Kommentarer Ny kommentar

Tävlingar

Mininovelltävling nr 92

2018-01-13 20:15 | Anmäl

"E O", du får äran att anordna nästa mininovelltävling. Grattis! Jag ser fram emot den.

2018-01-13 15:22 | Anmäl

Sitter du och har lite småtråkigt så här på lördagseftermiddagen? Skriv ihop en mininovell vetja, du har drygt tre timmar på dig till deadline.

2018-01-10 09:14 | Anmäl

Tack Anita för ett toppenbidrag! Vilken öppning på 2018, fantastiskt!

2018-01-09 22:57 | Anmäl

Jag var ovanligt söt som liten. Alla farmors och mormors gamla väninnor brukade nypa mig i kinden och säga vilken kvinnotjusare jag skulle bli när jag blev stor. Usch vad jag avskydde de där gamla tanterna med sina rynkor och pudrade kinder. Men de fick rätt, förstås.

Jag står i badrummet och kan inte låta bli att le mot min spegelbild. Jag är, om jag får säga det själv, ovanligt snygg. Inte snusfager utan mera som Clark Gable med brunt vågigt hår ovanför en hög, välvd panna, en rak aristokratisk näsa, bländande vita tänder och en bred, maskulin mun och haka.

Men skönhet är inte allt. Jag har dessutom av försynen utrustats med ett ovanligt skarpt intellekt. Jag kan allt om finanser. Och dum är väl den som inte drar nytta av sina fördelar.

Jag kastar en sista blick i spegeln, och går sedan ut i rummet för att kolla att allting är klart. Jag dämpar takbelysningen, tänder ljusen. Bordet är dukat med vita servetter och levande ljus, maten redan beställd från hotellets restaurang. I köket står champagneflaskan på kylning.

Hon är lite yngre än kvinnorna jag brukar dejta, den här, men det gör inget. Hon kan inte vara mer än fyrtio, fyrtiofem år. Vi träffades vid poolen för några veckor sedan, och har gjort många trevliga utflykter tillsammans. Hon har snygg figur, är lång och rätt kraftig, men är lika dum i huvudet som alla andra nyblivna änkor när det gäller finanser. I går kväll hjälpte jag henne placera en del av sin förmögenhet. I kväll ska vi ta resten.

Det ringer på dörren. Hon är här. Jag ler mot min spegelbild i hallen, drar fingrarna genom håret och rättar till slipsen. Så öppnar jag dörren.

"Välkommen, älskling... men... vad är det här? Du är ju inte... Aj, släpp mig!"

"Nu har vi dig äntligen, din bov. Du är visst inte så smart som du tror. Hon var polis, din senaste erövring, och nu är det slut med sol och vårandet!"

2018-01-09 19:09 | Anmäl

Älskar den E O, en stark berättelse. :-)

Jag gillar hur novellerna trillar in. Tror det här kan bli en riktig toppenomgång. Fler, fler! :-)

2018-01-09 18:37 | Anmäl

”I den här familjen”, sa Livia, och strök handen över bordet så att kaksmulorna som barnen skapat åkte ner i hennes andra hand, ”i den här familjen tänker vi före vi agerar.” Hennes axlar sköt upp mot halsen så att hennes hållning såg bestämt ohälsosam ut.
”Förlåt”, sa jag och lutade mig mot balkongdörren så att sommarsolen träffade min bara nacke och brände skönt.
Medan hon plockade av bordet rullade jag en penna under foten, fram och tillbaka. En penna som inte borde ligga på golvet. Jag öppnade munnen, men inget kom ut. Hon gick bestämt fram och tillbaka mellan bordet och köket utan att titta upp.
Efter en evighetslång stund sa hon, ”Ska du inte säga förlåt någon gång?” och jag fnös automatiskt utan att mena det. Hade hon inte hört på? Om det inte vore för att Livias dotter då kom inrusandes med ögonskugga i hela ansiktet hade jag nog fått veta ett och annat.
Dottern kastade sig runt Livias ben så att hon nästan föll omkull. Livia böjde sig ner och torkade av lite av sminket med en blöt trasa. ”Dumma mamma!” utbrast dottern och slog bort hennes hand.
Hörde jag alldeles rätt? Jag gick närmare. De två vände blicken mot mig och stirrade på mig i synbar sympati och förståelse för varandras plågor.
”Förlåt?” sa jag mer frågande än något annat. ”Jag har sagt förlåt flera gånger nu, men jag kan säga det igen?” Och då förstod jag att det var min ögonskugga som rann nerför dotterns hals och lämnade grå spår efter sig.
Livia reste sig och drog dottern intill sig. ”Se på dig bara. Va! Du kommer aldrig få några barn”, och med rösten sänkt och tydlig pekade hon mot dörren. ”Jag skäms över att vara din syster.”
Jag drog ett långt, djupt andetag och blundade i hopp om att allt det här skulle försvinna med detsamma, men kvar stod de, med samma dödande blick båda två.
”Jag klarar mig, verkligen, du behöver inte oroa dig” och med det begav jag mig bort från solen och packade ihop min väska. När jag höll på att lägga ner mina kläder kom dottern in i rummet jag fått låna och satte sig på sängen precis som Livia brukade göra förr i tiden, med händerna knäppta i knäet. ”Får jag din ögonskugga?”
Jag kvävde en fnissning. Av någon anledning hade jag förväntat mig att höra något mer i stil av, att jag skulle få stanna kvar, men det var kanske korkat.
”Javisst … ”, och så dök hon ner i en låda för hon visste precis var den fanns, paletten med ögonskuggor. Kvickt tog hon sig ut med skatten utan att säga något mer.
När jag var på väg ut såg jag mig omkring på alla nymodigheter som aldrig hade undgått någon av dem. Intet billigt, intet gammalt. Ljus reflekterades från en spegel i hallen, enbart ljus, och allt jag kunde höra var barnen som skrattade långt borta. ”Hejdå!” sa jag högt, väntade en liten stund, men insåg snart att ingen skulle svara.

2018-01-09 13:30 | Anmäl

Hahaha, skön twist på berättelsen Monica! :-)

2018-01-09 13:01 | Anmäl

Ursäkta stavfelen, auto-korrekt ändrar ibland sord som självsäker till självsläcker etc.. :-(

2018-01-09 12:58 | Anmäl

Det hela började med att Marie-Louise berättade för mig om sin nya granne. En till synes rik typ, med vräkig bil och kläder som ingen i den här stan någonsin har ägt. Armanikostym. Silkeskjorta. Byxor som förmodligen är skräddarsydda. När Marie-Louise berättade om sin nya granne var min första tanke: Vad i helvete gör en sån typ i den här. Min andra tanke var: Honom ska jag ha. Min tredje tanke, den som uppstod när jag fick syn på min egen spegelbild som reflekterades i caféfönstret var: Hur i helvete ska det gå till? Okay, så jag faktiskt mycket bra ut, med den måttstock som används i den här staden. Men den måttstocken är lika skev som vågskålarna på ICA-butiken. Ett kilo köttfärs på den vågen mättar inte många hungriga magar. Men ingen protesterar. Stan behöver sina butiker om den ska överleva. Då får man bita i det sura äpplet och betala mer för luften som omger köttfärsen än själva köttet. Hur som helst. Trots att jag ganska snabbt insåg att mina slitna kläder och hemklippta frisyr knappast skulle gå hem i salongerna, bestämde jag mig till sist för att påbörja projekt förföra rik man. Mamma brukade alltid säga att jag har allt som krävs för att ta mig fram i livet. Min mentala hälsa i behåll och en knivskarp hjärna. Själv brukar jag säga att min yppiga kropp och spektakulära tuttar är betydligt effektiva medel för framgång. Så snart beslutet var fattat bjöd jag hem mig själv till Marie-Louise. Väl framme tvekande jag inte, utan ringde på hans dörr. När dörren öppnades stod han där. Den snyggaste man jag någonsin sett. Mörkt rufsigt hår och lite skäggstubb och eleganta kläder. Han svepte med blicken över mig och sa:
- Tyvärr köper jag aldrig något från dörrförsäljare. Han stängde dörren mitt i ansiktet på mig.

Det blev startpunkten för en massiv invasion. De senaste veckorna har jag träffat mannen som heter Klas minst en gång i timmen. På affären, på promenad, på väg ut med soporna – jag garanterar att jag är där, redo för attack. Jag klämmer sista droppen ur min sexappeal. Till en början verkade han besvärad, men vid lunchtid i dag när jag träffade honom på stans enda fik gav han upp och bjöd hem mig till sig. Det börjar lukta Amore, minsann. Allt det jag vill kan jag för verkliga. Uthållighet och hårt arbete lönar sig, det är tydligt – för vision om passion väntar faktiskt runt om hörnet. Jag ger hans dörrklocka en självsläcker tryckning.

Snart är denne rike man i min famn. Jag kommer aldrig att släppa taget om honom.
Dörren öppnas. Det första jag ser är en kameralins som blinkar mot mig med sitt enda öga. Lite kinky redan vid första träffen, hinner jag tänka innan tanken avbryts av rösten från någonstans inne i hallen.
- Välkommen! Vi är från Sveriges television. Vi håller som bäst på att producera en reportageserie om stalkers.

2018-01-09 09:42 | Anmäl

Några rader skrivna i all hast, via mobilen inkl lite stavfel och annat på köpet. Helt taget ur fantasin utan förankring i verkligheten. =)

Eller var det något jag läst i en bok som nyligen gavs ut? =)

2018-01-09 08:21 | Anmäl

Här mötte Mininovelltävlingen verkligheten och det med besked. Tack Göran!

2018-01-08 18:58 | Anmäl

Han satte sig med ett tungt stön i sin stora stol vid sitt stora skrivbord. Hans hårsvall svajade till när han lutade huvudet bakåt mot nackstödet och blundade.

”Hur svårt kan det vara” hade han tänkte sin första dag på det nya jobbet. Han som hade tänkt ut allt så smart, men inte mycket hade blivit som han önskat.

Trodde först att det bara skulle vara att fylla i lite papper och bestämma lite saker. Resa runt lite och berätta hur kompetent han var.

Men redan andra dagen värkte han handled efter allt jobb med att skriva på papper. Ingen hade talat om för honom att det skulle inkludera tungt kroppsarbete.

Det knackade på dörren och han kastade sig fram med näsan i ett viktig papper medan han ropade ”kom in”. Hans sekreteraren hade lämnat honom ensam med sin varma choklad toppad med vispgrädde och ett vinerbröd. Hans frukost sedan unga år.

Idag skulle han göra sig av med lite personal som inte på ett tydligt sätt uttryckt att de gillade hans förslag att bygga murar för det var väl intelligent uttänkt av honom för att skapa fler arbetstillfällen.

Men sedan när bygget inte kom igång och han hade frågat vart alla byggarbetarna hade tagit vägen så visade sig att dem hade han skickat tillbaka till Mexiko, eller rättare sagt någon annan måste ha gjort det för det var ju inte så smart.

För han kunde minsann tugga tuggummi och gå samtidigt. Han hade verkligen övat och klarade detta nu med glans. Han snurrade några varv i stolen och gjorde v-tecken.
Han var så stolt.

2018-01-08 10:08 | Anmäl

Bra jobbat Martin! Lyssnade faktiskt på en P1-dokumentär om kärnvapenhotet som är minst lika närvarande i dag som under kalla kriget.

Ser fram emot fler bidrag, det finns gott om plats.

2018-01-08 00:53 | Anmäl

Mitt lilla bidrag, som jag är rädd för är helt icke-originellt:

Jag är en mentalt stabil och riktigt smart person. Det var därför jag fick det här jobbet. Det tillhörde anställningskraven. De förklarade det, som om det behövdes, noga för mig. De beskrev de långa skiften och den invecklade apparaturen. De betonade nödvändigheten av vaksamhet, tankeskärpa och upprätthållande av föreskrifterna. Och jag förstod allting. Jag höll mig vaken, skärpt och påläst om föreskrifterna. Så när larmet gick var jag beredd att handla. Jag begärde den föreskrivna tredubbla bekräftelsen av instruktionen och koordinaterna. Jag fick den. Helt följdriktigt gick jag igenom uppvärmning, osäkring och nedräkning. Under proceduren kom flera meddelanden om att avbryta. De var stundom befallande och stundom vädjande. Somliga var i kod och somliga var i klarspråk. Jag lät dem inte påverka mig. Jag är mentalt stabil och riktigt smart, så jag insåg att meddelandena var, som det varnades för i föreskrifterna, fientlig desinformation i avsikt att förvirra vår sida och bryta ner stridsmoralen. Jag lät mig inte förvirras. Nedräkningen fullföljdes och missilen avfyrades. Vid det här laget borde den ha nått målet. Det finns en viss risk för fientliga motanfall riktade mot den här bunkern, men jag är inte orolig. Jag är ju en mentalt stabil och riktigt smart person.

2018-01-07 22:24 | Anmäl

Ett citat i tiden...

2018-01-06 18:30 | Anmäl

"...my two greatest assets have been mental stability and being, like, really smart." är citatet som blir inspirationskälla för mininovelltävling 92.

Skriv så tangentbordet glöder och ha det kul. Lycka till!

Bidragen ska vara inlämnade senast 2018-01-13 20:00
---
Regler:

En tråd skapas i forumet som döps till: Mininovelltävling.

Ett citat, en fras eller ett enda nyckelord väljs som inspirationskälla.
Bidragen läggs i den här tråden.

Novellen/novellerna ska innehålla mellan 100 och max 1000 ord (Inte tecken utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan ÄRAN att arrangera nästa omgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling nr x"
(Kopiera gärna reglerna.)

Fliten skall belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Inspirationskällan får tolkas hursomhelst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss att kommentera och att bli kommenterad till texter skrivna under kort och pressad tidsram. Det gör det hela mer intressant och sätter press på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara läsbar utan också ska kommenteras av andra.

Vi gör det såklart för att det är kul och för att vi vill lära oss och det bästa av allt är att det är helt valfritt!

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Jules Renard har sagt: "Talang, det är inte att skriva ner en tanke, det är att skriva ner trehundra."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

förebilden

"Radhus, sambo, barn och en jävligt dallrig mage som verkar leva sitt eget liv. Är det här allt,…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |