Kommentarer Ny kommentar

Tävlingar

Mininovelltävling nr 86

2017-11-05 19:21 | Anmäl

Återigen min yngste son som fick dra bland namnlapparna och denna gång blev Bo vinnare. Gratulerar att arrangera nästa tävling. Önskar er alla en trevlig vecka/Göran

2017-11-03 22:27 | Anmäl

Tack Bo för ditt bidrag!!!

2017-11-02 15:43 | Anmäl

Den hade suttit där på väggen så länge jag kunde minnas, bonaden med Martin Luther King-citatet. Jag hade egentligen aldrig reflekterat så mycket över dess innebörd. Det som ständigt finns där ser man till slut inte. Det är först när något förändras, t.ex. när någon klippt håret som man märker det. Annars passerar det under radarn.

”Tror du på det där?” Frågade jag mormor.
”Jag tror det ligger något i det. Ingen minns den som inget gjorde. Men se bara på damen i permobilen som protesterade mot nazisterna i Göteborg, henne minns alla. Jag hörde att nyheterna om hennes protest nått Japan nu.”
”Men om man gör goda saker i det tysta, menar du då att det inte lönar sig? ”
”Det behövs också, men fler måste protestera så det hörs och syns.”

Hon fick det att låta så enkelt, som något man bara gjorde utan att reflektera över. Som att andas eller bara leva. Jag var inte så, ville föra min kamp i det tysta, inte på torg och i debattartiklar. Ondskan skulle bekämpas men om jag skulle göra det skulle det vara på mitt eget sätt.

På tåget hem funderade jag mer på vårt samtal. Jag var en del av majoriteten, de tysta. Mormor däremot hade alltid kämpat högljutt, ibland även fysiskt. Slagits mot dem på torg och i demonstrationer. Det borde finnas ett sätt för oss, vi som också representerade det goda samhället men inte vågade eller orkade ta striden i offentlighetens ljus. De godas tysta krig mot det onda. Ett krig för oss som knöt näven i fickan.

Bara en vecka senare visste jag hur den här krigföringen skulle skötas. Rätt skött skulle den garantera ett totalt nederlag hos min motståndare och förmodligen försätta denne ur stridbart skick under en lång tid framöver. Redan nästa dag igång kampen. Jag hade bestämt mig för en högprofilerad politiker, en person hatad av alla utom de egna partikamraterna på grund av sina smaklösa och totalvidriga utspel. Hans fru var min måltavla. Jag var beredd att offra henne i kampen.

Jag hade av naturen utrustats med vad många skulle beskriva som det perfekta utseendet, fotomodellik på alla sätt. Detta ihop med en naturlig charm som få kunde stå emot. Ett besök hos frisören och en ny människa tittade tillbaka på mig i spegeln. En pojkaktig charm i en trendigt uppkammad lugg. Jag plockade fram en av mina sällan använda kostymer och gav mig ut i vimlet.

Hon hette Lisa och var 32 år gammal. Jag visste inte så mycket mer om henne. Det och att hon var gift med min måltavla. Jag visste också att de skulle gå på Riche i kväll. En av mina vänner jobbade där och kunde meddela att hon fyllde år och att de bokat till 20:00. Visst, SÄPO skulle vara med, men det spelade ingen roll.

De stod vid baren och pratade med några vänner när jag fick syn på dem. Någon bakom mig slog ut ett glas och sällskapet tittade åt mitt håll. Jag fångade Lisas blick direkt. Hon såg mig och blicken hon gav mig var precis så där lite för lång för att bara vara slumpartad. Jag gick bort till barens andra ända och beställde en martini. Hon skulle vända sig om åt mitt håll det var jag säker på, och så skedde också. Hon gav mig ett leende och jag höjde mitt glas lite diskret. Det kunde egentligen bara finnas två rimliga förklaringar till hennes flirtighet, att det var hennes still eller, att deras äktenskap kanske inte var det lyckligaste. Jag satte in min stöt när han plötsligt försvann mot toaletterna.

”Hej, det här kanske låter som en konstig fråga men vet du nåt bra hotell här i närheten?”
”Hej, och javisst.”, svarade hon glatt. Lite som om hon väntat på att jag skulle ta initiativet.
”Anglais är skitbra. Det ligger bara några kvarter härifrån.”, sade hon och pekade norrut med armen.
”Åh, tack! Du är en räddande ängel.”

Hon skrattade och jag höjde mitt glas till en skål. Jag tog fram ett visitkort och räckte fram det.

”Ring om du får det tråkigt sen!”

En av SÄPO-männen glodde surt på mig när jag vinkade åt honom på väg mot utgången. Jag gick ut på Birger Jarlsgatan och gav mig av mot Anglais.

Tjugo över tolv ringde hon, påtagligt onykter. Han hade varit tvungen att åka iväg, det var något akut och partigruppen skulle sammanträda. Vi stämde träff i baren på Anglais.

Jag vaknade strax efter sju. Hon hade åkt redan vid sex. Jag gav henne en kyss.

”Ring mig senare i dag älskling.”
”Sure bae!”

Under de följande veckorna träffades vi fler gånger. Jag avslöjade inte för henne att jag faktiskt bodde i staden utan fortsatte att spela företagskonsult på besök. Mitt visitkort var fejkat och det enda som stämde var förnamn och numret till mitt kontantkort. Hon var kär i mig och jag spelade ett spel. Ett högt spel där jag redan visste vad utgången skulle bli. Vi satt på Griffin’s Steakhouse och hade precis avslutat varsin fantastisk entrecote.

”Han är ett svin och jag hatar honom!”
”Och jag som trodde ni var nykära?!”, sade jag retsamt.
”Han älskar mig över allt annat och jag hatar honom. Fint förhållande va!?”
”Hur ska du göra?”
”En kollega har ett hus i Italien på landet, riktigt mysig och lyxig. Sen får jag se. Kanske flyttar hem till dig i Sundsvall sen?”, hon skrattade men jag anade allvaret under skämtet.
”Får du vara ifred för honom sen? Hans kompisar är ju inte jättekul om jag säger så. Riktigt obehagliga faktiskt.”
”Han känner inte till det här huset och skulle aldrig hitta mig där om han så försökte allt han kunde.”

Hon gjorde precis som hon sagt och bara efter ett par veckor såg jag resultatet av min insats. Politikern hade tagit förlusten av sin fru hårt, börjat missbruka både alkohol och narkotika. Han hade först gripits av sina egna skyddsvakter när han sniffade kokain helt öppet på krogen. Några veckor senare hade han berusad misshandlad en kvinnlig journalist på öppen gata, och gripits igen. Mannen sparkades ur partiet och pressen formligen frossade i skandalrubriker. Partiet tappade tjugofem procent och närmade sig nu fyraprocentsgränsen med stormsteg. Den f.d. politikern dömdes till tolv månaders fängelse.

Jag satt med en kopp kaffe vid mitt köksbord i lägenheten på Bergsunds strand. De pratade om Martin Luther King på radio när jag slog upp min anteckningsbok och strök över namnet på första raden. Det var dags att ge mig i kast med nästa. Du hade fel Mr. King, tänkte jag.

2017-11-02 08:13 | Anmäl

Var tvungen att få till det på min bristfälliga engelska.

"Father of lies" låter helt enkelt bättre och det var där den började!
Inspirerad av min egen pappa.
Alkoholisten och lögnaren.

(Han hade andra sidor också, när spriten inte höll honom i sitt grepp, men det var de båda sidorna som var jobbiga att hantera och satte djupast spår)

2017-11-01 15:15 | Anmäl

Jens, Tack för ditt bidrag som nu finns att läsa i tråden som kommer att "uppsluka" er =)

2017-10-31 08:30 | Anmäl

It will consume you
This light from within
It will consume you
If you let it in

You must learn not to listen at all
You must learn to let it come to naught
You must learn to extinguish this light
You must not let it take root into your thought

You shall listen only to the silent ones
Those who say nothing at all
Those who let you rule
Those who let all else fall

You shall take away there hope
You shall take away their right
You shall take away there trust
You shall bring eternal nigth

That´s what you said
And now look what I have slew
Oh´ Father of Lies
Why did you teach me all you ever knew?

2017-10-31 06:24 | Anmäl

Nu finns 3 bidrag att läsa. Kul! Tack Anita, Reko och Martin!

2017-10-30 22:14 | Anmäl

Mitt bidrag:

Skriken av smärta har tystat, men jag kan fortfarande höra deras eko. Vad kan jag säga? Att jag bara lydde order? Det är den vanliga ursäkten, eller hur? Det är sant, jag lydde order, men jag lydde dem därför att jag frivilligt blivit medlem av en organisation vars målsättningar jag sympatiserade med, därför att jag valt att bära en uniform vars symboler jag identifierade mig med. Jag ville vara del av något viktigt, känna att jag uträttade något gott. Cheferna bedyrade att jag valt rätt, att jag stod på den rätta sidan av den gränsdragning som måste göras mot den hotande ondskan. Det behövdes sådana som jag. Steg för steg intensifierades åtgärderna. Det sades att vi måste göra större uppoffringar, ställa större krav på oss själva, förhärda våra hjärtan så att kärleken skulle kunna få en chans. Endast genom fasthet kunde människorna ledas, endast genom definitiv handling kunde samhället räddas undan farorna. Ledningen förklarade att batongerna i våra händer inte alls var samma sak som knölpåkarna motståndarna höll i. Vapen är neutrala och våra avsikter var goda medan fienden ville förstöra. Kunde man acceptera den logiken blev allt uthärdligare. Och ändå insåg jag när förorterna brann och folk hoppade ut från femte eller sjätte våningarna för att bli skjutna om de överlevde att jag blivit en bödel. Fast, försökte jag inför mig själv, kan inte en bödel tjäna godheten? Kräver inte den spröda och vekhjärtade godheten onda gärningar för att kunna fortbestå i denna grymma värld? Det sade jag också i sinom tid inför domstolen. Det ansågs inte vara ett giltigt argument. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag trodde att jag var god, jag trodde att jag gjorde ont, jag vill eller borde tro att bägge delarna är sanna.

2017-10-30 20:31 | Anmäl

Denna lite förnumstiga saga bygger på en ganska rundhänt tolkning av temat.


Det var en gång ett litet konungarike i vilket folket älskade musik. I vilket fall tycktes det vara så, för så fort arbetsdagen var slut fylldes hela riket av sång. Och när de sjöng så skrålade de för full hals, ju högre desto bättre och när stämman brast så jublade åhörarna, de pekade och skrattade och slog sig för knäna, den som sjöng högst och mest falskt fick de största applåderna och konungens gunst. Konungen själv var den ivrigaste påhejaren av denna konst. När någon sjöng riktigt falskt skrattade han så tårarna sprutade ända till han vred sig i magknip, och när han själv sjöng så tog han i så han blev knallröd i ansiktet och stämbanden blev så ansträngda att han knappt kunde viska fram en befallning på flera dagar.

I detta kungarike bodde också en flicka vid namn Camille. Hon var en lugn flicka som bodde med sin mor, far och två yngre syskon i ett litet hus i utkanten av riket. Camille var en skötsam flicka och hade bara en hemlighet. Hemligheten var att hon älskade att sjunga. Hon sjöng i sin ensamhet, hon sjöng på melodier hon hittat på ängarna och i skogarna och när hon vallade djuren hände det att hon gick långa omvägar bara för att vara säker på att kunna sjunga utan att någon annan än djuren hörde henne. Hon sjöng för fåren, getterna och korna och de älskade hennes sång och gav i gengäld så mycket mjölk att familjen kunde sälja det som blev över. Men Camille sjöng bara för sin egen skull. Hon visste ju att hennes sång inte var värd något: hennes röst lät inte alls som de som applåderades inne i staden.

Så kom en samling av högt uppsatta diplomater från riket näst intill på besök. Medan den högste diplomaten stängde in sig med konungen för att förhandla åkte de övriga runt i riket för att inspektera. När kvällen kom var alla trötta och längtade efter underhållning. Konungen lät ordna en sångtävling, men redan under det andra uppträdandet höll diplomaten för öronen. ”En sådan plåga! Finns det då ingen i detta rike som kan sjunga?” En av de lägre diplomaterna hörde detta och viskade något i den förstas öra. ”Men ta då hit henne, för Guds skull!” svarade diplomaten. Så kom det sig att det mindre än en timme senare stod en man i dyrbara kläder utanför dörren till Camilles hus. Camilles far hade aldrig hört så mycket dumheter på en och samma gång, men då mannen – som tidigare på dagen hade kommit till trakten för att undersöka djuren som gav så mycket mjölk och då råkat höra Camille sjunga – erbjöd dem hundra silverpenningar så lovade fadern att Camille skulle sjunga för dem hela natten om de så ville.

När Camille väl kom till salen där konungen och diplomaterna var församlade hade hon inget val annat än att gå upp på scenen och sjunga. Hon slöt ögonen, fantiserade om att hon var i sin ensamhet och sjöng den melodi hon brukade sjunga för att lugna djuren. När hon åter öppnade ögonen var diplomaternas ögon fyllda av tårar och när de hämtat sig så pass att de återfått förmågan att tala brukade de sina fulla retoriska färdigheter åt att överträffa varandra i lovord över den himmelska rösten. Medan Camille sjöng hade några i den folkliga delen av publiken fnyst av förakt och lämnat lokalen, men fler hade stannat kvar, påminda om något de hört för länge sedan. Men konungen – som blivit påmind om sin ungdoms stora sorg: upptäckten av att han saknade gehör – hade en gång för alla stängt sitt hjärta för den sortens påverkan och muttrade ilsket för sig själv: ”Das bedeutet abwesenheit, das bedeutet schwäche, das bedeutet zersplitterung!”

2017-10-30 19:01 | Anmäl

Tisdagen den elfte september, 1973 var min man George och jag ute tidigt för en lektion i spanska. Iliana, vår spansklärarinna, öppnade. Hon hade inte väntat oss och bad George köra in i garaget fast vi annars alltid parkerade på gatan. I rummet skrällde radion ut lokala nyheter som vi, som inte talade spanska, förstod mycket av.

"Jag trodde aldrig vi skulle få uppleva den här dagen," sa Iliana och hyssjade på oss.

Vi var totalt förvirrade.

"Vad har hänt?" frågade George.

Iliana skruvade ner radion och förklarade att militärtrupper omringat La Moneda, presidentpalatset i Santiago de Chile. President Allende var därinne tillsammans med sitt garde, som försvarade honom och sig själva mot skottlossningen. Iliana hade aldrig gjort hemlighet av sin avsky för landets president och hans vänsterriktade regering, och hade ofta diskuterat den galloperande inflationen och den ständigt ökande bristen på livsmedel under våra lektioner.

Chile var tidigare känt för att vara ett lugnt land med en sofistikerad vit befolkning som styrdes demokratiskt med valda representanter från både höger, center och vänsterinriktade partier. Efter att han tillträtt posten som president lovade han att omdistribuera de stora, enskilda lantegendomarna och tillåta arbetare att ta över fabriker och bondgårdar. Resultatet blev att produktionen gick ner och landets ekonomi ruinerades. Dessutom var många chilenare rädda för att få en kommuniststat. Allt det resulterade i strejker och allmänna demonstrationeer.

Hela hösten 1972 och vintern och våren därpå fortsatte strejkerna och bråken med kravaller i centrum, allt mindre mat och längre köer framför affärerna. De många strejkerna, bland annat långtradarchaufförernas, bidrog till bristen på livsmedel. Det var ingen mening med att åka till snabbköpen, eftersom hyllorna alltid var tomma. Istället handlade många på svarta börsen. En gång i månaden, efter midnatt, körde en svartabörsen försäljare in en täckt lastbil i garageuppfarten bakom höga plank där han inte syntes. Folk köpte så mycket de kunde, och hamstrade.

När vi åkte från Iliana var presidentpalatset fortfarande omringat av trupperna. Väl hemma hittade jag hembiträdet, Isabel, vid köksbordet med en transistorradio för örat. Hennes ögon var fulla av tårar.
"Folk är inte kloka!" viskade hon. "De tänker mörda vår president!"

Några timmar senare körde våra vänner, Olga och Charlie, upp med sina två barn och resväskor i baksätet. De hade flyttat till Concepcion, men nyss flugit tillbaka till Santiago efter en semester i U.S.A., och hade bott på hotellet som låg mitt framför La Moneda i stan. På väg hem i bilen i morse hade de stoppats av soldater och blivit tillsagda att vända om. De kunde inte återvända till hotellet, där skottlossningen var som värst, utan frågade om de fick stanna hos oss till på eftermiddagen, när de tänkte ge sig av igen. De fick de förstås. Barnen och George var också hemma eftersom alla skolor, affärer och kontor hade stängt. Vi lyssnade på nyheterna resten av eftermiddagen. Det vi inte förstod översatte Olga, som var peruanska.

Olga och Charlie kom aldrig iväg. På eftermiddagen var president Allende död och statskuppen ett faktum. Fyra generaler, bland dem general Pinochet, styrde nu landet.

Samtidigt utlystes utegångsförbud. Folk blev i praktiken fångar i sina egna hem. Olga, som var gravid i nionde månaden, ville hem, men nu satt de fast i vårt hus. Charlie berättade om sin nya svenska kollega, som kommit till Chile kvällen innan med sin fru och två småflickor, och som nu bodde på hotellet framför La Moneda. Han ringde dit, och jag pratade med frun, som berättade att de krupit på golven nedanför fönstret medan skottlossningen var som värst. Jag inbjöd dem att komma och bo hos oss om de kunde hitta på ett sätt att ta sig hit. Med utegångsförbudet kunde vi inte hämta dem, men Svenska Ambassaden skickade en bil.

På tredje dagen lyftes utegångsförbudet ett par timmar, så folk kunde gå och handla mat. Olga och jag körde till Providenciamarknaden som var fullsmockad av folk. Det fanns varor på hyllorna, långtradarna hade varit där och nu kunde man köpa kaffe, socker och toalettpapper. Där var en feststämning som på en nyårsafton. Handlarna, och även främlingar, kramade varandra, och en man grep tag i Olga och dansade iväg med henne.

När vi kom hem hade Hans och Margareta och deras två barn kommit från hotellet. De fick sova på madrasser på golvet eftersom jag inte hade tillräckligt med sängar, men ambassaden hjälpte till med lakan och filtar. Nu var vi tretton personer i huset.

Under tiden som följde stod soldater posterade i gathörnen eller satt på lastbilsflak med maskingevären riktade mot folket på gatan. Varje natt var det skottlossning, och utegångsförbudet på nätterna vara ett helt år. Både George och Hans blev vid olika tillfällen gripna och intagna till förhör. George satt en gång under en resa och pratade med en kollega till sent på kvällen. Utegångsförbudet började klockan tolv. Han kom fram till hotellet fem över, och genast var polisen framme och haffade honom. Samma sak hände en bekant, som mitt på dagen promenerade till sitt kontor med portföljen i handen. Polisen stoppade honom och upprepade frågan om vad han hade i portföljen så många gånger att han till slut tröttnade och fräste "una bomba." Det skulle han aldrig ha sagt. Han blev genast beslagen med handfängsel och fick sitta kvar på polisstationen hela dagen.

Nyheterna och de chilenska tidningarna var fulla av Allendes skräckvälde, men andra rykten, som att CIA varit inblandad i kuppen, cirkulerade också. Det ryktades att människor spärrats in på Stadion, där de torterades och mördades, och Isabel berättade att vattnet i ån Mapuchi rann rött från blod. En dag hittade jag henne gråtande i köket igen. Hennes far, en fattig bybo, hade gripits och torterats så att han senare dog. Trots dessa rykten välkomnade många militärjuntan som sin befriare undan kommunisthotet.

Agosto Pinochet satt kvar vid makten i femton år. Varför kan despoter som han, Hitler, Stalin och många andra mörda som de vill medan majoriteten håller tyst? Jag vet inte.

2017-10-29 08:56 | Anmäl

Mitt ämne är ett citat av Martin Luther King:
"Problemet är inte de onda människorna, utan de godas tystnad."

Skriv och ha det kul, lycka till!

Bidragen ska vara inlämnade senast 2017-11-05, 20:00

---
En tråd skapas i forumet som döps till: Mininovelltävling.

Ett citat, en fras eller ett enda nyckelord väljs som inspirationskälla.
Bidragen läggs i den här tråden.

Novellen/novellerna ska innehålla mellan 100 och max 1000 ord (Inte tecken utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan ÄRAN att arrangera nästa omgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling nr x"
(Kopiera gärna reglerna.)

Fliten skall belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Inspirationskällan får tolkas hursomhelst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss att kommentera och att bli kommenterad till texter skrivna under kort och pressad tidsram. Det gör det hela mer intressant och sätter press
på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara läsbar utan också ska kommenteras av andra.

Vi gör det såklart för att det är kul och för att vi vill lära oss och det bästa av allt är att det är helt valfritt!

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Robert Storm Petersen har sagt: "Jag har ofta tänkt att jag vill skriva en bok - nu tänker jag på det igen."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

KVINNA DÖMD... Tävlingsboken

"Här ligger tävlingsbidragen till "KVINNA DÖMD..." som du kan rösta på. "

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |