16

Ylva blåste på sitt kaffe medan hon lyssnade på systerns redogörelse för vad hon hade drömt. Warjas drömmar var alltid tydliga, realistiska och strukturerade, till skillnad från Ylvas egna, som kunde handla om allt mellan himmel och jord samtidigt.
Teddy hade i drömmen suttit i polisförhör och sedan genomgått någon sorts askungeförvandling, från headbanger till mannekäng i ett nafs.
”Om min dröm slår in så kommer ni inte att känna igen honom när han väl kommer till rätta.”
”Är det bra eller dåligt..?”
”Det beror på hur man ser det.” Warja hejdade sig lite, sedan såg hon pillimariskt på Ylva och sa:
”Jag vaknade till klangen av klämtande bröllopsklockor.”
   Ylva kände sig en smula lugnad. Visst var det bara drömmar, men hennes syster hade en förmåga att drömma sanndrömmar, en egenskap som Ylva själv saknade helt.
”Drömmer du aldrig något själv?” frågade Warja. ”När du var liten drömde du ju jämt. Gick i sömnen gjorde du också.”
Ylva berättade att hon visst drömde, men att det var mer fantasier än verklighet. Warja slog ifrån sig med händerna och sa att även sanndrömmar kan te sig fantasifulla. Man måste sålla bort det konstiga, orealistiska och sedan plocka ut de realistiska bitarna för att pussla ihop dem.
Ylva fånstirrade på sin syster en kort stund.
”Ok! Pussla ihop det här då, om du kan!”
   Hon berättade om sin vistelse på rymdstationen ISS och att förkortningen stod för Ikea Space Station och inget annat. Hon berättade om Kapten Kamprads försök att tvinga henne att acceptera att rymdhunden Lajka måste ge sig ut i det svarta intet på ännu ett rymduppdrag, trots att hon var långt över femtio år gammal. Hon berättade om sitt uppvaknande på en jättelik skärbräda, medan mackmannen var i full färd med att göra en delikatessmacka av henne, innan kommunalrådet stormade in till hennes räddning.
När hon hade avslutat sin berättelse blev det alldeles tyst en lång stund. Det enda som hördes var det monotona tickandet från väggklockan och sprakandet från vedpinnarna i spisen. Warja stirrade rakt framför sig medan hon höll koppen vid munnen, utan att dricka. Till slut brast hon ut i gapskratt.
”Du är ju helt sjuk i huvudet! Du behöver gå och prata med någon!” Hon drog till sig sin mockaväska med indianmönster och rotade fram ett gammalt visitkort som hon gav Ylva.
”Ring den här killen. Han är suverän.”
Ylva tog emot kortet, läste på det, och tittade sedan frågande på Warja.
”Menar du allvar?”
”Självklart. Varför skulle jag inte göra det?”
”Eh, ja för det första: Jag är gift med den här psykologen. Har du glömt det?”
”Ja, och se vart det har barkat hän.” Warja skrattade.
Ylva skakade på huvudet och gav tillbaka kortet.
”Av de två personer som befinner sig i det här rummet, så är det ju i alla fall inte jag som behöver hjälp.”
Warja ställde ner sin kaffekopp på bordet.
”Är du säker på att vi bara är två här inne?”
”Åh nej…” Ylva suckade och höll handen för pannan. ”Inte nu igen!”