Fängslad | Fängslad
Malin Roca Ahlgren

Fängslad

Fängslad

Liza tog sats. Nu var det dags. Hon skulle berätta. Avslöja det. Hon tog ett djupt andetag och slängde en snabb blick på henne där hon satt mitt framför henne. Solljuset från fönstret låg på bakifrån så att hon såg ut som en ängel med sitt lysande hår. Hon hade kommit direkt från jobbet och hade kavaj på sig. Den var ljusgrå, och blank. Sophie la benen i kors och snurrade på en av Lizas koppar mellan händerna. Liza hade aldrig kavaj, hon gick alltid omkring i jeans eller mysbyxor, för hon arbetade hemifrån. Sophie tog en klunk te och fortsatte sedan att prata oavbrutet om någon kollega på jobbet som precis hade börjat.
“Skulle inte du ha gjort så också, Liza?”
“Va?”
“Lyssnar du inte på mig?”
“Jo jo, din kollega ...”
“Vad glad för att du inte har några kollegor.”
“Mmm, men det kan bli rätt långtråkigt att bara sitta hemma och skriva reportage på uppdrag också.”
“Du skulle prova skriva något skönlitterärt istället. Det kanske vore nåt för dig?”
“Mmm ...”
Hon vågade inte fånga hennes blick och hålla kvar den, då skulle hon få panik och bryta ihop. Bli avslöjad. Sophie skulle se igenom henne.
“Ja ja, skit i det nu. Gott te förresten ...”
Nu. Nu var det perfekta ögonblicket, för hon hade pratat klart om vad det nu var hon hade pratat om innan hon kommit på att väninnan hennes skulle bli författare nu helt plötsligt. Typiskt henne, bara kasta sig in i saker utan att tänka. Liza mindes inte vad det var med den där kollegan för hon hade suttit och förberett sig på hur hon skulle berätta det för henne.
“Finns det mer te, Liza?”
Å nej, inte nu. Hon kunde inte fixa mer te, hon skulle ju berätta det som hon förberett sig på i flera dagar.
“Nej!”
“Nej? ... Men jag kan fixa själv!”
“Sen! Sitt kvar nu.”
“Men vad är det? ... Hur är det med dig, du ser alldeles blek ut!”
“Jag mår inte så bra.”
Sophie la sin hand på Lizas axel. Snälla släpp aldrig taget. Snälla Sophie ta aldrig bort din hand efter att jag har berättat för dig, tänkte Liza.
“Vill du ha lite vatten eller nåt?”
“Nej nej, bara stanna hos mig nu, det här är jobbigt för mig. Jag måste få prata. Jag måste få det ur mig, jag orkar inte gå och bära på det längre. Jag måste få dela detta med någon. Det har varit min hemlighet ett tag nu.” 
”Ja visst herregud, vad är det Liza?”
Liza ställde ner tekoppen på soffbordet och lutade huvudet i händerna. Det brände till i näsborrarna och under ögonlocken kände hon värmen komma. Hon la ovansidan av ena handen vid näsan för att det inte skulle droppa ner i knät på henne. Hur skulle väninnan reagera? Visst borde hon tänka att om hon inte visar sitt stöd nu, då är hon ändå ingenting att ha, men Liza orkade inte med principer. Hon behövde en axel och några uppmuntrande ord. Absolut inte tvärtom. Då skulle hon gå i tu.
“Jag har en sådan klump i magen och det är så pinsamt att berätta för dig, jag skäms verkligen för jag vet hur mycket du gillar honom.”
“Vem?”
“Anders”
“Vad är det som han har gjort? Ska ni skiljas?”
“Nej nej inte han ... Det är jag.”
“Jag fattar ingenting. Nu får du faktiskt berätta.”
Liza såg upp på Sophie, hennes ögon var stora och förväntansfulla, undrande och mörkt blåa. Väldigt vackra. Det hade de alltid varit. Ända sedan tonåren då de började i samma gymnasieklass. De hade blivit bästa vänner på en gång. Under hela gymnasiet hade dem gått bredvid varandra, stöttat varandra oavsett vad som hade hänt. Sophie - den långa slanka med blont hår som hon alltid satte upp i olika frisyrer. Och Liza själv - brunetten med kurvorna (som Sophie alltid kallade henne).
”Jag tänker på en annan man.”
Sophie stirrade på Liza.
”Jaså bara det? Jag blev riktigt skrämd. Trodde det var nåt hemskt.”
”Eller flera gånger i veckan… Vadå bara det? Vadå nåt hemskt? Det här är jättehemskt. Tycker du inte det? Jag är helt fängslad av min egen hjärna. Fängslad av lust. Jag vill bara bli av med den jävla lusten. Och ändå är den helt fantastisk och jag vill inget annat än känna den. Jag drömmer om honom. Fantiserar om att ha sex med honom. Tänker mig hur en framtid skulle vara med honom. Föreställer mig situationen och undrar om jag skulle bli lyckligare än jag är nu. Jag vill inte göra detta. Jag önskar att det inte vore så här.”
Liza föll i gråt och la huvudet i händerna igen. Axlarna skakade och hon sträckte sig efter en näsduk på soffbordet för att snyta sig. Sophie strök henne över ryggen.
”Vem är det då?”
”Usch, jag vill inte berätta, inte ens sitta här och prata om det.”
“Men det är klart du ska säga vem det är.”
“Daniel.”
“Daniel? Fy fan, han flirtade ju med mig för inte så länge sen.”
“Än sen då? Det gör ju alla, och det är inte så konstigt heller.”
“Vad handlar det här om egentligen Liza? Är du bara till dig för du har fått lite mer uppmärksamhet än vad du är van vid? Och dessutom av en snygg kille.”
“Nu är du orättvis. Tro inte att jag också kan få killar på kroken om jag bara vill.”
“Jo jo, visst.”
Sophie höll upp båda händerna i luften och backade med huvudet.
“Han säger faktiskt att han känner samma sak för mig.”
Sophie himlade med ögon.
“Ja det säger han säkert. Vet du vad han sa till mig?”
“Jag vill inte veta.”
“Varför inte? För då inser du att han inte är på riktigt, att han bara är ute efter egotrippar, han vill inte ha dig.”
“Vad fan vet du om det? Du har inte varit med när vi har setts, du vet inte hur han är med mig.”
“Jag kan tänka mig eftersom jag har också varit ensam med honom. Han vill bara erövra, sen när han gjort det, då går han. Jag är glad att du sa vem det var, för nu kan jag hjälpa dig att fatta rätt beslut. Oavsett om du ska fortsätta med Anders, så ska du inte ge dig in på någon affär med Herr tjejtjusare.”
“Du är bara avis.”
“Nej nej kära du, jag vill ge mig själv en bättre man. Mycket bättre.”
“Okej, han kanske inte är den bästa mannen, men nu är jag fast. Kan inte sluta tänka. Jag vill bara förtränga. Att det verkligen är så här. Han är så ovälkommen i mitt liv, så jag blir rasande arg på mig själv.”
“Kan du inte bara bestämma dig och stänga av?”
“Hur då? Du fattar inte hur mycket jag tänker på honom. Det kan inte finnas någon logik i det här, för jag är ju väldigt lycklig med Anders. Fan, han har ju allt. Och är så underbar med mig. Mitt liv skulle inte bli bättre utan honom.”
Liza såg upp på Sophie med frågande vattniga ögon.
”Jag vet inte. Säg inte det. Varför inte?”
”Va? Men de är ju kompisar. Han och Anders. Och du då? Du är ju också vän med Anders.“
“Jag menar inte att du ska bli ihop med den där karln.”
“Han kanske är bättre än du vet.”
“Ge upp!”
“Det är inte så lätt.”
“Nej jag vet förlåt.”
“Vad tycker du om mig nu? Jag blir äcklad av mig själv. Fy fan vad jag hatar det här. Jag önskar att man kunde sudda ut vissa tankar och känslor i hjärnan. Bara sådär. Men, du, tror du inte att det är så här. Jag menar, att det blir så här vare sig man vill eller inte. Alltid liksom. Med alla. Med vem som. Under perioder, eller bara för att människan aldrig är nöjd med vad hon än har. Att hon alltid vill ha mer. I alla fall vi kvinnor. Är det inte för lite sex, så är det för mycket. Och är det inte för lite uppmärksamhet så är det andra problem, som gör att man blir irriterad på den man bor ihop med och därför helt sjukt nästan bestämmer sig för att leta upp en ny karl som ett alternativ. Som ett straff. Mot sin karl. För att ge igen, eller få honom att reagera och fatta vad han egentligen har. För det är väl så, Sophie? Att man vet inte vad man har förrän man inte har det, och man tror jämt att gräset är finare på andra sidan. Eller hur?”
”Vilken klyscha, men jo, så är det nog. Å du, lugna ner dig. Du är alldeles nervös och hispig och bara pratar på i ett. Du måste lugna dig.”
“Ja, jag har laddat så för det här, ursäkta jag var så nervös för hur du skulle reagera ... Så vad tycker du då?”
“Ta några djupa andetag och så tycker jag att du tar en tid att rasonera med dig själv. Gör lite yoga, meditera, måla och tänk efter riktigt noga om detta är på riktigt eller om det bara är att du är nyfiken på honom. Det kanske skulle ta slut efter en månad, eller redan efter ett par dagar. Och då står du där utan Anders. Är det det du vill?”
”Jag vet inte vad jag vill. Jag älskar honom.”
”Vem menar du?... Anders va?”
Liza nickade.
“Om du inte vet vad du vill, så måste du ta reda på det. Antingen så bestämmer du dig för att testa och få svar på dina känslor eller så bestämmer du dig att ta bort Mr Passion ur ditt liv. Även som vän. Vilket jag råder dig till.”
”Jag blir tokig. Jag orkar inte mer Sophie. Och tack för att du är så bra. Verkligen tack.”
”Det är väl klart. Har ni gjort nåt redan eller? Jag menar har det hänt nåt mellan er, eller finns han bara i dina tankar?”
Liza började gråta igen och tog Sophies hand. Hon undrade om hon kunde berätta allt för väninnan ... Daniel Daniel hon hatade honom. Det brann inom henne och hon ville inte vara Liza. Hon ville krypa upp i Anders famn som hon så många gånger gjort förut. Känna tryggheten och lugnet. Anders var ju en bra man, en snäll människa och han hade den bästa potentialen till att bli en en bra far. Varför kunde hon inte stanna hos honom? Vad var det för fel på att vilja ha en kärnfamilj? Inget alls, men varför lydde hennes kropp henne inte? Liza kände sig rasande på sig själv. På hela situationen. Äcklad av sin egoism. Av sitt köttsliga behov. Hon hade ju annat att tänka på än sex. Herregud! Illamåendet kröp upp från magen till halsen och hon behövde en toalett. Fort sprang hon in och hukade sig med huvudet över toalettstolen. Lunchen försvann ner i vattnet. Blandade sig till en gulgrön gegga. Vid åsynen kräktes hon igen.
”Shit du mår riktigt risigt alltså?” hörde hon Sophie säga bakom ryggen.
Liza kunde inte få fram ett ord. Hon visste inte vad hon skulle säga. Dåligt typ, eller vadå? Såklart. Väninnan började predika i badrumsdörren.
”Du, ha inte ångest och dåligt samvete. Det är inte ditt fel. Det är bara livets fel liksom. Sexet blir en slentrian, det krävs mycket av båda parter för att det ska glöda. Variation och engagemang. Som dessutom inte får forceras fram. Herregud, vem har de magiska ingredienserna till det receptet livet ut? Människan är inte monogam” envisades Sophie med, som om det var något nytt att komma med.
“Är det så viktigt då?
“Vad?”
“Lust, passion, sex? ...”
“Vad tycker du?”
“Jag har aldrig njutit så mycket av sex i mitt liv som jag gjorde i Daniels hall.”
“Jamen, välkommen till livet då. Det var på tiden. Jag är så glad för din skull. Man kan ju inte leva ett helt liv utan att ha upplevt bra sex. ”Visst kan man tycka att det är orätt att vänstra, men... du har fått smaka på den goda klubban i kiosken och det får mig att le, även om jag inte kommer kunna se in i din makes ögon igen utan att titta ner i marken, men det är smällar man får ta som väninna.”
“Varför kan man inte det?”
“Ok, då pratar vi om dig och Anders då, om du nu skulle bestämma dig för att vara kvar hos honom eftersom du inte ens är säker på om sex är viktigt eller inte. Problemet kanske grundar sig i att Anders är hämmad, kanske inte vågar eller vill släppa loss och gå utanför fyrkanten?”
“Eller jag?”
“Men du har ju upplevt någonting häftigt på annat håll?!”
“Jo men jag tror inte på det i längden. Och när det väl försvinner, som det oftast alltid gör efter ett tag, vad finns det kvar då?”
“Men det kanske inte försvinner?”
“Högst osannolikt.”
“Du säger emot dig själv. Du vet inte vad du ska tycka. Du vill leva efter en mall, en så kallad normal mall och vara som folk mest är. Eller vad du tror att folk mest är som.”
“Vad är det för fel på det då?”
“Inget fel. Bara tråkigt och ifrågasättande.”
“Så vad har du för alternativ till mig?”
“Njut mer av livet, tänk inte så mycket och våga mer.”
“Vilket betyder ...?”
“Inte låta sig nöjas med en man som man inte blir tänd på.”
Liza satte sig på toastolen och suckade djupt. Vände bort blicken från Sophie, från spegeln. Drog upp knäna under hakan.
“Jag tror inte på otrohet i system. Och absolut inte hemliga förhållanden, det verkar fruktansvärt nedbrytande i längden. “
”Kom igen nu. Var inte så frökenaktig jämt och ständigt. Man kan väl inte generalisera hur man ska bete sig i sådana här situationer.”
”Men vad kan jag göra då? Du menar väl inte att jag ska ha båda två?! “
“Okej, då får du väl berätta då!”
“Han skulle bara bli ledsen av att veta det, och jag vill inte såra honom. Och dessutom skulle han lämna mig.”
Sophie satte sig på den ceriserosa badrumsmattan framför Liza. “Jaaa, ... Kanske det. Och därför är det väl så här att du kommer aldrig att göra något åt det, varken berätta eller lämna honom. Det är nog så här det ser ut; att väninnor går på parmiddagar med sina respektive makar och sitter där och värper på smaskiga hemligheter som otroheter som bara de själva vet? Nog mer vanligt än man anar?”
”Jaha vem bryr sig. Jag skiter i alla andra. Hur kunde detta ha hänt mig? Hur blev det såhär? Efter flera år gifta? Finns det ingen lösning? Måste man hitta spänningen på annat håll? Är det oundvikligt? Går det inte att få alltihop i samma paket? Kärlek och passion. Nej, kärleken består, men icke passionen sägs det ju … Eller?
”Stanna, tig och krydda sexlivet med filmer, erotisk litteratur eller nån dildo då”.
”Dildo? Ska det vara så svårt att bara få vara normal.”
”Men vadå normal? Vad är normal då? Jag ska säga dig att det är ganska normalt att par har leksaker. “
“Jaså, vad du vet då.”
“Jamen tänk själv. Att inte ha varken sexuella fantasier eller tankar om att vara med någon annan? Det finns det väl ingen som inte har?”
“Har du det?”
“Klart jag har.”
“Jag behöver ett glas. Vill du ha nåt?”
“Nej jag ska köra sen. Jag tog bilen hit. Men jag kan gärna höra vad som hänt, alltså lite mer detaljer. Jag hämtar. Konjak va?”
“Mmm, okej tack.”
Sophie gick och hämtade ett glas konjak till Liza.
“Tack. Du vet vad jag gillar.”
“Så klart. Vi är ju bästa vänner, och nu ska vi sitta här på badrumsgolvet och prata sex.”
“Du vet den där middagen hemma hos Nina. Du var ute vid hammocken och jag var inne och dansade. Det var han med. Det var då det började. Eller alltså jag har ju alltid tyckt att han är snygg och charmig. Och sexig förstås.”
“Gjorde ni nåt den kvällen?”
“Nej nej, men alltså vi dansade och ja du vet, vi var onyktra och det blev lite intimt. Det var då lusten kom. Sen har jag inte kunnat släppa den.”
“När hände det då?”
“Dagen efter när Anders var på sin badminton, så åkte jag hem till honom, för att vi hade bestämt det.”
“Och ...?”
“Ja alltså jag hann inte mer än komma in genom hans port så var han över mig. Jag kunde inte motstå honom, det var som någon tände eld på mig och den gick inte att släcka.”
“Jaha så fröken präktig har gått och varit otrogen. Så skönt. Får en annan att känna sig mer normal i ditt sällskap. Och vad skönt för dig med.”
“Sluta, du är ju inte klok. Jag har ångest. Ångest för vad jag gjort, ångest för vad som ska ske och för hur jag mår. Jag vill inte vara jag.”
“Liza du har fått njuta som aldrig förr. Återupplev det. Berätta för mig.”
“Okej, jag kom alltså in i hans hall och han stängde dörren bakom mig. När jag skulle få av mig stövlarna la han sina händer på mina höfter. Jag ställde mig upp och han tog tag i mitt hår och la det bakom axeln och sen kysste han mig i nacken. “
“Shit pommes frites. Jag vill höra mer.”
“Jag rös, herregud, det spred sig som en epidemi runt i hela blodomloppet. Hela jag började nästan skaka liksom. En liten nackpuss och värsta fyrverkeriet. Så är det ju aldrig med Anders. Eller jo det kanske var det de första två veckorna, men ...”
“Sen då? Gjorde ni det där i hallen eller?”
“Ja faktiskt, eller både där och på soffan.”
Liza rodnade och såg ner på sina tår, började pilla på dem. Det var inte bekvämt att prata om det här. Hon mindes hur han hade andats i örat på henne och det hade känts som ho befann sig i en bastu.
“Bredvid panormafönstrena ut mot Gamla Stans hustak?”
“Ja kan du tänka dig. Precis om du eller?”
“Nej, det blev aldrig någon sex mellan oss. Jag var där en stund bara. Vet inte ens om han hade velat. Eller om jag hade velat. Men du vet att grannarna kan se in va?”
“Jo jag tänkte på det, men tyckte att det inte gjorde något. Då. Precis som just då, spelade ingenting någon roll, förutom elden som brann.”
Lizas näsa började droppa igen och en tår rann sakta ner för hennes kind. Hon tog en klunk konjak och såg på Sophie som om hon skulle ge henne ett slutgiltigt svar för att lösa hela situationen, men hon bara klappade henne på kinden och log och sa:
“Du, jag förstår att det känns tufft. Prata med Anders ikväll. Och ring mig efteråt. Jag måste tyvärr sticka nu, jag är verkligen ledsen, men jag måste. Vi hörs senare. “
Liza nickade till svars och höjde armen från där hon satt på toalettstolen. Hon svepte innehållet. Sophie var borta, det knöt sig i magen och hon gick ut ur badrummet, bort mot barskåpet. Kanske hade Sophie rätt? Eller så fattade hon ingenting för hon hade ju aldrig haft ett långvarigt förhållande. Hon visste inte hur det var, vad det innebar att bo så nära en person under en så lång tid. Liza kände sig inte mer klok, bra mer konfunderad. Det snurrade i huvudet och axlarna var spända. Meditera och måla lite hade hon sagt. Nej, Liza skulle ta ett till glas. Den rostbruna färgen av konjaken var vacker. Doften spred sig upp i näsborrarna. Denna dryck värmde så inom henne, även om hon visste att det var fel, så hade hon erkänt för sig själv att hon behövde den för att samla sig. Het känsla i halsen och smekningar i magen. Hon satte sig i soffan igen, där hon suttit med Sophie, hon lutade sig bakåt, såg på klockan. En timme kvar tills Anders skulle komma hem. Hon såg upp på sitt vitmålade tak med en spricka i. Den hade format sin egen väg från ena hörnet till det andra. Lite slingrig men en egen väg. Inte så passande eller fin i deras fina sekelskifteslägenhet men den fick henne att slappna av och må bättre. Hon kunde kanske också göra sin egen väg istället för att följa andras. Den skulle inte heller passa in eller matcha omgivningen. Kanske hade hon funnit lösningen i sitt liv … Att fortsätta leva med Anders och då och då ha Daniel. Hon menade bara att hon inte kunde leva utan varken sin man eller det andra. Passionen. Lusten. Det förbjudna. Det som kunde ge henne energi fast hon var trött, det som fick henne att upptäcka njutning som aldrig förr. Bara vid tanken på honom räckte. Och sen då? Leva i lögn istället? Och med ångest? ... Hmm. Men var det ändå inte Anders fel att det blivit såhär? Liza tog en klunk av konjaken och vred huvudet åt höger. Sprickan hade nått sitt slut där uppe i hörnet. Skulle den fortsätta att leta efter var den skulle spricka upp nästa perfekta yta eller skulle den stanna där? Hade den nöjt sig? Visst är det lätt att skylla ifrån sig alltid. Anders hade säkert ingen aning om hennes känslor och tankar, så hon fick faktiskt också skylla sig själv. Hon hade följt med i dansen. Låtit sig dras med i känslan, den förbjudna som inte får finnas. Tagit ett glas till, skrattat och dansat framför honom. Den sliskiga, urläckra charmören som stuckit in sin lilla vän lite här och där, men det visste hon ju inte då. Konjaken i glaset var snart slut och hon funderade på om hon skulle fylla på lite till innan Anders kom hem. Låta konjaken sköta snacket. En halvtimme kvar nu. Vad skulle hon säga till honom? Fortsätta som om ingenting hade hänt, le och småprata om hur dagen varit. Kanske med det lilla ordet förlåt skulle de trampa vidare i sitt äktenskap ... Till Sophie hade hon sagt att hon aldrig njutit så mycket av sex i hela hennes liv och när hon hörde sig själv säga det ekade det i huvudet på henne. Hon ville slå bort de orden, få sig själv att fatta att sex inte är livsviktigt. Det är trygghet och kärlek som är livsviktigt. Det andra är lyxproblem. “Jamen, välkommen till livet då. Det var på tiden” hade Sophie bara svarat och lett. Hon hade lett. Lätt för henne, som är fri och nöjd med sitt liv. “Jag är så glad för din skull. Man kan ju inte leva ett helt liv utan att ha upplevt bra sex” hade hon fortsatt med. Och det hade hon nog gjort om hon inte hade vänstrat. Sophies ord återuppspelades i hjärnan på Liza, förmodligen för att hon visste att hon skulle må bättre av dem. ”Visst kan man tycka att det är orätt att vänstra, men... du har fått smaka på den goda klubban i kiosken och det får mig att le, även om jag inte kommer kunna se in i din makes ögon igen utan att titta ner i marken, men det är smällar man får ta som väninna.” Smakat på den goda klubban ja … Liza blundade och mindes vad som hänt förra helgen … Dansen hade gått över styr och Anders hade försvunnit utomhus med några andra. Liza visste inte om hon skulle börja fnittra när hon tänkte på att hon faktiskt hade stått där och känt sig halvt horig och halvt patetisk samtidigt. Känt det i luften. Det förbjudna och det brännheta med långsamma rörelser och varma suckar. Hans skratt, hans röst, hans sätt att gestikulera. Hur hon hade bitit sig i läppen för att inte röra vid honom så att de andra såg. Hur hon hade studerat hans armar och ansikte och försökt fånga blicken för ett par långa hemliga sekunder, hålla kvar den och frysa allting omkring dem. Det hade bränt till rejält hett i henne och hårstråna hade stått rakt upp på hennes underarmar. Liza suckade till och slickade sig om läpparna. Hon ville ha mer. Hon reste sig för att gå mot barskåpet igen. Öppnade det och såg på flaskorna där inne. På alla glasen. Som de fått i bröllopspresent. Ja, hur skulle hon kunna krossa allt de hade byggt upp ihop. Planerna om framtiden och barn. Hon skulle bli tvungen att leva med det. Leva med en hemlighet, en lögn. För alltid. Hon visste att hon borde leva ensam nu, reflektera, fundera, men hon vågade inte, orkade inte bryta upp allt, hennes liv var för bekvämt för det. Sex? Vadå, som om det skulle vara den avgörande orsaken till ett uppbrott. Liza tog en klunk och flinade till. Man kanske kunde få det att funka genom att släpa hem en hora som ska ha trekant med dem. Ta hem ett proffs liksom. Det kanske vore lösningen för alla äktenskap i kris? Liza tog lite till av den spanska flaskan och ställde sedan tillbaks den.
”Jag tar också gärna ett glas med dig. Hej förresten, älskling.”
Liza stirrade rakt fram. Satte drycken i halsen. Harklade sig och satte sig upp. Anders var hemma. Liza såg bort mot ytterdörren och log. Han hade mörkgrå kostym och såg lite mörk ut under ögonen. Hade han haft en jobbig dag kanske? Hon la huvudet på sned och studerade hans rörelser medan han tog av sig skor och kappa. Han behövde en konjak. Och en massage på axlarna skulle hon ge honom.
”Hej hej, visst. Hur har du haft det idag?”

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Manteln

"- Var har du fått den här manteln ifrån, frågade hon än en gång, med ett tonfall som inte tolerera…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |