Snöängeln | Snöängeln
Meh Johansson

Snöängeln

Minus 32 visade termometern. Himlen var svart, men bara runt omkring stjärnorna som lyste grant i himlavalvet. En gråvit rykande ångpelare letade sig sakta uppåt från en grop i den snöbeklädda marken och verkade så småningom slukas av den omkringliggande atmosfären, och upprepade sig ett par gånger till, fast denna gång med ett lätt fnissande i bakgrunden.
Mark vred huvudet, djupt nedsänkt i den kalla vintersnön och tittade med ett varmt leende på Lisa som utandades blåste en rökpelare upp mot den stjärnfyllda men nattsvarta himlen. Hon vände sig mot honom och råkade i samma tag omedvetet säga högt: ”Jag älskar detta”, men som Mark uppfattade som, Jag älskar dig.
För ett kort ögonblick fick det honom att känna som om snön smälte runt honom och han befanns sig på Hawaii, men stunden varade kort då han insåg att han hört fel. Han log för sig själv. Tänk att de orden saknade han att höra.
Lisa tittade med glittrande ögon på honom och kände sig som om hon var barn igen. Skrattande gjorde de snöänglar innan Lisa vräkte snö över Mark som överrumplad för en kort stund tappade andan då den kalla snön råkade hamna innanför kragen. Kvidande flög han upp och spände ögonen i Lisa.
”Snöbadardags”, utbrast han högt och kastade sig över henne med händerna fulla med snö och tryckte in det under hennes tröja, trots hennes desperata viftande med armarna i försök att komma undan det uppenbarliga. Högt skrattade de rullande i den kalla snön. Pustande tittade de kärleksfullt på varandra.
Marks blick blev plötsligt djup och fick Lisa att bli frågande.
”Vad är det?”, höjde hon ögonbrynen och skrattade dämpat.
”Men vad är det?”, upprepade hon sig kort igen. Mark var allvarlig i blicken.
”Vill du gifta dig med mig?” hörde Mark sig plötsligt säga. Lisa pustade ut i skratt.
Rödblossad tittade hon på honom med en blick som framkallade den speciella underbara känslan som då han hörde fel.
”Men gud. Jag trodde du var dödssjuk… Det är klart och det vet du, men inte nu”, sade hon och tittade leende mot honom.
Mark vände lite besviken blicken mot den mörka stjärnhimlen igen. Lisa rullade närmare honom.
”Mark”, sade hon och klappade lätt med sina tjocka tumhandskar på hans tjocka dunjacka.
”Visst”, svarade han kort men verkade besviken i sin ton.
Plötsligt lyste ett stjärnfall över himlen.
”Titta”, utropade Lisa, pekande. ”Det betyder att du kan önska dig något”, sade hon glatt och reste sig hastigt upp. Mark tittade aningen kyligt och besviket på henne men verkade snart tina upp då Lisa med sina stora tindrande rådjursögon blinkade, förlåt mot honom.
”Jo, jag vet, men vi har faktiskt känt varandra i fjorton år och är dessutom snart trettiofem”, sade Mark besviken och reste sig snabbt.
”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Bättre sent än aldrig, som man säger”, sade Lisa lågmält i en övertygelse att så var fallet.
”Jo, men…”
”Jo, men.”, bröt Lisa honom snabbt. ”Det är orättvist att du kräver detta av mig. Du vet att barn inte har utrymme i min karriär för tillfället.”
”Vem har pratat om barn?”, sade Mark med en något mer irriterad stämma. Lisa andades djupt och skakade på huvudet.
”Vi går in nu”, sade hon tvärt och började pulsa i den djupa snön.
Mark slog med handsken snön från sina kläder och skakade bort det sista av det som fanns kvar i skjortan. Suckande lyfte han ögonbrynen och tittade på Lisa som nu skakade av sig snön framför bron innan hon gick in i den varma stugan, utan att se sig om efter honom. Det betydde att hon var sur på honom. En svidande känsla i magen bekräftade det. Han började pulsa mot stugan. En bil startades på infarten. Det var deras bil… Mark pulsade så hårt han orkade för att hinna runt knuten innan hon hann åka. Vart skulle hon? Bilen var redan ute på den stora vägen då han rundade hörnet och försvann snabbt bortåt. Mark pulsade ut mot vägen, hoppade från plogkarmen och halkade våldsamt på en isfläck. Allt svartnade… Ett starkt ljussken uppenbarade sig på himlen. Mark blinkade, kisande mot ljuset och mindes plötsligt Lisa. Kvickt reste han sig och sprang ut på den stora vägen. Men hon och bilen var borta. Han tog mobiltelefonen, slog Lisas nummer. Signalen gick inte fram. Ingen mottagning. Besviken stoppade han telefonen i fickan och lyfte suckande blicken mot den stjärnklara himlen. Det egendomliga ljusskenet var fortfarande kvar där, likt en stjärna som lyste extra starkt. Han släppte tanken på stjärnan och gick tillbaka mot stugan.

                                                      ***

En bil svängde in på uppfarten. Mark flög upp ur sängen och rusade ut till hallen. Han hörde en bildörr slås igen och lätta steg på trappan. En nyckeln lirkade i låset och dörren öppnades.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Robert Storm Petersen har sagt: "Jag har ofta tänkt att jag vill skriva en bok - nu tänker jag på det igen."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Mänskligt rå

"Ett ungt skogsrå har växt upp bland människor. Kan hon bli en av dem? Och är det verkligen det hon…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |