Avd. 83 | Avd. 83
Frida Nordvall

Avd. 83

Framtidens kvinnliga ledare stod det i artikeln. Klassetta stod det i betyget. Kronprinsessan viskade kollegorna i korridoren. Ge upp! skrek mitt huvud.

Klockan är halv fem när jag står i sjukhusets fönster och tittar ut. Mörker. Spegelbilden reflekterar en blek kopia men mina ögon ser inte det. I diset mellan huvudet och halsen har en julgran gjort sig synlig och den är lättare att fokusera på. Enklare att iaktta när sjukhusets område är ofantligt stort i all dess bemärkelse. ”Vad gör du här?” susar inne i mitt huvud. En förbannad bandspelare på repeat. Handen kliar högra bröstet. De runda kvarvarande resterna av lim vill inte släppa och det blå armbandet, med mitt namn och personnummer, är en aning för stort. Jag inser att jag inte duschat sedan ambulansen kom. Sedan de bryskt drog mig ur min sömnlösa vila och tvingade mig att lämna det barmhärtiga mörkret.
Händerna nöp och ruskade mig, skrek mitt namn och kopplade upp mig på maskiner som pep i en enträgen ton. Öronbedövande högt.
”Var vaken. Var vaken! Var vaken!”
En låg och avtagande puls fick maskinen att skvallra.
”Var vaken! Var vaken!” Mantrat är som inpräntat i mitt minnescentrum. Det enda som är tydligt nog i det suddiga ljuset. Bestämdheten i rösterna omkring min kropp. De tänkte inte förlora slaget jag påbörjat. De tänkte kämpa oavsett om jag inte ville och jag hatade dem med lika stora delar kärlek som sorg.
Nu suckar jag så att glaset immar. Julgranen lyser upp den dystra novembermorgonen.
Malmö. Avdelning 83. Psykiatriska mottagningen.
Tre dagar på intensiven, tre dagar här. En institution med bara dova ljud. Patienter som finns i varandras närhet men som inte vill prata. Varierande livsöden med olika tonarter av skrik. Ljust linoleumgolv, blådetaljerade plastkrukor och gröna växter. Jag smeker armvecket med handen. Droppnålen skavde men ingen brydde sig om det. Nu är endast det vita plåstret kvar.
Färger och mönster i rummet blandas hipp som happ. En hoppfull symfoni. Furubord och stoppade stolar. Inredning som finns hos folk jag inte lärt känna eftersom jag kände mig för mer än dem. Mer framgångsrik. Ett hem som inte ser ut som i en modetidning. Som hos mig. Perfekta jag med den perfekta fasaden. Perfekt för de som bara letar ytligt.
Min nuvarande boning har ornamenterade skåp och tavlor som fyller väggarna. Gult skånskt landskap. Pennor i ett ställ och ett schackbräde som alltid står uppställt men som ingen spelar på. Ibland tänker jag att det ser ut som ett dagis här. Kaffe och te är alltid framdukat och tv:n står alltid på. Nu är det Ellen deGeneres show.
Jag tittar dock inte för jag vill inte ta del av den världen. Klockan på väggen plågar mig tillräckligt. Varje klockslag, varje ny sekund refererar jag till vad jag borde göra på jobbet. Vad mina kollegor tänker och vad jag förväntar av mig själv.
Misslyckande. Var det hela tiden ofrånkomligt? Rösterna som inte ville försvinna?
Naglarna skär in i handen. Fysisk smärta är inget jag skräms av. Ett påtagligt ont kan jag vårda bort och känna tillfredställelse över. Det andra går inte att kontrollera.
Rädsla, skam och mörker. Tröttheten som kommer efteråt.
Nu gömmer jag mig här och de är där. Ute i verkligheten.
Utan mig.
”Nej, vad gör jag här?” repeterar jag igen.
Ögonen försöker på nytt fokusera på granen. Kaffet håller på att bli kallt. Jag känner en sådan förbannad sorg över den vackra skapelsen och faktumet att kaffet alltid är ljummet för att vi inte ska skada oss själva.
En tår faller från kinden och med förvåning torkar jag av den. Baksidan av handen är torr. Vätan kommer av sig själva nu. Jag märker inte ens att den är där. Rädslan har funnits i mitt bröst så länge att det är först nu tårarna smält. Jag är ledsen för allt. Vädret, sömnlösheten, arbetet jag lämnat, lägenheten, min familj- dem jag svikit allra mest. Insikten är som fysisk smärta som inte går att vårda.
Nu gråter jag för att jag minns min barndoms jular. Kvällar där jag kunde ligga i vardagsrummet och kolla på ljusen i granen. Hur jag älskade dess klara sken och hur jag höll av strängen av overklighet de slog an i mig. Ett fantasiland med färglada kulor, mjuka tomtar och paket som innehöll lycka. Julens land. Mina föräldrars trygga famn. Min stora varma, och allt annat än normala, familj. Skinka, senap, julgröt och grisfötter. Speciellt det sistnämnda. En viktig tradition. Äter man inte grisfot, är man ingen riktig smålänning. Ett enträget folkslag som tar vara på allt på djuret och som jobbar på steniga åkrar med krumma ryggar. Smålänningar står ut. Vi sliter på. Vi är födda i Sveriges djupaste skogar.
Jag ler med trötta kindmuskler. Spegelbilden visar på en grimas snarare än ett glädjebevis. Stesoliden gör mig fortfarande trött. Ångestdämpande, muskelrelaxerande och sederande. Perfekt att överdosera. Perfekt att somna på. En mardröm att spy upp.
När jag nu tittar på den ljusa granen inser jag att jag inte har älskat julen på många år. Jag har inte ens sett den. Jag har varit avtrubbad, inne i mitt jobb och inbillat mig att jag inte behöver den. Jag måste bara arbeta. Göra lite till och lite mera. Bli någon för att i mina egna ögon vara någon. Utmattat mig själv i varje vaken sekund. Trettio år men trött som nittioåring.
”Godmorgon! Somnade du inte om?”
Sköterskan som heter Lena tittar på mig med en egen kaffekopp i handen. Hennes min ber mig om ord. Jag ser det. Hon vill ha förklaringar men kommer inte få några. ”Hur mår jag idag?” Kläderna luktar desinfekteringsmedel och hon har använt sin natt till att vaka. På mig. Nu har hon tagit en snabb paus från stolen som skapar en glipa i dörren och som gör att hon alltid kan se mig.
”Varför gråter du? säger hon. ”Varför är du uppe när alla andra sover?” menar hon. Hennes ögon är oroliga och hennes händer rättar till luvan på min tröja. Hon är min följeslagare. Varje timme, varje dag tills läkaren säger något annat. Hennes jobb går ut på att hålla koll på mitt sinnestillstånd. Min journal är under kategori A.
Jag drar på smilbanden för att ge henne ro trots den tidiga timmen. ”Jag är van att vakna först.” säger jag. ”Jag gillar morgnar. Ta vara på dagen.”
Välkända ord, välkända meningar. Det är så man säger i min bransch. Ett tufft arbetande gäng där man vandrar den hårda vägen. Jag suckar och tittar på julgranen. Problemet är nog att jag inte är det. Hård alltså. Har aldrig varit fast det verkat så. Trots att jag initialt intalat mig det och beordrat folk med hela handen. Jag är jag och jag gillar hur julgranen lyser på julafton. Jag går sönder av en värld som är elaka mot varandra.
”Okej, men jag finns i rummet bredvid om du skulle vilja prata. Det vet du!”
Lena pekar med handen mot fikarummet. Jag nickar. Medgörlig patient.
För tre dagar sedan var jag någon annan. Någon som ansåg sig ha ett finare jobb än henne. Formad av vind, kyla och betong. En chef på ett stort företag. Hög lön, bonusavtal, projekt på många miljoner och en stab av tio tjänstemän och tjugotvå yrkeasarbetare. Hälften överlägsen och hälften självhatande.
Från och med i fredags blev jag en bokstav i en journal. En kategori A - Suicidal. Jag svalde alla Stesolid jag hade bredvid sängen och gick och lade mig. Bara sådär. Av alla nederlag, som skrämt mig mest, föll jag för den skamligaste av dem alla - oförmågan att hantera livet. Oförmågan att vara lycklig.
Jag smeker min kopp och går tillbaka in på rummet. Detta var konsekvenser jag inte skulle behöva möta. Korridoren är tyst och snarkningar kan lätt anas från en av de stängda dörrarna. Det står en svart etta på min. Jag grimaserar varje gång jag ser den. Siffran är så passande på ett absurt sätt. Jag som alla trodde var bra och som själv inbillade sig att hon var oslagbar ligger nu i rummet med samma nummer. Den psykiska avdelningen. Vinnaren i pole position.
So funny!
Jag skakar på huvudet. Jag är inne på tankar som jag inte kan tänka på. Min puls går upp och jag känner att ångesten trycker på halsmusklerna. Går jag ut och kräks nu måste jag sätta mig ner med sköterskan och det vill jag inte. Jag önskar bara vara med Hedvig. Sitta på mina landstingslakan och berätta om julgranen. Fnittra fram till det onda i bröstet försvinner. Tills jag för första gången på flera år är i nuet utan att tänka på att jag precis förstört allt.
”Ingen fara!” upprepar jag för mig själv och biter ihop tänderna. ”Lugna dig! Du har bara vaknat tidigt!”
Jag hoppas hon inte lämnar mig snart. Hedvig. Hon må vara på bättringsvägen men hon måste stanna för min skull.
Jag går in på rummet och ser att täcket på andra sidan rör sig. Glipan i dörren har släppt in ljus. Hedvig reser sig och plirar på mig bakom dimmiga ögon. Hon gäspar av sömntablettens avtagande. ”Kan du inte sova?” säger hon och drar undan skynket som skiljer våra platser åt. Sängbordet är fyllt av clementinskal. Vi har ett rum delat på två. Tre dagar och hon har smygande blivit en vän. Inskriven på samma avdelning men ändå den klokaste jag vet. Hon är tjugo år, svartmålad och bipolär. Det skiljer tio år oss emellan och cirka femton piercingar, ändå är hon min bästa vän här. Frivilligt eller i tvång. Efter tre dagar i tysthet har jag börjat öppna mig för henne. Vi har börjat prata. Tjejen i sängen bredvid min inser att vi är lika, trots allt. Hon är söt, snäll och rund och har haft ätstörningar i hela sitt liv. Smalhet är inget hon förknippar med glädje. Tidigare har hon varit på avdelningen under, den mer våldsamma, men nu har hon flyttats hit och jag förstår varför. Hedvig är inte våldsam. Inte på riktigt. Hon bryr sig om folk och trots min undanskymda hållning frågade hon även mig hur jag mådde. Jag hade aldrig mött henne om det inte vore för detta. Hon är en nykläckt fågel, icke flygfärdig men med en åldrings vankelmod, precis som jag. I sina maniska stunder pratar hon som ett rinnande vatten. I sina deprimerade gråter hon. Hennes blick är gullig som få och hon stryker oavbrutet sitt hår bakåt örat medan hon äter clementiner på rad. Det gjorde hon förövrigt även igår, när jag inte heller kunde sova, och kvällen där innan. Samtidigt upplyser hon mig om att hon vet att det ser knäppt ut. Munnen bara äter och äter och kan inte sluta. Inte heller sitta still. Sängen är en tillfällig landningsplats och humöret lika skiftande som rummet hon vill vistas i. In, ut, in, ut. Hedvig vet att hon inte är normal men hon famlar lika mycket som jag. Hon vill inte dö men kan inte släppa tanken på att döden är en befrielse. Hon funderar mycket på att bara finnas till för sin familj. Jag med. Vi har mycket gemensamt fast hon samtidigt är så annorlunda. Medan jag var klassens duktiga plugghäst har Hedvig, på grund av sina depressiva perioder, förstört alla ärliga försök till studier. Hon berättar öppenhjärtligt om att hon flackat omkring och lämnat gymnasiet, börjat igen, rest jorden runt, hoppat bungyjump från en bro i Brasilien och uppsökt Komvux. Hela hennes livshistoria är en slingrig stig och ändå är hon bara tjugo år. Mani, depression, mani, depression.
Jag lyssnar och kan samtidigt inte tänka på annat än att Hedvig är smart. Intelligent i sättet hon analyserar sig själv och med den kristallklara tydlighet hon ser världen. Hon berättar att hon, när hon studerar, ofta får högsta betyg eftersom hon då är i sina maniska perioder. Kroppen kan läsa nätterna igenom, skaffa egen lägenhet, vara med vänner och känna sig oövervinnerlig. Hon är den bäst i världen tills det andra kommer. De tomma epokerna. Då går hon inte upp ur sängen utan gömmer sig. Låter livet passera med solens vandring över fönsterbrädan. Och, eftersom vår moderna värld inte fungerar att vara borta ifrån blir inget som hon tänkt sig.
Denna gång satte hon sig på psykakuten och blev min vän för att hon var en millimeter ifrån att bli sjuksköterska. Bara sista provet kvar. Ett test hon kunde utan och innan men som hon efter fyra sömnlösa nätter inte kunde få styrkan att ta sig till.
Bara hit. Till avdelning 83. Och så kom jag. Utan egna kläder men med en karriär.
Vi har redan pratat om att i samma stund som hon satte sig i väntrummet, stängde jag min dator på jobbet, gick genom korridoren och sa ”trevlig helg!” till mina kollegor och cyklade hem för att ta alla mina tabletter.

Dock är jag själviskt glad att hon satte sig just där. En glädje som är svår att beskriva. En ärlig befrielse från livet. Hon dömer mig inte när vi pratar. Hon blir inte ledsen. Hon lägger inga värderingar i det jag säger och hon tittar inte konstigt på mig när jag berättar att jag fortfarande kan ligga med huvudet på kudden och tycka att det vore skönt att försvinna.
Vi jämför våra tankar och trots att jag är allt som Hedvig vill vara är inte jag heller lycklig. Hon säger sig få hjälp av mig med. Jag är svaret på många av hennes frågor. Hon kan inte förstå varför jag inte vill leva men ändå gör hon det, för vi vet båda två vad som är fel.
Vi har svårt att leva medan andra inte vill annat. Som mannen bredvid mig på intensiven. Han hade cancer med dåliga odds. Han hade gett allt för att få andas.
Sådana undrar förstås vad jag gör här och det är svårt att säga. Svårt att formulera i min mun med för då måste jag ta in det själv. Det overkliga. I tre dagar har jag gått runt och intalat mig själv att jag inte passar in här. Jag är ju inte sjuk.
Jag suckar.
Kanske borde jag ta mig ner från mina höga hästar. Jag må ha varit projektchef för trettio personer, haft projektbudgetar på flera miljoner men nu får jag inte ens behålla min sladd till datorn. En sköterska kollar mig dygnet runt. Livet lär mig en hårdsmält läxa. Jag är inte ett dugg annorlunda än dem. Igår fick jag ångest, inte mest för att jag egentligen skulle haft möte med beställaren och fakturerat tjugo miljoner utan för att jag kom på att jag lovat min praktikant att vara handledare för hennes examensarbete. Min söta fina praktikant. Det är klart att jag kunnat göra det! Nu har jag svikit henne också. Hon har ingen handledare och jag skäms för det.
Jag skakar på huvudet.
”Nej, jag får inte tänka på det, eller jag vet inte. Kanske ska jag känna på sådant. Skam. Ibland, speciellt igår fick jag en känsla av att de väntar in mig för just det. Jag är fortfarande för rädd för att ta in det som hänt. Jag är skräckslagen för att inse vad jag har gjort. Kommer det bara falla över mig? Idag? Vad händer då? Sist svalde jag alla mina tabletter i en sådan situation men här har jag inga sådana.
”Vill du prata?” säger Hedvig och avbryter mina tankar. Hon har sin mjukishund med sig i sängen. Den följer nu med över golvet fram till min sida. Stolsitsen bredvid är välanvänd av en analyserande tjugoåring. Benen uppdragna. Hennes fingrar pillar på blomman jag fått. Hon har redan skämtat om att den påverkas av mig för kronbladen slokar ner mot bordet.
Jag rycker på axlarna. ”Jag vet inte. Jag är tom” svarar jag.
”Tänker du på att förvinna?” andas hon och drar mjukishunden i örat. Jag ler. Hundra procent rätt varje gång!
”Jag med! Jag drömde om det innan. Det är läskigt att erkänna för mig själv att jag har blivit deprimerad igen. Djupare än någonsin dessutom. Herregud! Jag ska ju vara glad att jag äntligen fått min diagnos men sedan kommer jag på att det fortfarande har med mig att göra och då bli jag ledsen igen. Jag ligger i min säng och orkar inte börja om. Orkar inte ta in att jag lagt in mig här. Jag känner mig sjuk och jag vill inte vara sjuk. Jag vill härifrån!”
Hedvig pratar i ett. Igen. Jag tycker dock att det är skönt eftersom jag då slipper. Mitt sinne drar sig för att gå in på vad som tog mig hit. Den där vägen som jag alltid kör. Jag blippade in mitt kort för att komma in på kontoret. Tankarna snurrade kring ångesten och projektet. Jag hade borstat tänderna, klätt mig i kostym och gett min katt mat. Det var som en vanlig morgon men i samma stund som klockan blev fem var det som att det brast inom mig. Jag hade inte sovit ordentligt på fyra dagar och inte kunnat behålla maten på en vecka. En fågel viskade i mitt öra att jag kunde slippa och idag lyssnade jag på den. Jag skulle ge efter. Det var fredag.
Känslan av ren skräck har jag känt förr. Det gjorde inget. Det är en iskall ådra som letar sig från magen över hjärtat och ut i fingrarna och den kan man stå ut med. Denna gång var det dock annorlunda. Min hud i ansiktet blev stum. Jag kunde inte tänka. Jag var inte ens ledsen. Jag var utom förtvivlan. Jag hade bestämt mig. Jag var empatilös. Visste inte men anade att jag aldrig skulle komma tillbaka till det arbete jag så gärna velat göra klart. Som jag kämpat hela livet för. Det projekt som skulle göra mig oslagbar. Varför blev jag så knäpp? Varför kunde jag inte bara tagit ett andetag, som alla andra gånger, och fortsatt mitt liv som vanligt? Nej, inte denna gång!
”Hallå! Lyssnar du eller?” säger Hedvig efter en stund och krafsar på mitt täcke. Jag har dragit den gula landstingsfilten tätare om kroppen. Huvudet har sjunkit ned i kudden.
”Usch, jag vill inte börja gräva i det.” säger jag. Ångesten komma krypande. Hedvig drar upp de smala benen under sig och stoppar en clementinklyfta i munnen. Jag har inte ens märkt att hon skalat en. Vart har hon alla? Hon måste vara Pressbyråns trognaste kund. Det mörka håret är tillbakanålat men ändå smeker hon det bakom örat.
”Berätta! Hur kändes det?” säger hon. Enträget men inte nyfiket eller förstående. Mest för att hon vill veta. Hennes hjärna förhåller sig till allt jag säger som en famlande till ljuset. Hon måste veta och sätta det i relativitet till sitt eget universum.
Jag nickar och känner en tår som faller på kinden.
”Ringde du någon?” säger hon.
Jag skakar på huvudet.
”Hur hittade de dig då?”
”Min man kom hem tidigare än han sagt. Han jobbar annars alltid över.”
”Hm” Hedvig har inget svar på det. Hon vet att det är oförlåtligt. Det suger i hennes värld med. Man lämnar i dem man älskar. Inga ord kan trösta så det är ingen ide att försöka.
”Lade du dig i sängen?” fortsätter hon. Ställer sig upp för att sätta sig ner på nytt. Frågan kan verka konstig men inte för mig. För mig är den solklar. Hon pratar med mig om saker hon inte pratar med någon annan om. Detaljerna.
”Jag har funderat så mycket på det där.” suckar hon och biter så juicen sprutar. ”Jag ligger i sängen och tänker på hur jag skulle göra det. Jag förstår ju att det är svårare än man tror. Jag har vägt alla alternativ emot varandra. Smärta i all ära men det jag tänker mest på är hur jag kommer se ut när min familj hittar mig. Hur andra kommer se mig. Är jag ful? Är jag naken? Nej, det kan jag inte vara för då ser de ju min kropp! Jag är tjock!”
Hedvig ler. Jag börjar skratta. En förlösande glädje mitt i sorgen. Det är en sådan hemskt innebörd i det som sägs men ändå sant i vår värld. Att utvärdera sättet att dö. Jag har också gjort det men skammen kring det är enorm. Inget man pratar om på AW:n på fredagar. Inget man säger till dem man bryr sig om. Att deras kärlek inte räcker till. Att man ber om tillåtelse att gå.
"Jag är så knäpp! Varför kan jag inte minns  hur det känns att vara lycklig? Jag vet ju att jag varit det. Flera gånger! Jag vet hur det smakar och luktar - glädjen. Jag kan bara inte minnas det nu!"                              "Äh, jag kan inte komma ihåg hur det känns att vara deprimerad när jag är manisk och jag fattar inte varför jag förstör mitt liv." Hon tittar på mig med sina djupa ögon.”Ligger du och funderar på jobbet nu igen? Du är ju smal!” säger hon och ler.
Snabba vändningar i Hedvigs värld. Det gäller att hänga med. Jag nickar. Jag vet att jag är det. Ångesten gör mig hungerslös. Jag vill ändå inte prata om det. Syster kommer tack och lov och avbryter oss. Hon passar på att ge mig morgonmedicinen ur den genomskinliga plastbägaren. Sedan Hedvig. Det är inte klokt! Man får verkligen sin ordination från en rullvagn med behållare. Som på film. Hedvig skrattar. Vi har pratat om det- Gökboet. Vi är som dem. Jag får Sertralin. Hedvig får Lamotrogin. Den stabiliserar stämningslägen, både uppåt och nedåt, och meningen är att hon ska bli ett rakt streck. Så säger hon.
”Vet du att jag hörde om en kille som försökte ta livet av sig med en motorsåg.” säger Hedvig och glömmer att fler anslutit till vårt samtal. Spontant. Det verkar höra ihop med hennes mani.
”Hur fan göra man det?” säger jag och skrattar. Bilderna av detta intermezzo och faktiskt rätt tekniska problem gör mig fnittrig igen. Sköterskan ser dock sträng ut. Jag fattar att vi är i onåd. Hedvig med. Hon kan inte sluta äta.
”Man får inte prata om sådant!” säger Karin. ”Dela inte på oss!” ber jag i mitt huvud. ”Vi menar det inte så!”
Hedvig försöker övertala henne om att det är manin som pratar. ”Jag är bipolär” upprepar hon. Ett faktum hon berättar för alla som vill höra. Vet också att det är knäppt i samma stund som hon gör det. Hon kan inte förstå sitt behov av att alltid dela med sig av sin livshistoria. ”Jag är bipolär och har nu äntligen fått en diagnos.”
Tokfian har dock rätt denna gång. Vi menade inte allvar med samtalet. Vi är bara sådana som pratar om sådant. En trettioåring och en tjugoåring. Hur Hedvig skulle vara fullt påklädd i badkaret och hur fan man har ihjäl sig själv med en motorsåg.
”Hur länge måste jag vara här?” frågar jag Karin för att få henne på andra tankar. Det är något tvångsmässigt hos mig som också känner sig tvunget. Jag har ett möte på torsdag och jag borde börja förbereda. Utöver det har jag sedan en prognosavstämning och en fika med en underordnad som precis blivit varslad.
Karin, med sin bestämda röst tittar på mig i en minut, nästan för att låta mina egna panikslagna ögon komma till insikt själv, utan att hon måste ingripa. Till sist ger de upp.
”Det vet inte jag men det tycker jag inte att du ska bry dig om.”
”Vadå bry sig? Vad menar du? Jag kommer väl hem innan veckan är slut?”
Karins suck innehåller allt från resignation,medlidande och vana.
”Nej, det gör du inte!” säger hon. Hon måste använda båda versionerna av snäll och elak. Förståelse men ej eftergivlighet.
”Fast det är okej!” fortsätter hon vänligare. Handen drar vagnen närmre mig och pekar på journalen som akutvårdspersonalen skrivit i. Poäng 34. Det är uppenbarligen högt och längst ner står det Suicidal. Litet men ack så viktig. Den texten styr hela mitt liv nu.
”Om jag vänder det såhär!” fortsätter hon. ”Du är chef och välutbildad. Hade du släppt hem dig själv med den kommentaren?”
Smart drag. Vända sig till den professionella sidan av mig. Hon som alltid tänker rationellt.
Jag tystnar, för jag vet svaret. Jag hade inte för allt i världen släppt en av mina anställda med en skrift som sa så. Då hade jag blivit av med jobbet och det var jag livrädd för. Tills jag kom hit.
Jag suckar och Karin nickar som svar. ”Bra, då gör vi en sak i taget! För det första ber jag dig ta din tablett, hämta din frukost och sedan vila. Basala saker.”
Jag nickar. Hedvigs blick pendlar från sköterskan och tillbaka till mig. För första gången i mitt liv har jag släppt på en kontroll jag klamrat mig fast vid i vått och torrt. En illusion om att jag har hela världen på mina axlar. Nu är jag i deras omvårdnad och jag har inget annat val.
När Karin gått flinar Hedvig stort.
”Ha ha! Jag kan gå när jag vill men du är tvångsinskriven. Är inte det hysteriskt roligt?”
”Vet du att man kan få C-vitaminförgiftning av för mycket clementiner” kontrar jag. Hedvigs ögon spärras upp.
”Nä, är det sant?”  Hon glor på sina skal. ”Kanske…” svara jag. Ler också segervisst. Jag vet inte om man kan det men jag tycker kommentaren är rolig. Hedvig nöjer sig dock inte med mina försäkringar.”Shit! Jag måste ut och fråga Karin om det." Hon far upp och lämnar tyghunden på min säng.  Jag kramar honom som ett barn.
Dörren slår igen efter en sekund. Det luktar kaffe i vinddraget.

Fina hjärtandes vän! Jag vet att hon en dag kommer lämna mig. Att hon kommer övervinna sitt mörker och gå ut i den verkliga världen. På sätt och vis är hon redan på väg och permissionerna kommer bli längre och längre. Plötsligt kommer sköterskan dragit sitt kort i läsaren och önskat henne lycka till. Troligtvis för mig med. Jag vet då ej vart vår vänskap kommer ta vägen. Kanske är detta den enda tid vi har gemensamt? Sedan ingenting? Troligtvis. Livet brukar ju fungera så.

Jag kliver upp och går mot den uppdukade frukosten. Flera patienter har börjat hasa ut i sina tofflor.Jag hoppas bara att jag hunnit säga att hon är det finaste som finns tills dess. Hedvig ger mig de vackra stunderna tillbaka.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Robert Storm Petersen har sagt: "Jag har ofta tänkt att jag vill skriva en bok - nu tänker jag på det igen."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Jorden är slut-Gud är god-2014

"Boken är en personligt färgad berättelse dels om författarens liv, dels hans upplevelser och tanka…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |