Prolog

Hon hade fått tag i ett par grenar innan hon slutligen föll ner i gropen, de sista andetagen tog hon liggande där. Paniken och smärtan hade försvunnit i samma ögonblick som huvudet slagits hårt mot en sten när hon landat. Det var inte av det som hon höll på att dö, hon skulle aldrig gått dit. Lungorna, som redan innan fallet sakta fylldes av blod, smärtade. Hon lyckades sluta ögonen och be en stilla bön innan döden tog över hennes kropp.
      Nu låg hon helt stilla. Ett par fåglar kunde höras kvittrande när de byggde nya bon i träden som vuxit sig stora. Träden höll solens strålar borta från den grop som bildats under de tusentals år som inlandsisen täckt marken. Det gick inte att se henne från stigen som slingrade sig runt gropen och få människor gick så här års fram till stupet. Våren hade precis börjat blomma och de enda som använde sig av stigarna var de lokala ortsbor som rastade sina hundar. Först under turistsäsongen då tyskarna och holländarna kom utforskades skogen av nyfikna människor som sällan eller aldrig skådat en dödisgrop.
      Värmen hade kommit tidigt detta år och förruttnelseprocessen hade börjat med en gång. Det som annars skulle ta längre tid att bryta ner hade, på grund av det rådande klimatet, gått med en hiskelig fart. Kroppen hade redan börjat vittra sönder och blivit oigenkännlig.

***

Aprilvädret hade varit som vilken högsommardag som helst i de småländska småstäderna. Emån hade redan fått påhälsningar av ivriga fiskare och motionärer. Under de varmaste dagarna kunde man se hur barnfamiljer samlades vid åkanterna för att doppa fötterna i det ljumna vattnet. En och annan trotsade strömmarna och simmade ut en bit. Endast några få ställen var lämpliga för bad och där samlades det mest folk.
      Människor som annars skulle passera varandra utan att hälsa satt nu tillsammans och diskuterade klimatomslaget. Joggarna hade ökat i antal och träningen inför sommarstranden hade tagit fart på allvar. Allt fler vistades ute i sina trädgårdar och balkonglådor var redan fyllda med blommande växter.
      Bönderna körde runt på åkrarna och plöjde för att på nytt kunna så vete och råg. Boskapen betade i hagarna på det gräs som blivit grönt.

      ”Kan du sluta kasta bollen så jävla långt, Ludde är en tax. Han är inte nån stor jävla schäfer!”
      Moa Nybergs hund flåsade allt högre och orkade inte längre med att springa för att hämta bollen gång på gång. Förmodligen hade han tröttnat på leken.
      ”Du ser väl att han inte orkar längre och jag tänker inte leta, bara så du vet det!”
      Moa plockade upp en kotte som låg bredvid hennes ena fot och kastade den på Anja för att visa henne att hon menade allvar i sin ilska gentemot sin syster. Anja visade ingen tillstymmelse till smärta när kotten träffade henne på halsen och lämnade ett uppristat sår. Det var samma sak varje gång, Anja fylldes av energi bara hon lämnade hustomten. Trots att tjejerna var lika gamla märkes det en markant skillnad på dem. Moa satt hellre hemma och tittade på teven medan Anja drog henne i armen tills hon till slut följde med henne ytterligare en gång.
      ”Nähe, skit i det då. Du hämtar ju aldrig något annars, så varför skulle jag bry mig nu? Och förövrigt är det min boll!”
      Anja hade kommit fram till stället där bollen hade landat och slet till sig den framför nosen på Ludde som demonstrativt tittade åt ett helt annat håll. Hennes svarta hår glänste till när solen visade sig under de stora trädskuggorna. Naglarna var lika svarta som det smink vilket hon hade kletat på sig.
      Hon kastade bollen ytterligare en gång, mest för att reta upp Moa.
      Ludde gick sakta efter flickorna, med tungan hängandes långt ut.
      ”Du är så jävla jobbig, fattar du det?”

Anja gick som svar fram till sin syster och knuffade henne med all kraft. Moa snubblade till och Anja stod kvar, med ett leende till svars.
      ”Jag kommer skvallra för mamma, du är ju inte klok. Jag hoppas hon låser in dig på ditt rum. Jag hatar dig!”
      Med tårar i ögonen vände sig Moa om och sprang från stigen.
      Moa var sin tvillingsysters motpol, naturligt ljusbrunt hår, endast lite smink prydde hennes ansikte. Hon hade inga piercingar och inte heller örhängen. Vardagsklädd i jeans med en tofs som fångade in hennes hår och höll det stilla vid nacken. Naglarna var korta och nakna, inte ens en ring prydde något av hennes smala fingrar.
      Moa hann bara några meter från stigen innan hon snubblade på en rot som hade vuxit sig ur marken, som en gigantisk ögla. Handlöst flög hon över en stubbe. Skriket låg kvar en stund och Anja såg nöjt på hur Moa sakta rullade mot det branta stupet och försvann helt.
      Ludde satte sig försiktigt ner innan han lät frambenen glida tills han låg bredvid Anja.

                                                                      ~