig.

2017-10-22 15:43 | Anmäl

Han satt där längst inne i lokalen, på Dovas, nära trappan till pissoaren och toaletterna. En stor stark och en Gammeldansk framför sig på bordet. Han avskydde platserna vid fönstren, där någon av hans gamla polare kunde upptäcka honom. Han ville inte umgås i dag, inga andra dagar heller. Bara sitta här, och låta sig svepas in i ett skönt rus, för att sen gå hem och sova. Polarna, som alls inte var några vänner utan folk han känt sen 60-talet. De hade gått i samma skolor och rört sig i samma Söderkvarter. Han var omtyckt av personalen som brukade hälsa på honom men sen fick han vara i fred, det var så han ville ha det. En bra stammis som drack mycket och inte ställde till något. Det hände att han åt ibland, ofta en Nachos supreme. Bra och billig mat och framförallt inget han kunde åstadkomma själv i sin lilla kokvrå på Timmermansgatan. Han lagade aldrig mat, hade aldrig fått lära sig hantverket. Han handlade varannan vecka, bara färdigrätter som han värmde i mikrovågsugnen.

En kvinna gick förbi hans bord och han såg att hon tittade lite extra när hon fick syn på hans ansikte. Hans utseende var på inget sätt avvikande, vissa tyckte han såg bra ut men han var lik en person. Från början hade de flesta tyckt det var kul, han också. Du är lik den där snubben på tv som avskedar folk, hade han fått höra. När han sen hade sett tv-serien förstod han vad de hade menat, han var nästan på pricken lik företagsledaren. Det var t.o.m. så att han ett tag hade börjat skämta med folk och sagt ”you’re fired!”. Sen hade mannen på något otroligt sätt lyckats bli president i USA och det var då han märkt att människor inte längre ville umgås med honom. Inte vilja ses i hans sällskap. Inte se honom i ansiktet. Som vore han leprasjuk, en paria.

2017-10-22 08:21 | Anmäl

Har ni som jag hälsat på någon och sekunden efteråt har ni glömt deras namn?

Vet inte vad det beror på?

Har annars ett bra minne. Gått bra för mig i skolan. En sann vän till siffror och tal. Har inga problem att komma ihåg telefonnummer trots att vår hjärna numera förslappas av appar som kommer ihåg allt från inköpslistor till kontaktinformation.

Undrar om man är så koncentrerad på att själv säga sitt eget namn att man glömmer lyssna på vad den andra säger? Eller så har vi det här med multitasking, att hantera flera saker samtidigt.

Ska säga sitt eget namn och lyssna på den andra personen samtidigt som man ska skicka signaler från hjärnan som ska grabba tag i den andres hand. Är det en vacker kvinna hinner man snabbt tänka och hoppas på att ens hand inte är svettig. Och så ska man samtidigt tänka på att andas, blinka, hjärtat ska slå.

Ni vet, det där vi män anklagas för att inte kunna gå och prata samtidigt. Inte undra på att man glömmer och lyssnar på namn. Men ansikten glömmer jag aldrig.

Men en extra tvist att jag också registrerar vart ansiktet dök upp. Exempelvis besöker jag ofta en stuga jag hyr på Gran Canaria för att unna mig själv några veckors skrivartid. Varje morgon springer jag antingen en tur uppe i bergen eller längst kusten San Augustin till Playa Ingles.

En gång mötte jag en grupp som glatt hejade på mig och som jag ett år senare kände igen i en affär på ön.

Just därför blev det riktig läskigt när jag började drömma om ett ansikte som kom till mig. Ansiktet dök upp från ett mörker och tycktes sväva framför mig. Ansiktet pratade med mig men jag hörde inga ord. Tänkte senare att drömmen kanske inte kunde översätta åt mig om rösten hade pratat på ett annat språk.

Denna dröm återkom gång på gång. Och ansiktet blev mer och mer bekymrat. Och några drömmar senare övergick oron till irritation och det verkade som om det var för att jag inte förstod vad den sa. Sista gången jag drömde om ansiktet var det inte oro utan ren ilska. De mörka ögonen stirrade på mig. Munnen var hårt sluten i en bestämd min. Ett ansikte jag önskar glömma.

Jag ville vakna, ville bort men kunde inte komma undran detta ansikte som nu var fullt av hat. När jag vaknade den morgonen orkade jag inte gå till jobbet. Kände mig trött och sliten. Behövde vila, behövde semester.
En månade senare hade jag glömt drömmen, men visst har nämnt för er att jag inte glömmer ansikten? Det var märkligt tomt på strandpromenaden där jag kom springande. Endorfin pulserade i min kropp. Njöt av varje steg. Var åter i mitt sommarparadis på ön.

Längre fram på stranden såg jag något som störde mig, något som inte kändes normalt. Att man ligger på en strand och solar eller vilar är helt normalt mitt på dagen men inte tidigt på morgonen innan solen gått upp.

Personen låg helt stilla. Och jag kunde inte låta blir att bry mig. Vek av från gångvägen och sprang ut i sanden. När jag kom närmare ropade jag för att inte skrämma personen men mitt rop fick ingen effekt. Flåsande kom jag fram till personen som låg på mage och var uppenbarligen helt livlös och kläderna var genomvåta efter nattens och morgonens dagg.

Innan jag ringa den lokala polisen så vände jag på den tunga kroppen. Ansiktet var blekt och fullt av sand. De stirrande ögonen hade en anklagande blick som sa att jag kommit försent. Fyllda av samma hat som från mina drömmar.

2017-10-22 00:18 | Anmäl

Här är mitt bidrag:

Jag glömmer ofta bort datum. Högtider, både individuella och nationella, passerar mig spårlöst förbi. Om jag inte noggrant skriver ner vad jag ska köpa så hinner jag, i åtta fall av tio, glömma vad jag skulle ha tills jag når affären. Dock finns det något som jag alltid varit bra på att minnas. Ansikten. Har ett ansikte gjort intryck på mig så stannar det hos mig därefter. Årtionden efteråt minns jag ännu flickor som jag tyckte var mycket vackra i högstadiet och ändå såg jag dem bara flyktigt i skolans korridorer. Jag kan bläddra i illustrerade historieböcker och omedelbart märka när ett misstag begåtts ifråga om överensstämmelse mellan bild och text. Det där är inte Vladimir Lenin, det är Lazar Kaganovitj, eller det där är inte Hermann Göring, det är Martin Bormann, kan jag säga för mig själv. Ibland önskar jag att mitt minne fungerade annorlunda. Till exempel, en gång promenerade jag längs en stadsgata en förmiddag. Då öppnades en dörr, jag tror att den tillhörde en nattklubb, och en man kom ut ur den ganska hastigt och stötte ihop med mig. Det var ingen häftig stöt och vi vek snabbt undan från varandra. Jag synade honom. Förutom att han var synnerligen välklädd fanns det inget anmärkningsvärt hos hans allmänna utseende. Han var ungefär lika lång som jag och varken fet eller mager. Under vänstra armen höll han en svart läderväska och i högra handen höll han en mobiltelefon. Hans hår var cendréfärgat och hans haka var renrakad. Och så tittade jag närmare på ansiktet. Det fanns något barnsligt i kindernas rundning, hyns friskhet och underläppens röda fyllighet samtidigt som näsans och käkens skarpa linjer kunde ha tillhört actionhjälten i en tecknad serie. Pannan var inte hög, men bred, och hade två asymmetriska rynkor. Ögonens färg var grönt med dragning åt gult. Och uttrycket kring och inuti ögonen hade jag aldrig sett förut. Det var både kraftfullt och ålderdomligt, speglande ändlösa resurser av dolska passioner i samklang med en rastlöst verkande intelligens. Han log mot mig och gav därigenom en hastig skymt av tänder som var både bländvita och spetsiga. Med affärsmannens oljiga artighet bad han om ursäkt, eller snarare skämtade bort incidenten, och erbjöd mig sin professionella assistans. Jag ställde mig tvekade och han gav mig sitt visitkort med uppmaningen att tänka efter och återkomma. Därpå försvann han längs gatan. Jag behövde inte veta vilket yrke han utövade, jag behövde inte läsa vad som stod i guldskrift på pappbiten, jag behövde inte ens reflektera över den sniff av svavelparfym som jag fått. Och jag kan aldrig glömma Djävulens ansikte.

2017-10-21 20:03 | Anmäl

Mitt ämne är ett citat av Groucho Marx:
"Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall ska jag försöka."

Den här veckan är det Anita Menegay som håller i rodret.
Skriv och ha det kul, lycka till!

Bidragen ska vara inlämnade senast 2017-10-28, 20:00

---
En tråd skapas i forumet som döps till: Mininovelltävling.

Ett citat, en fras eller ett enda nyckelord väljs som inspirationskälla.
Bidragen läggs i den här tråden.

Novellen/novellerna ska innehålla mellan 100 och max 1000 ord (Inte tecken utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan ÄRAN att arrangera nästa omgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling nr x"
(Kopiera gärna reglerna.)

Fliten skall belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Inspirationskällan får tolkas hursomhelst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss att kommentera och att bli kommenterad till texter skrivna under kort och pressad tidsram. Det gör det hela mer intressant och sätter press
på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara läsbar utan också ska kommenteras av andra.

Vi gör det såklart för att det är kul och för att vi vill lära oss och det bästa av allt är att det är helt valfritt!

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Jules Renard har sagt: "Talang, det är inte att skriva ner en tanke, det är att skriva ner trehundra."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Dödisgropen

"När två flickor hittar ett lik långt ner i en dödisgrop skakas en hel by av händelsen. I jakte…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |