Kommentarer Ny kommentar

Tävlingar

Mininovelltävling nr 99

2018-03-08 19:13 | Anmäl

Återigen stort tack för era utmärkta bidrag!
Denna gång föll lotten på berättelsen med årtalen.
Grattis Day and Night att arrangera tävling nr 100

2018-03-05 12:28 | Anmäl

Våra barn har sportlov, så vi föräldrar fick så "lov" att hänga med på en semester. Trots fina stränder och 30 grader kunde jag inte hålla mig från att titta in på kap1 och läsa era underbara berättelser! Tack Bo, Day and Night, Meh och E O för era bidrag!

Önskar att många kommer in och läser dessa!!

Än finns det plats för fler fram till torsdag denna vecka kl 20.

Ha de fint / Göran

2018-03-02 09:51 | Anmäl

När ett år och lite till hade gått insåg du att du inte var som alla andra. Du hade inte kunnat svara på den där frågan: ”vad vill du göra sen?”
De andra hade kristallklara och vettiga svar som klingade illa i dina öron. De såg en trygg inkomst framför sig, de såg sig själva springa ut ur universitets tysta lokaler och aldrig mer sätta sin fot där. Medan du såg … Ja, vad såg du?
Du stretade på ändå. Tjoade över de höga betygen, konkurrerade med den vassaste. Du var där av en anledning, men den var inte konventionell. Du hade ett intresse, eller en nyfikenhet, eller båda delar. Men mest av allt hade du ett behov.
Minns du vad de sa till dig i grundskolan? Tror du de sa samma saker till dina universitetskamrater? Jag tror inte det va. Minns du vad du själv tänkte – att du aldrig skulle klara av en examen, eftersom du var för osäker, för rädd och för dum? Men sedan höll du de där presentationerna, du agerade handledare under gruppmöten, du informerade ungdomar om verksamheten, du blev filmad och analyserad av en hel klass, på praktiken tyckte de att du var ovanligt snabbtänkt, dina kunder tyckte du var professionell, och sedan höll du inte bara i ett examensarbete utan två. Du försvarade en landsomfattande studie som skulle översättas till engelska och distribueras på nätet. Och du gjorde så mycket mer. Ändå är du inte riktigt nöjd, för du vet fortfarande inte vad du vill göra.
Du ser framför dig vilken förmögenhet som dina gamla klasskamrater hunnit samla på sig nu. Du ser hur du aldrig kommer finna dig tillrätta i den världen, du kan inte hitta något giltigt skäl till att trivas, och det är okej. Sluta upp med de där jämförelserna. Du måste skilja på studier och arbetslivet. Det senare har förändrats under din tid och det är inget du kan göra något åt. Du gjorde vad du tyckte var bäst, du gjorde det så bra du kunde. Du har försatt dig i en prekär situation, men du är ju starkare, modigare och du har ett renare hjärta än de där andra. Du kommer se att studierna kommer gagna dig i det långa loppet, även om det inte känns så nu.

E O

2010-07-18 13:48

1 bok | profilsida

2018-03-01 21:50 | Anmäl

The Road to hell

Hon gömde ansiktet bakom kragen när bilen susade förbi. Dammet yrde och i ögonvrån såg hon en mans ansikte tittade på henne. Bilen fortsatte, hon pustade ut. Ensam kvinna vid väggrenen. Hon måste vara försiktigare. Mörkret kom snabbt och med den följde kylan. Hon drog kappan omkring sig och öka stegen. När bilar kom gömde hon sig i diket. Timmarna rusade. Äntligen kunde hon se gårdsljus en bit längre fram. Hon var frusen och hungrig och såg fram emot ett vänligt bemötande. Kunde bara hoppas. Hon närmade sig. Postlådan hängde på sniskan fäst i ett järnrör som var svetsat i en bilfälg som fundament. Hon var tvungen titta närmare. Jo, stämde. Två kulhål i postlådan. Hon öppnade locket. Den var tom. Hon tittade sig omkring. Infarten torr, dammig jord. Otydliga bilspår var allt. Bortsett från större hund som nyligen verkat gått mot gården. Kunde varit en varg? Hon gick in mot gården. Brolampan lyste. Resten mörkt. Hon gick upp på bron, fram till dörren. Knackade. ”Hallå, någon hemma?” Knackade igen. Dörren åkte upp. Var inte låst. Hon gick in, stannade strax innanför. Det var varmt och skönt. Doftade mat. Hon fortsatte längre in mot det hon förmodade var köket. Stearinljus stod på bordet. Verkade nytänt, En tallrik, ett glas, kniv och gaffel var framdukat vid ena bordsänden. Olustig känsla spred sig inom henne. Något stämde inte. Hon kände det inom sig att huset var tomt. Ingen var där. Trots mat på spisen och dukat bord. Hon var hungrig. Tog tallriken, slevade upp den godaste köttgryta hon sett. Hon vände sig mot bordet. Stelande i steget. Bröd? ”Hallå”, ropade hon. Inget svar. Hon var säker att brödet inte var där innan. Ett tag tvekade hon, om hon skulle lämna tallriken på bordet och gå därifrån. Hungern fick henne till beslut. När hon var klar. Skyndade hon sig ut. Kusligt men nu var hon mätt och kunde fortsätta. Hon tittade efter husnummer för att kunna skicka pengar för maten. I hörnet hängde siffrorna, 666 följt av texen; Road to hell. Hon sprang mot huvudvägen. Stannade vid postlådan. Vände sig om. Inget hus? Ingen väg. Ingenting. Endast ett fält med en kulle i mitten. Högst upp på kullen kunde hon se en hund reste sig upp från liggande och tittade på henne. Hon backade ut på vägen och började gå. Ett par hundra meter senare tittade hon bakåt. Hunden följde efter. Hon ökade takten. Tittade bakåt. Hunden kvar. Frustrerad hur hon skulle göra. Stannade hon. Tittade efter något att försvara sig med. Hon hittade en gren. Höll den hårt med båda händerna. Tittade efter hunden. Den var borta? Desperat spanade hon runt. Där var den igen. Satt en bit ifrån och tittade på henne. Hon började gå igen. Hunden reste sig och gick efter. Den ökade. Hon ökade. Hunden började springa mot henne. I panik kastade hon grenen och sprang för allt hon kunde. Glömde allt och bara rusade längst efter vägen. Uppmärksammade inte ljuset som kom emot henne. En dov smäll, kroppen slungades upp och ut i diket. Oförmögen att röra sig kände hon livet lämnade kroppen. Ett mörker svepte likt en skugga över hennes kropp. Ögonen hennes var halvt öppna, hon såg hunden komma fram till henne. Slickade hennes ansikte. Kroppen blev kallare. Ett tunnelliknande ljus tog över och blev allt starkare…

2018-03-01 12:15 | Anmäl

Jag har tänkt att hålla ett tal. Då måste man göra nån sorts vägval - vad ska talet handla om, vilket innehåll ska jag välja ut? Oftast vet jag allt det som jag inte ska säga. Men jag vet inte vad jag ska säga.Fast det är så vitt jag förstår - resten!
Å då blir det ju genast enklare.

För ”resten” kan t ex vara det här med vikten av betydelsen. Av orden jag använder i mitt tal i stort och smått. Vikten av betydelsen – inte betydelsen av vikten. Den bara tynger i onödan, när man som jag uppnått åldern för kulmage. Om man då tappar koncepterna inför detta vägval när man ska till att inleda talet - det blir tyst - så säger nån i publiken ganska snart. Du har väl mål i mun! Men där brukar jag inte ha dom. Målen. Jag brukar ha dem i sikte – på behörigt avstånd. Så att man kan hålla dem i schack. De får nämligen inte rusa iväg åt sina egna håll eller på annat sätt ta kommandot. Jag blir matt och hamnar i en schackningsperiod bara man tänker på såna hemska saker.

Det är emellertid väldigt skönt att veta följande: Om du inte har nåt mål i tillvaron så kan du faktiskt inte gå vilse. Det finns liksom inget att söka efter och således heller inget att löpa risken att missa.
Man kan märkligt nog bli mållös av att betrakta ett vackert mål. Som Peles fotbollsmål i VM-finalen 1958.När man däremot påstår att en bild säger mer än tusen ord blir jag också mållös – av harm. När Neil Armstrong vid första månlandningen 1969 sa ”ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten” så hade vägen dit varit lång och mödosam för hela tekniska staben i USA men målet, som sattes upp 1962 av president Kennedy, inte oväsentligt. En annan samtida världspolitiker framhöll: ”En tusenmilamarsch börjar med ett litet steg.” Hur tusan målet för marschen än ser ut……

Trots vad jag förut sagt är ett av mina mål att få syn på en tillstymmelse i år. Dom brukar ofta dyka upp på vårkanten. Men är sällsynta. Så till den grad att jag faktiskt måste säga att i år har jag knappt sett en tillstymmelse - till nån tillstymmelse. Det låter väl rart. Har du förresten själv känt dig rar nån gång? Alla minns väl: Far är rar. Nej visst ja - Far ror. Mor är rar.
Har nån förresten sagt till dig att du är rar ? Inte! Det var synd. Det är du nämligen. Det finns bara en av dig.

Nu har jag sagt allt det som jag inte tänkt att jag skulle säga. Eller var det tvärtom? Och aningen slingrande var ju vägen hit!

2018-03-01 05:26 | Anmäl

Tack! :)

2018-02-28 21:56 | Anmäl

Vilken grej, Bo. Vilken tjej, Bo.
- Resa de gör till djuraffär. 4 små möss hemsöker mig. - kunde man inte gjort någon för dem?

Bra skriven novell, rakt genom. Håller hög kvalitet på meningar, gramma, flödet i texten. Du måste jobbat med ord hela ditt liv. Du är en av de bästa. Klart!

Njutningsfullt är ordet jag tänker på.

//Meh

2018-02-28 13:44 | Anmäl

”Hej! Vilken grej?!”
”Det är så här jag rullar”, svarade jag. Gunilla hade så klart ingen aning om att jag skulle komma till kontoret på skoter. Överhuvudtaget var det ovanligt att folk åkte skoter i Vetlanda.
”Är den din?”
”Nej, jag lånade den av min kusin Nils. Han har allt i motorväg.”
”Bra med en så’n kusin ändå. Jag fick en flaska vin av min.”
”Är ju också en bra kusin tycker jag.”
Gunilla kommenterade det mesta jag gjorde, jag var van vid det nu men i början höll jag på att bli tokig: ”är det du som lagat den där lasagnen?”, ”är det din mamma som stickat halsduken?”. Allt ville hon veta och jag lät henne hållas.
”Vi börjar nu”, sade jag.
”Vet.”
Jag satte på mig reflexvästen och slog på jobbtelefonen. Den ringde på en gång, det var chefen.
”Ni får ta Gångstigen i Östanskog, nummer sex. Persson på tvåan. Nå’t knas med låset.”
”Vi tar det bossen.”
Jag klev in i VW-lastbilen och vi rullade iväg. Gunilla körde bra, inte alls som jag som hetsade mig genom trafiken. Gunilla var lugn och säker. Jag visste ju att hon körde folkrace och var tusen resor bättre än sin kille Tobias. Han var faktiskt en riktig sopa, jag fick rycka ut och rädda honom en gång när han kört i diket på en smal grusväg utanför Nyatorp.
”Vad tänker du på?”
”Din snubbe och hur jag fick dra upp honom ur diket en gång, där vid Nyatorp.”
”Hahaha, han är en riktig sopa med bilar. Men bra som fan i sängen.”, hon vände sig mot mig och blinkande retsamt.
”To much information!”
Det var ett besvärligt väglag, vi såg flera bilar som kört i diket på väg mot Östanskog men Gunilla briljerade. Fan, en så’n tjej skulle man ha, tänkte jag. Inte alls som min Marit. Jag fick alltid köra, skitdumt när vi var och grillade hos Håkanssons. Medan Marit och Annika satt och drack vin fick jag hålla mig till cola. Hatade det.
”Var det ett brottomjobb? Jag skulle vilja göra en grej på vägen dit.”
”Näe, det var det vanliga. Låset hade strulat i flera veckor, de kan säkert tåla sig några minuter.”
”Perfa! Arild behöver käk.”
Arild var Gunillas en meter långa kungspyton och käk var möss, döda, frysta möss.
”Har inte ätit sen i januari så hon borde vara bra hungrig nu.”
”Är det inte läskigt att mata med döda möss?”
”I början var det det. Nu bara rullar det på. Arild måste ha krubb liksom.”
Det blev en sväng förbi zooaffären.
”Har inga frysta men vi kan ta av den senaste kullen, de är tillräckligt stora nu. Hur många vill du ha?”
”Fyra räcker bra.”
Butiksbiträdet tog upp fyra möss ur en bur och stoppade ner dem i en plastpåse som hon slog en knut på.
”De dör snart.”, sade hon.
Tillbaka i bilen frågade jag Gunilla:
”Är det inte lite taskigt att kväva dem i en påse?”
”Tycker jag inte, annars skulle ju Arild döda dem. För mig gör det detsamma.”
Hon var så rationell, precis som min kompis Anders. Jag förstod mig inte på människor utan känslor, hur fungerade de egentligen? Jag kunde börja grina framför Wild Kids, när Björnarna förlorade veckans tävling. Så fungerade varken Gunilla eller Anders. Så fungerade inte min chef heller, telefonen ringde.
”Var fan är ni? Kunden har ringt och frågat.”
”Det var bökigt i trafiken i dag, vi borde ha tagit min skoter”, skämtade jag. Men det var inget som bet på ragatan.
”Nu sätter ni fart annars får ni köra bajamajor på heltid!”
Vi hörde till den så kallade eliten på kontoret, de som fick ta alla glassiga jobb. ”Köra bajamajor” var slang för skitjobben, bokstavligen. Ingen ville ha dem men Bosse och Sten fick alltid ta dem. De var helt hopplösa, hade kommit till jobbet fulla flera gånger och gick aldrig att lita på. Bossen hotade alltid med skitjobben när vi inte jobbade i den takt hon tyckte var rimlig. Men det var bara hot, vi fick glida vidare på vår räkmacka. Hjälpa hyresgäster med småsaker. Vi slet inte ihjäl oss direkt. Ofta fanns tid att uträtta privata ärenden, som det Gunilla gjort nyss.
”Fan vad jag hatar chefen”, sa plötsligt Gunilla. ”Verkligen hatar skitkärringen.”
Gunilla hade kommit på kant med Ulrika, hon hette så vår chef, redan första dagen på jobbet. Men hon hade trots allt klarat sig bra, bättre snickare fanns inte. Gunilla var verkligen en tjej med många strängar på sin lyra.
”Varför slutar du inte?”, frågade jag.
”Du skulle ju kunna få jobb på vilken byggfirma som helst. Åka runt och snickra saker med egen bil och slippa sitta här med en tråkmåns som jag.”
”Hahaha, du är bra grabben. När jag var barn ville jag inget hellre än att jobba med en snubbe som åkte snöskoter till jobbet.”, hon blinkade mot mig igen.
Ironisk, klart hon var ironisk. Men konstigt var det. Hon var verkligen hur bra som helst och att slava för kommunen till en usel lön var verkligen inget jag trodde henne om.

2018-02-27 21:44 | Anmäl

Nästa gång blir det nr 100. Antar att ni som varit med från starten deltagit i ett antal fler =)

Njut av en stark kopp kaffe eller te
i bästa soffan och börja skriv =)

***** Veckans citat *****

”Målet är ingenting,
vägen är allt”

Robert Broberg
**************************

Deadline:
8/3 kl 20.00

Låt fantasin flöda och ”penna” jobba.

***************************

Regler:

En tråd skapas i forumet som döps till: Mininovelltävling.

Ett citat, en fras eller ett enda nyckelord väljs som inspirationskälla.
Bidragen läggs i den här tråden.

Novellen/novellerna ska innehålla mellan 100 och max 2000 ord (Inte tecken utan ord).

Skrivtiden är en vecka. Därefter lottar arrangören fram vem som vinner och får arrangera nästa omgång.

Vinnaren presenteras i tråden och får sedan ÄRAN att arrangera nästa omgång i en ny tråd som kallas "Mininovelltävling nr x"
(Kopiera gärna reglerna.)

Fliten skall belönas och ger med det en lott per novell, med det självklara kravet att novellerna måste vara olika.

Inspirationskällan får tolkas hursomhelst och behöver inte på något direkt sätt vara närvarande i tävlingsbidraget.

Bidragen får kommenteras fritt av andra. De som kommenterar behöver ej vara med i tävlingen, men bör namnge vems bidrag som kommenterats. Gäller alla!

Vi lär oss att kommentera och att bli kommenterad till texter skrivna under kort och pressad tidsram. Det gör det hela mer intressant och sätter press på skribenten att skapa en historia som inte bara ska vara läsbar utan också ska kommenteras av andra.

Vi gör det såklart för att det är kul och för att vi vill lära oss och det bästa av allt är att det är helt valfritt!

Kommentarer Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Jag kommer aldrig sluta älska dig

"Meredith Winston är en helt vanlig trettonårig tjej. En dag blir hon jätte sjuk utan fakta. Hon ha…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |