Om jag slutar d… | Om jag slutar d…
marilin

Om jag slutar drömma

Du ligger naken intill mig, ler och smeker min kind med handen, lägger handflatan intill sådär som jag tycker om. Värmen från din kropp hettar upp min egen och jag trycker mig mot dig, famnar dig hårt.
En hostattack väcker mig.

Gråten snör ihop strupen och det blir svårt att andas. Uppvaknandet är en lika stor besvikelse varje gång, en nästan fysisk smärta. Saknaden ett stort tomrum, som om en bit av mig själv fattas. Jag drömmer om dig varje natt. När det börjar bli lugnt om kvällarna sluter jag ögonen, lutar ryggen mot väggen och stoppar in mina egentillverkade öronproppar i ett försök att stänga ute de andras hostande, deras tunga andhämtning, deras jämmer och tysta gråt.
Utan dig skulle jag inte överleva.

Madrassen som jag ligger på är svart av smuts och just nu fuktig av svett. Dagarna är alldeles för varma,  nätterna likaså. Loppor och löss gör det ännu svårare att sova. Många av oss har tuberkulos. Hostandet blir värre på nätterna. För några månader sedan blev en av mina medfångar så galen på mannen som låg och hostade intill honom att han ströp honom.
Ingen ingrep.

Jag reser mig och går bort till madrassen närmast dörren. Där ligger en ung man. Han kom hit för tre veckor sedan men förstod inte vad som krävs för att överleva här. Han förde liv och bråkade med vakter och medfångar. För två dagar sedan kastade han matskålen på en av vakterna och skrek att han ville ha mat, inte grisföda. Han fördes bort. Några timmar senare slängdes han på golvet härinne, blodig, medvetslös. Han har inte återfått medvetandet.
Igår bar de bort en man som hostade ihjäl sig. Han hade varit här i sju år. Sju år. Ytterst få överlever så länge.
Jag böjer mig ner för att se hur det är med den unge mannen och konstaterar att imorgon kommer de att få bära bort en till.
Här är döden en befriare.

Jag gör vad jag kan för att överleva. Talar bara om jag blir tilltalad. Äter den grötliknande sörja vi får en gång om dagen eftersom det är det enda vi får förutom vatten. Lustigt nog känner jag ingen  hunger längre.
Du skulle inte känna igen mig.

Jag promenerar under den timme jag får gå ut på rastgården. En gång i veckan får vi duscha, de andra dagarna får vi hålla till godo med flodvatten i en tvättbalja. De första dagarna här försökte jag andas genom munnen men jag slutade med det när jag märkte att det inte gjorde någon skillnad. Luften inte bara luktar utan smakar fränt av avföring, urin, svett och  förruttnelse. Stanken har ätit sig in i mig, sipprat in i varje por och cell i min kropp, blivit en del av mig. Kanske kommer den aldrig att försvinna.
Kanske kommer jag att dö här.

Jag trodde jag skulle dö för ett år sedan, när min bil stoppades av militär. Tolv man stod och siktade på mig. "Det är förbjudet att åka in här!" skrek deras befälhavare och jag tvingades ner på knä, försågs med ögonbindel och kände en gevärspipa i nacken.  Då trodde jag det var slut och började tyst be en bön fast jag inte är religiös. Ett skott gick av men det var någon som skjutit i luften.
Jag utsattes för två skenavrättningar till på vägen hit.

Här har jag suttit sedan dess, väntat på en rättegång som aldrig tycks bli av. Jag vet att du försökt få tillstånd för ett besök. Att du försöker. Om jag kunde meddela mig med dig skulle jag be dig låta bli. Det är för farligt.
Jag skulle be dig låta bli trots att jag inget hellre vill än träffa dig.

Av en nyanländ medfånge har jag fått veta att människor i andra länder engagerat sig i mitt öde. Människor som inte ens känner mig arbetar för att jag ska bli fri. Den tanken gör mig glad, tårögd, faktiskt. Men jag kommer inte att bli fri. De kan inte tillåta journalister att prata med människor, skriva deras historia och berätta den för världen.
De vill statuera ett exempel.

Lika lite som de andra härinne kan jag uttrycka mina åsikter. Varken om inkvartering eller förtäring, bristen på sanitära utrymmen, bristen på sjukvård och att vi inte tillåts att ha arbetsmaterial som papper och penna eller dator. Jag kan inte ha synpunkter på de beslut och åtgärder som placerat oss här, ledningens sätt att hantera förhållandena eller vakternas misshandel.
I alla fall inte om jag vill överleva.

Men i princip är jag lika fri härinne som jag var därute. Inget av det jag är förhindrad att göra här skulle jag kunna göra om jag var fri. Det var det jag försökte. Jag drömde om ett bättre liv för alla människor, om demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Drömmar är viktiga, de skänker oss hopp. Utan drömmar skulle vi förlora riktning och mål, förlora våra visioner och i slutändan oss själva, det humanitära i människan.
De kan döda mig men de kan inte ta ifrån mig min dröm.

Jag drömde om dig i natt. Drömde att du låg naken intill mig, log mot mig och smekte min kind med handen, höll handflatan intill. Jag tycker om när du håller handen så. Jag tycker om ditt leende. Jag tycker om att ligga alldeles nära dig så jag känner din kropps värme mot min. Din kärleksfulla blick lossar verklighetens bojor, får mig att sväva, får mig att tro att det omöjliga är möjligt.
Din kärlek är livet. Med dig är jag fri.   

Du finns därute, och jag fokuserar på att överleva så att vi en dag ska kunna vara tillsammans igen. Tro mig, jag vill inget hellre än att bli fri och få vara med dig.
Jag kan bara hoppas att du ska förstå varför jag vid rättegången, om jag får någon, ändå kommer att hävda min rätt att tala och säga min mening.

Om jag gav upp den rätten skulle det vara som att sluta drömma –

och om jag slutar drömma dör jag.





(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Astrid Lindgren har sagt: "Jag vill inte skriva för vuxna. Jag vill skriva för en läskrets som kan skapa mirakel. Endast barn skapar mirakel när de läser."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Kommer du hem snart?

"Borde inte Matrin komma hem snart? Det är mörkt. Varför är han inte hemma? ~ I skolan skulle…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |