Kommentarer Ny kommentar

Tävlingar

Mininovelltävling nr 87

2017-11-14 04:35 | Anmäl

Meh Johansson, du får äran att skapa mininovelltävling 88. Grattis!

2017-11-13 17:36 | Anmäl

Underbart, vilken skrivarglädje! Knappt en och en halv timme kvar till deadline. Det får plats fler bidrag.

2017-11-12 22:53 | Anmäl

Igår träffade jag lejonkungen. Jag ville lägga pussel, men han sa att han skulle härifrån. Han skulle ut i verkligheten. Jag försökte tala med honom och berätta vad han gav sig in på, men i rökrummet tappar man ibland rösten. Istället gjorde jag en tankekarta åt honom, den var seriös och gick igenom alla ledtrådar från ca 10 000 år före Kristus och fram till honom, men han ville inte ens titta på den. Jag fick lägga pusslet ensam och var inte klar förrän sent på natten.

Det är synd att han inte ville ha min tankekarta, men det gör inget. Jag har redan ett nytt uppdrag. Det är ett viktigt uppdrag och det finns ett träd utanför mitt fönster som tecken för att jag är den utvalde. Jag får kämpa för att inte glömma bort det, därför skrev jag ned det på ett papper som jag gav till Anna. Hon var snäll och låste in det i ett skåp där det kommer att vara säkert, sedan gav hon mig mina tabletter. Hon hade sina plasttofflor och jag skrattade åt att hon som hade plasttofflor hjälpte mig som har tofflor av läder, men så är det också jag som har ett uppdrag.

Det är verkligen synd att Lejonkungen inte ville ha min tankekarta. Han skulle behövt se hur verkligheten är konstruerad. Jag skulle ha kunnat visa honom vilka luckor som fortfarande är öppna och vilka de täppt igen. Där står till exempel att allt som har med pengar att göra är helt uteslutet. Pengar har att göra med att äga saker och tro mig: de vaktar varenda liten ägodel. Men så är det också ägodelarna som gjorde att de skapade verkligheten från första början. Det står också i min tankekarta.

De skapade verkligheten ungefär samtidigt som de fick redskap och tyckte att de inte längre behövde oss. Vi, de galna. Vi som vågat döda de stora djuren. Vi som vågat utforska nya platser. Vi som provade att äta bären som ingen annan ätit. Vi som stått på de högsta bergen och härskat över världen. Nu behövde de inte längre oss. Istället ville de ha repetition. De ville ha soffor från IKEA och skolor som lär barnen exakt samma sak varje dag, så att också barnen lär sig att vilja ha soffor från IKEA och man får något skönt att sitta på när man hälsar på barnbarnen.

Ett sådant liv passar naturligtvis dåligt tillsammans med galenskap. Kanske är verkligheten i själva verket en sund reaktion på galenskapen. Det vet inte jag, det var länge sedan jag var där. Men jag funderar på att smuggla ut min tankekarta till Lejonkungen.

2017-11-12 21:10 | Anmäl

Min tolkning av ämnet, mitt bidrag ...

Kastat handuken var vad många skulle valt att göra, men inte Anton. Anton skiljde sig från mängden.Sedan barnsben hade föräldrarna sett honom gå sina egna vägar. Men tragiskt nog gick dem bort när han var sjutton. Han hade inga syskon. Efter begravning och att sorgen lagt sig begav han sig norrut. Han hade hört det fanns stora pengar att tjäna i gruvbrytning. Föräldrarna var fattig och lämnade inget efter sig. Ingen försäkring eller något. Anton visste vad han skulle använda pengarna till. Det första han skulle göra var att köpa en sten, gravsten till Mor och Far. De var de underbaraste och förtjänade en fin sådan. Den skulle sticka ut från mängden gravstenar på precis det sätt de sagt han gjort. De förtjänade det, föräldrarna. Utan dem hade han inte funnits. Han saknade dem och att kunna dela tiden med dem. Nu kunde han bara se en lång och ensam uppförsbacke i livet. Han hade ingen att vända sig till. Redan efter första halvåret kunde han fixa stenen och lägga det kapitlet bakom sig. De hade varit stolta om de kunnat se den fina gravstenen. Efter det gick det bra för honom och han lärde sig snabbt vilket fick honom avancera fort inom företaget. Snart var han delägare, endast tjugotvå år. Yngsta i historien. Det var Anton och åren gick. Snart var han enda ägaren då de andra gått samma väg som hans mor och far. Nu var han ensam. Verkligen ensam. Han visste inte om han ville vara kvar de sista åren på jorden. Många nätter hade gamla minnen gett honom tårar. Så smärtsamma minnen, trots dem var fina. Men han saknade dem och det skar i själen. En morgon orkade Anton inte mer. Tog sitt liv i ensamhet. Hängde sig i ladan. Lutad mot väggen stod gravstenen. Med texten: Förlåt mig fader i himmelen. Men jag vet vad jag gör. Jag har byggt upp en stor industri som går bra. Den ska divas av de som verkligen är behövande. Och det för att kunna rädda sina barn, släktingar från fattigdom och död. Skjutna av IS.
För deras skull tar jag ett steg tillbaka i livet och ger andra chansen att förändra världen. Gud vilar med mig. Hoppas han en dag går vid er sida som han gjorde med mig. Tack för den tid som varit. Tiden är nu er. Använd den väl. //Anton

2017-11-07 08:44 | Anmäl

Två fina bidrag redan, tack Martin & Göran! Fortsätt i det här tempot och vi får många trevliga noveller att läsa.

2017-11-06 22:14 | Anmäl

Mitt lilla bidrag:

Självklart blev jag galen. Sinnessjukdom är reaktion på och mot verkligheten. Det är ett mindre eller större sammanbrott för att skydda psyket från ett totalt sammanbrott. Vanföreställningens bristande verklighetsförankring är undermedvetet avsiktlig för att skydda den som härbärgerar vanföreställningen från verklighetens intrång. Om vreden, sorgen, rädslan eller besvikelsen blir för mycket att hantera så urladdas den känslomässiga överskottsenergin antingen i en explosion av yttre våldsamhet eller en implosion som kastar upp inre barrikader. Så det är inte det minsta underligt att jag blev galen. Ganska naturligt faktiskt. Dessutom har psykiatriker och översikter av det förflutna upprepade gånger framlagt bevis för att huvuddelen av människosläktet lider av mentala åkommor, från individuella fobier och manier till kollektiva neuroser och psykoser. Hela epoker och samhällen kan uppvisa ångest, hysteri, förträngning eller sexuell besatthet. Galenskap blir alltså ett tecken på normalitet. Att vara helt sund och frisk är det onormala. Att möta verkligheten utan skyddande undanflykter eller madrasserande vansinne är något i högsta grad ovanligt. Jag kan inte förstå hur så pass avvikande människor är själsligt beskaffade. Dessutom är ju denna värld, som upplevt otaliga krig och epidemier och diktaturer och religiösa dåraktigheter, så oerhört absurd och grotesk att man lika gärna kan vara galen från utgångsläget. Så jag behöver inte ens minnas exakt varför jag blev galen. Orsaker till galenskap finns alltid.

2017-11-06 15:17 | Anmäl

Tomas hade helt glömt bort att hans syster från Norrköping skulle komma på besök under eftermiddagen. Alltså verkligen helt glömt bort besöket med allt vad det innebar.

Hon skulle egentligen inte hälsa på honom utan deras gamla mor som bodde på ett servicehem i staden. Men där fanns det ingen möjlighet att bo. Och att föreslå att syrran skulle bo på hotell kändes inte bra.

Nu var klockan 11 och ”eftermiddag” kunde innebära när som helst efter lunch.
Tomas var ungkarl. Hade inte städat på flera veckor. Stora dammtussar som flygande då ett fönster öppnades, alltså hade han inte öppnade några fönster med det resultatet att lägenheten också luktade mer än instängt.

Syrran skulle få bo i gästrummet. Det var definitivt rummet som skulle städas först. Undra om han ens hade rena sängkläder?

Tomas gick sällan ut. Beställde ofta hem mat och inte för sällan pizza och andra nyttigheter.
Sedan var ensamheten något som förändrat honom en del. Kom ofta på sig med att prata högt då det inte fanns någon annan i närheten att prata med. Först hade han tänkt att det var riktigt illa att han börjat prata med sig själv. Sedan hade det blivit en skön vana. Ingen som sa emot honom. Väldigt enig med sig själv. Han fick alltid bästa platsen framför tv:n. Tomas var en bra kille att hänga med.

Just nu rusade han omkring och letade matvaror för att fylla kylskåpet som var nästan tomt förutom några ölburkar och lite sur mjölk. Så galet stressad han var. Hyperventilerade snart.
Väntade nästan att han skulle ramla ihop i hjärtinfarkt. Eller att hjärnan skulle få syrebrist.

Just när han svängde runt en hylla med pasta och stod han ansikte mot ansikten med Maria, hans syster.
Hon tittade konstigt på honom som om hon inte kände igen sin bror.
”Hej” stammade Tomas fram. Fortfarande ingen respons från systern, så han sträckte ut armarna och kramade om Maria som vilt började protestera. Han fick en lite knuff och nu såg han till sin förskräckelse att det inte alls var hans syster.

Tomas ursäktade sig snabbt och gömde sig bakom brödhyllorna där han försökte se upptagen ut med några bäst före datum.
”Va fan, är det som händer” frågade Tomas sig själv. Men det kom inget svar. Så han tänkte istället.
”Håller jag på att bli galen på riktigt” En gammal dam som stått bredvid honom, släppte snabbt sin Skogaholmslimpa och storögt skyndat därifrån.

Tomas började skratta. Något han gjorde när han var stressad. Kändes befriande. Var väl kroppens försvarsmekanismer. En ventil som släppte ut lite överskott av något.
Denna gång var det en mamma och hennes lille son som tittade skräckslaget på Tomas där han stod och skrattade åt en långfranska.

Tomas påminde sig själv om situationen.
”Din syster kommer snart” Och hjärtat började slå snabbt igen.
”Åh, vad du stressar mig”
Väl hemma hittade han inte nya dammsugarpåsar så han körde med den gamla tills den sprack. Där stod han nu i ett moln av damm när det ringde på dörren.
Tomas tittade på sig själv i hallspegeln på väg mot dörren. Där blev han stående och gapskrattade. Han såg sig själv i en kommande framtid. Med håret färgat grått av damm. Han vaknade vid den tredje ringsignalen. Han tittade i dörrens titthål. Där stod inte hans syster utan en dörrförsäljare som sålde dammsugarpåsar.
Detta var galenskap.
Eller var det systern som hade stått utanför och Tomas bara sett vad han önskade se?

2017-11-06 07:19 | Anmäl

Mitt ämne är ett citat (fritt översatt) efter science fiction-författaren Philip K. Dick:

"Ibland är galenskap en lämplig reaktion på verkligheten."

Skriv och ha det kul, lycka till!

Bidragen ska vara inlämnade senast 2017-11-13, 20:00

---
En tråd skapas i forumet som döps till: Mininovelltävling.

Ett citat, en fras eller ett enda nyckelord väljs som inspirationskälla.
Bidragen läggs i den här tråden.

Novellen/novellerna ska innehålla mellan 100 och max 1000 ord (Inte tecken utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan ÄRAN att arrangera nästa omgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling nr x"
(Kopiera gärna reglerna.)

Fliten skall belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Inspirationskällan får tolkas hursomhelst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss att kommentera och att bli kommenterad till texter skrivna under kort och pressad tidsram. Det gör det hela mer intressant och sätter press
på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara läsbar utan också ska kommenteras av andra.

Vi gör det såklart för att det är kul och för att vi vill lära oss och det bästa av allt är att det är helt valfritt!

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Robert Storm Petersen har sagt: "Jag har ofta tänkt att jag vill skriva en bok - nu tänker jag på det igen."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Förbaskade slyna

"Med darrande ben och stor vånda bestämde jag mig för att fly hemmet. Många år av sexuellt utnytj…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |