Bärnstenar i va… | Kapitel I
Michele Glatthard

Kapitel I

Den unga pigan tog ett djupt andetag och ställde sig modigt mellan sin husbonde och dörren. 

– Pastorn får inte gå in dit, sade hon.

Hon blev själv lite överraskad över hur stadig hennes röst var. Hon var inte en sådan som vågade öppna munnen i vanliga fall och hur hon vågade nu, visste hon inte. För inombords skälvde hon av rädsla, både inför sin husbonde men också inför det som försiggick inne i kammaren.

Pastorn stod stilla en stund och hans blick flackade mellan pigan och dörren bakom henne. Han verkade lugnare och pigan var beredd att ge upp sin plats och sätta sig på bänken vid fönstret igen. Men i samma stund som hon tänkte tanken, hördes det ett vrål inifrån kammaren och en eld som bara kunde liknas med helvetets lågor tändes i pastorns nötbruna ögon.

– Det är bäst att du flyttar på dig, flicka.

Hans röst var inte mer än en viskning men ändå ryggade pigan tillbaka. Hon hade aldrig förut sett sin husbonde så upprörd. Hans hår var rufsigt, hans panna svettig och hela hans ansikte förvridet av skräck. Men det värsta var nog blicken i hans bruna ögon som annars var så lugna. Nästan galen var denna blick och pigan fruktade att husbonden skulle slå ihjäl henne om hon inte flyttade på sig.

Hon tog ett steg åt sidan. Jordemodern skulle säkert förstå när hon berättade varför hon hade släppt in pastorn. Och de gamla pigorna inne i kammaren skulle säkert inte bli arga heller. Eller skulle de?

Ett skrik till skar genom tystnaden och pigan hann precis undan innan pastorn kastade sig framåt och slet upp dörren. Pigan förväntade sig protester från kvinnorna där inne, men inget hördes och när hon vände sig om, såg hon pastorn stå kvar i dörren, kritvit i ansiktet och med nävarna knutna vid hans sida.

– Det är nog lika bra att ni kommer in, pastorn. Det här går illa, sade jordemodern.

Pastorn ilade till sin frus sida, men den unga pigan vågade sig inte in i kammaren. Hon stod kvar på tröskeln, skräckslagen. Hon hade inte förstått att det stod så illa till. Hon var bara fjorton år, alldeles för ung för att vara med vid födseln och förstod inte att det inte borde ta över ett dygn för barnet att komma ut. Hon hade inte heller förstått varför jordemodern skulle ha en massa örter, hett vatten och lakan. Det gick väl alltid till på detta viset, hade hon tänkt. Men nu när hon såg lakanen ligga på golvet, dränkta i blod, och pastorns fru utmattad i sin makes armar, hennes ansikte lika vitt som lakanen en gång hade varit, förstod pigan att det stod illa till. Och när frun inte svarade då pastorn ropade hennes namn, trodde pigan att hon redan var död.

Jordemodern kämpade. Hon hade gjort det här i snart trettio år, men aldrig förut hade hon varit med om maken. Det var nästan som om barnet inte ville komma ut, som om det lilla livet klamrade sig fast inne i sin moders kropp. Och nu hade modern svimmat och kunde inte längre hjälpa till. Hur i Guds namn skulle detta gå? Hur skulle hon bära sig åt för att inte förlora både modern och barnet?

Kyrkklockan ringde midnatt när barnet äntligen kom och det var så tyst i kammaren att klockans ljud verkade studsa från väggarna. Det var ett överjordiskt ljud och pigan fruktade att hon skulle bli döv. Och när klockan tystnade till slut, trodde hon att hon verkligen hade blivit det. För visst skrek nyfödda barn? Visst borde hon höra någonting?

Pigan drog efter andan. Var barnet dött? Det rörde inte på sig hur mycket jordemodern än ruskade i det. Blekt var det också. Pigan sträckte på halsen. Nej, detta barn kunde inte leva. Det var alldeles för litet, alldeles för späd och ynkligt.

När hon hade tagit mod till sig och gått in i kammaren visste pigan inte, men plötsligen stod hon direkt bredvid jordemodern som höll på att gnugga barnets bröst.

– Är det dött? frågade pigan.

– Inte ännu, svarade jordemodern. Men jag tror inte att… 

Då hände det någonting. Det ryckte till i barnets ansikte och ögonen öppnades. Jordemodern flämtade till och pigan ryggade tillbaka.

– Herre min skapare, viskade jordemodern. 

– Vilka ögon!

Pigan gjorde korstecknet. Det där var inte ett barns ögon. De var alldeles gula och verkade lysa i mörkret. Djuren i skogen hade sådana ögon, ugglor och vargar och de vilda katterna som inte hörde till någon gård. Men inte barn.

– Ungen har djävulens ögon, viskade en av de gamla pigorna och spottade på golvet innan jordemodern hann säga åt henne att låta bli. Det här var i pastorn hus. Det här var pastorns barn. Inte hade de lov att säga sådant!

Men pastorn hade inte hört. Han satt på sängkanten och höll sin frus kalla hand. Han hade hållit den ända sedan han hade kommit in i kammaren och inbillat sig att hans älskade kramade tillbaka. När hon hade slutat med det kunde han inte säga. Kanske hade hon aldrig gjort det. 

Nu lade han både hennes händer på hennes bröst, kysste hennes panna och läste en bön. Sedan reste han sig och gick ut utan att säga ett ord. På sin nyfödda dotter tittade han inte en enda gång.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Astrid Lindgren har sagt: "Jag vill inte skriva för vuxna. Jag vill skriva för en läskrets som kan skapa mirakel. Endast barn skapar mirakel när de läser."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Medaljongen

"Medaljongen är en historisk äventyrsroman i högt tempo med överraskande vändningar och cliffhanger…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |