Denna historia har sitt ursprung under religionsförföljelserna mot de kristna i Kartago år 202-203 AD, och är en berättelse som har blivit känd som Passio Sanctarium Perpetuae et Felicitas. I dagboksform beskriver Perpetua, en tjugotvåårig romersk kvinna av god familj, rättegången mot henne och andra kristna vänner från fängelset i Kartago. Berättelsen beskriver också några drömvisioner som förebådar hennes öde. Det handlar också om den Helige Andes överväldigande inflytande i en tid som av Perpetua och hennes trosvänner troligtvis redan uppfattade som de sista dagarna, men inte enbart utifrån deras eget förestående martyrskap:

”För i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande och de skall profetera.