Brinnande Tårar | Prolog - Himmel…
Marcus Olausson

Prolog - Himmel av eld

Den metalliska klangen från vapenstrid ljöd likt domedagsklockor längs stadens gator. Dödsskrik blandades med hånande läten från omänskliga strupar och lille Elderim kurade ihop sig i mörkret och höll för öronen med små sotiga fingrar. Utanför slog lågor upp och han kunde se hur huset mittemot fattade eld. Larmet utifrån mattades av och försvann bort mot en annan del av staden. Eldslågorna kastade in trevande fingrar av ljus i det mörka rummet, men lyckades bara få skuggorna att te sig än hotfullare. Framför Elderim låg det rykande liket efter en enorm varelse, vagt mänsklig, men den gråaktiga huden och de vassa tänderna tillsammans med storleken visade tydligt att detta var något hämtat från mar­drömmarnas rike. Varelsen var klädd i mörkt läder och svart pansar, men bröst­korgen var uppfläkt och det syntes fortfarande glöd inuti det öppna såret. Glöd som nu sakta falnade i mörkret.
   Elderim visste inte hur länge han hade suttit där eller var den rykande varelsen kommit ifrån, allt var som ett dimmigt töcken i hans huvud. Han visste inte heller varför besten låg död på golvet framför honom. Det enda han visste var att ondskan härjade i natten utanför och att Den Som Viskar I Natten slutligen hade kommit för att ta honom. Han var så rädd att han inte ens vågade gråta. Bredvid honom på golvet låg en annan pojke, orörlig och med tom blick. Elderim klappade sorgset pojken på huvudet och kände de mjuka bruna lockarna under sin hand. Av någon anledning kom han inte ihåg pojkens namn, men han visste att de hade lekt ihop ibland. Pojken höll en medaljong i sin hand och Elderim lirkade försiktigt loss guldsmycket och tittade på det. Det var vackert och blänkte fint i skenet från bränderna. Han hängde det runt halsen och stoppade det innanför nattskjortan.   
   Plötsligt slogs dörren upp och en mörkhårig ung kvinna stod där. Hon höll en lång dolk i handen och såg ut att försöka tyda vad hon såg i dunklet.
   ”Elderim!” utbrast hon och rusade fram emot honom, men stelnade till då hon såg det sönderbrända kadavret på golvet. Då hon insåg att varelsen var död gick hon försiktigt runt den orörliga kroppen och fram mot Elderim. Sedan fick hon syn på den döde pojken vid hans sida och började gråta.
   ”Åh nej, jag kom för sent,” snyftade hon.
   Elderim kände avund för att hon grät över den andre pojken, men visade det inte utan höll upp armarna mot henne.
   ”Du lever i alla fall Elderim,” viskade hon och lyfte upp honom, tryckte honom mot sitt bröst. ”Tack gode Skapare, du lever.”
   Tårar rann nerför hennes ansikte. Pojken kände igen kvinnan, men kände inte till hennes namn. Hon var alltid klädd i fina kläder och brukade komma några få gånger om året och titta till dem, fast hade sällan talat till Elderim direkt utan mest till hans föräldrar. Han kände dock instinktivt att hon skulle göra allt för att skydda honom och att han kunde känna sig trygg med henne, så han borrade in sitt ansikte i hennes hår och lät henne bära honom. Kvinnan reste sig upp och med Elderim tätt tryckt emot kroppen gick hon försiktigt ut genom dörren igen. Han hade gömt sig i köket och när de gick ut bakvägen kom de ut på en bakgata där brandröken låg tjock. Den unga kvinnan flämtade till och täckte hans ögon så att han inte skulle se de som hade dött för att skydda honom och hans kamrat, men han visste redan. Han hade hört.   
   De flydde rakt in i mörkret. Så länge de höll sig i skuggorna utgjorde röken och nattens svärta ett visst skydd,  men det sved i ögonen och irriterade halsen. Kvinnan rev av ett stycke av sin klänning och knöt fast remsan över pojkens näsa och mun som skydd mot röken.
   Steg för steg tog de sig fram, hela tiden i skydd av skuggorna och via trånga gränder, men när de närmade sig hamnen var allt satt i brand och de tvingades vända. Överallt hördes ljuden av döende människor blandat med triumferande läten från mörkervarelser. De våldsamma odjur som härjade staden var större än människor och bepansrade med svarta rustningar täckta av fjäll och taggar. Elderim visste inte vilka de var, men hans hjärta bultade hårt i bröstet och han klamrade sig fast vid kvinnan. De vände om och försiktigt smög kvinnan med Elderim i sin famn, i riktning mot en annan del av den breda flod som rann rakt igenom stadens hjärta. Kvinnan viskade att de kanske kunde hitta en båt någon annanstans än i hamnen?
   En av de svarta krigarna kom gående runt hörnet med två huvuden i ett stadigt grepp. Han höll sina troféer i håret och deras blodiga ansikten gapade med munnarna som om de sjöng sin egen dödsmässa. I högerhanden höll krigaren en långskaftad yxa vars egg glänste våt av blod. Kvinnan stelnade till, men  kastade sig sedan ner bakom en omkullvält vagn och pressade in Elderims huvud mot sitt bröst. Han var rädd, men en del av honom ville ändå se och han kikade därför ut genom en springa i vagnens glesa brädor. Varelsen hade stannat upp och stod nu och vädrade i luften.
   Elderim kände den unga kvinnans häftiga andhämtning och såg paniken i hennes uppspärrade ögon. Sedan såg han hur varelsen vände sig om och tittade rakt emot dem. Stel av skräck såg han tillbaka, oförmögen att röra sig. Varelsen var reslig, säkert bortåt sju fot, och den gråaktiga huden doldes nästan helt utav en taggig rustning, svart som beck. Endast armarna var nakna och lindade med läderremmar runt hand­lederna. Krigaren hade tjockt svart hår som hängde ner över ryggen och en rund hjälm med kindplåtar och nässkydd täckte överdelen av huvudet. Ögonen var som mörka hål i det bleka ansiktet vilket blottades från näsan och nedåt. Vassa gulnade tänder skymtade bakom bakåtdragna läppar. Elderim grät tyst mot kvinnans axel och hon försökte dämpa hans ljud. Tiden tycktes stå stilla och ögonblick blev till evighet. Såg krigaren dem och varför stod han då stilla? Varelsen höjde sin yxa, tvekade en stund och gick sedan sin väg. Kvinnan och pojken satt kvar tills odjuret rörde sig ner mot hamnen och först när det försvunnit runt ett gathörn vågade de sig fram från sitt gömställe.
   Elderim provisoriska ansiktsskydd halkade ner och rök tvingade sig ner i hans luftstrupe. Han försökte hålla tillbaka en hostning, men misslyckades och slog handen för munnen. Det var för sent!
   Genast var varelsen tillbaka och med ett gutturalt vrål kom den rusande emot dem i hög fart. Kvinnan skrek till och drog med sig Elderim bort från den svarte krigaren. De sökte förtvivlat efter en flyktväg och fann en av alla de broar som spände över floden. När de väl nådde bron var varelsen dem hack i häl och Elderim skrek till av rädsla och gjorde en stoppande gest med handen. Ett enormt eldklot sköt ut från hans lilla hand och träffade krigaren  i bröstet så att det slog gnistor om rustningen. Tryckvågen skickade Elderim och kvinnan baklänges över broräcket och de föll handlöst.
   För ett kort ögonblick tystnade alla ljud av varelsen och stridigheterna och ersattes av det brusande ljudet från floden och den isande känslan av kallt vatten, då de båda sjönk djupt ner i det mörka vattnet. De trasslade in sig i kvinnans klän­ning och Elderim fäktade i vild panik. Han skrek ljudlöst och svalde vatten, men händer drog honom upp över ytan igen. Kvinnan hade honom fortfarande i ett hårt grepp och kämpade frenetiskt för att hålla honom kvar. De hostade av de kallsupar de fått och Elderim sparkade och kravlade i kvinnans grepp. Hon gjorde dock sitt bästa för att lugna honom med viskade ord om att de var säkra. Ord som kanske var lika mycket riktade till henne själv för att ingjuta kraft och mod.
   Strömmen hade redan fört dem ett gott stycke bort från bron, men nu såg de att krigaren levde och var på väg tillbaka mot brofästet. Längre ner längs floden låg den brinnande hamnen och där pågick det vilda strider. Kvinnan försökte simma över floden i riktning mot den andra sidan, men strömmen var för stark.
   Som genom ett under kom en liten roddbåt glidande emot dem med strömmen och kvinnan försökte förtvivlat få tag i den avbrända tross som hängde längs ena sidan. Grova pilar satt inborrade i båtens akter. Kanske även i båtens ägare. Den unga kvinnan hade svårigheter att hålla i Elderim och samtidigt försöka få tag på båten, men till slut lyckades hon få vänsterhandens fingrar runt den hala repstumpen. Hon hade inte tillräckligt med krafter för att ta sig upp i båten, utan gled med längs sidan av den, samtidigt som de drev allt närmare hamnen. Elderim kramlade sig fast vid kvinnan, men han kände sig svag. Han höll på att glida undan från verkligheten och visste knappt var han befann sig längre. Det var som att vistas i en dröm. En glödande grön linje skymtade till mitt i strömfåran, men bleknade bort och försvann. Som en orm av energi hade den visat sig och sedan simmat vidare. Elderim svimmade.

Miranda höll Elderim i ett fast men varsamt grepp med den högra armen. Strömmen var strid och de närmade sig med hög fart hamnens inferno. Då kände hon hur pojken blev slapp i hennes grepp och förtvivlat pressade hon honom hårdare mot kroppen.
   I hamnen pågick strider mellan blåklädda män ur stadsvakten och en över­mäktig skara mörkervarelser. Hjälplöst såg kvinnan på när männen höggs ner och stympades. Bland odjuren i svarta rustningar fanns något som såg ut som en vanlig man, men denne sköt ut eld och blixtar med sina bara händer och hindrade effektivt de vakter som försökte ta till flykten. Hånfullt stampade de svarta krigarna på liken och slet dem i stycken. De var så engagerade i sitt värv att de inte hade ögonen på floden och så kom det sig att Miranda och pojken, på bara ett stenkasts avstånd, tyst gled förbi dem och ut i natten. De hade undgått upptäckt av inkräktarna, men för hur länge? Hon hörde hur den krigare de undflytt på bron nådde fram till sina gelikar och hög­ljutt basunerade ut deras flykt. Skulle man söka efter dem längre ner längs floden? Båten gled ut i den lilla sjön Rhenjar söder om staden och strömmen blev svagare. Med en kraft­ansträngning lyckades Miranda hiva upp pojken i båten, men själv orkade hon inte ta sig upp.
   Larmet från staden blev mer och mer avlägset och snart var det enda de hörde nattens ljud när de gled vidare längs Rhenjars flöde. Himlen i norr lystes dock upp av det brinnande Lan-Denos och blixtar sköt upp mot himlen. Miranda grät och klamrade sig fast vid båtens tamp. Hon hade misslyckats med sitt uppdrag, men vad spelade det för roll? Lan-Denos var satt i brand och utan huvudstaden skulle snart resten av Landanor falla.
   Hon uppfattade rörelser i båten och strax tittade ett litet huvud upp över båtens reling. Elderim lutade sig ner med pannan i bekym­rade små veck och räckte vädjande ut en hand emot henne.
   ”Jag kan hjälpa.” Miranda log emot honom.
   ”Tack men jag behöver bara vila mig lite så kommer jag upp till dig sen.”
Sedan började tårarna åter att rinna nerför hennes kinder. Lan-Denos, den vita staden, fanns inte mer. Elderim tittade ner på henne och lade en hand på hennes våta hår. Även han grät.

Miranda slumrade till ett tag men väcktes av att pojken skrek. Hon såg sig omkring, men kunde inte se nånting då det fortfarande var mörkt. Då hörde hon det - ett dånande ljud som växte sig allt starkare och hon kände även hur strömmen tilltog i styrka.
   ”Neej!”
Panikslagen försökte hon dra med sig båten mot land, men strömmen hade tagit dem i ett fast grepp. Miranda ryckte och slet och hamnade under vatten­ytan, drog in vatten och kom frustande och hostande upp till ytan igen. Hon tog sig bak till aktern av båten och lyckades till hälften häva sig upp och såg rakt in i pojkens skräckslagna ögon.
   ”Hjälp mig upp! Snälla Elderim.” Han sträckte fram sin hand, men samtidigt slog båten emot något hårt och Miranda föll i vattnet igen. Kallt mörker grep tag i henne och drog ner henne i vattnet, bort från pojken och båten, men hon väg­rade att ge upp och kämpade sig frenetiskt upp till ytan igen.
   ”Elderim!” skrek hon för fulla lungor, innan hon på nytt drogs ner i vattnet. Med en sista kraftansträngning tog hon sig upp till ytan igen och skrek på nytt:
   ”Elderim!” men hon klarade inte av att överrösta den starka forsen. Hon fick syn på båten samtidigt som floden försvann under henne och de slungades ut i ett vattenfall. Sakta, sakta föll de och det sista hon han tänka innan floden åter tog henne var att med henne och pojken dog de sista av deras folk. Det kalla mörkret omfamnade henne och evigheten bar henne bort på sorgens svarta vingar.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Jules Renard har sagt: "Talang, det är inte att skriva ner en tanke, det är att skriva ner trehundra."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

förebilden

"Radhus, sambo, barn och en jävligt dallrig mage som verkar leva sitt eget liv. Är det här allt,…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |