En Osynlig Robin Hood

En osynlig Robin Hood

Lars-Åke Andersson vaknade klockan 11 på morgonen, lördagen den 29 maj. Huvudet bultade och munnen kändes som ett sandpapper. Sina sista pengar hade han kvällen innan spenderat på kvarterskrogen Moulin Rouge. Med en viljeansträngning satte han ner fötterna på det kalla golvet och stapplade ut i köket. Kylskåpet gapade tomt så när som på en burk folköl och en gammal ostskalk. Med en suck öppnade han ölburken och lät de första klunkarna skölja bort känslan av sand i munnen. Utanför köksfönstret till den lilla hyresettan lekte barnen på lekplatsen i strålande sol. Med en kraftansträngning tog han sig ut i badrummet och stänkte iskallt vatten i ansiktet. Med vämjelse såg han sin egen uppenbarelse i spegeln; blodsprängda ögon, orakad, blek och glåmig. Aldrig mer tänkte han. En tanke han tänkt så många gånger förut, om och om igen. Trött och ångestfylld sjönk han ner i den slitna, bruna manchestersoffan och slog på
TV: n. Lokalnyheterna visade Magnus Sjöholm, VD: n för Stora Bruk AB, berätta om det ytterst svåra marknadsläget och beslutet därför att flytta verksamheten till Baltikum. Han avslutade med att uttrycka sin medkänsla med alla de medarbetare vilka hade blivit uppsagda.
Samma ord hade Lars-Åke hört dagen innan i personalmatsalen. 26 år och så får man sparken tänkte han. Han hade levt hela sitt liv i det lilla brukssamhället. Nu var han 44 år gammal och vad hade han? Nästan inget. Ingen fru, inga barn, inga syskon, bara sin åldriga mamma Kerstin. Därtill dålig ekonomi, nästan kal på huvudet, för kort och för tjock. Det tyckte han själv i alla fall. Trots detta hade han inte saknat beundrarinnor genom åren. Tvärtom var Lars-Åke känd som en man med god humor, glimten i ögat, snäll och lojal. Ändå hade åren gått och han hade aldrig riktigt fått tummen ur och stadga sig. Därtill hade han alltid haft ett lite för gott öga till alkohol och till V75. Sedan sex år tillbaka var han belagd med skuldsanering och fick hjälp med sitt spelmissbruk. Det hade gått bra. På dryga fem år hade han inte tittat åt någon form av spel. Siffrorna i breven från kommunens skuldsaneringsenhet talade dock sitt tydliga språk varje månad: 5500: - skulle han punga ut med den sista i varje månad. I 15 år. När alla räkningar var betalda fanns det inte mycket kvar att röra sig med för Lars-Åke. Hans senaste fem semestrar hade tillbringats hemma i lägenheten eller i bästa fall vid den lilla Bosjön. Ändå var Lars-Åke inte bitter eller skyllde någon annan för sina problem. Ett skinande ljus i tillvaron var Eva-Lisa i matsalen på jobbet. Hon brukade alltid vara så glad och tittade alltid så varmt på Lars-Åke.
Lars-Åke gled ur sitt dagdrömmeri och verkligheten kom åter som ett hammarslag. På måndag är det den sista och räkningarna skall betalas, tänkte Åke. Tyngd under skuldbördan försökte Lars-Åke trots allt att få det att gå ihop i slutet av varje månad men denna gång visste han att det inte skulle gå. Det var noll kronor kvar på kontot. Femhundringen han fick av sin mamma låg nu i kassan på Moulin Rouge. Trots detta och i sin dystraste stund fattade Lars-Åke ett beslut. Ett beslut som kom att bli helt avgörande för hans framtid: Han skulle nyktra till, han skulle skaffa ett nytt jobb, han skulle skaffa sig en kvinna att slå sig till ro med. Tre stora mål. Från och med nu skulle hans fokus enbart vara riktat mot dessa tre. Hur han skulle lösa det akuta problemet med ekonomin hade han däremot ingen lösning på. Hans mamma hade inte mycket pengar och de få vänner han hade var inte heller särskilt välbeställda.