Det finns förtrollade stunder, likväl som magiska ting. Saker man bör hålla sig undan. I sjuttio år har jag bittert ångrat att jag bröt mitt löfte.

Men frestelsen blev för stor.

******************************************

Novellen vann Månadens Novell i mars. Nedan kan du läsa det utlåtande som den fick (priset i tävlingen). Läs gärna även novellen och kom med en kommentar!

KALEJDOSKÅP

Det här är ju en otroligt vacker och gripande berättelse. Nästan starkast är känslan av att vi inte alls vet vad som kommer att hända när historien börjar, här finns en sagoton som jag verkligen gillar, något magiskt och ogripbart genomsyrar texten. Så är det i alla de stora sagorna, en slags tidlös berättarteknik som inte går att förklara hur den uppstår, den bara finns där som en grundklang, att hitta den utan ansträngning är få förunnat.

Jag gillar också att det här är en så oskyldig liten kärlekshistoria, skir i sin enkelhet. Plötsligt är det inte lättsamt och rosenrött längre, med ens slås verkligheten i bitar och allvaret kunde inte bli mer påtagligt. Detta är skickligt gestaltat med tanke på att jag gissar att det är precis vad författaren avsett, att det var så pojken upplevde det som hände. Hans barndom blev aldrig densamma efter att flickan dött.

Om jag ska säga någonting kanske jag hade velat få veta lite mer om pojken, som ändå är vår jag-person. Blicken riktas nu väldigt mycket mot flickan och visst, det är ju för att han betraktar henne med sådan beundran, ändå hade jag önskat få en lite tydligare bild av pojken. Rent berättartekniskt finns här nästan inget att anmärka på, när den äldre mannen smeker med fingrarna över bladguldet förstår vi alla vad som skedde då för länge sedan men inte hur. Presentationen av kalejdoskåpet är också väldigt effektiv, jag förstår genast att det här är något som pojken inte kommer kunna hålla fingrarna borta ifrån. Kanske hade berättelsen tjänat på att dröja kvar ännu lite till vid hur kalejdoskåpet ser ut, hur färgerna bildar mönster. Beskrivningar är ofta bara extra kryddor, de blir sällan för mycket. Sist vill jag bara nämna att jag hade velat ha en rad om hur flickan dog, föll hon av gungan? Nu vet vi nämligen inte om det var en olycka eller om något ännu värre har skett, synd att inte skriva ut det. Vissa saker mår bra av att bli hängande i luften, andra behöver stå med. I övrigt, tack för en stark berättelse.