Prövotid och Lärotid

Februari 1992. Jag ligger inlagd på Danderyds sjukhus . Vår lille pojke Levi har förflyttats från KS till Danderyd eftersom han inte är i tillräckligt stort behov av den dyraste intensivvården. Han vägde visserligen bara 1460 gram när han föddes och har precis varit nere och vänt på sin lägstavikt, men eftersom han ammar och kan ligga på värmemadrass i stället för i kuvös, så måste vi flytta till ett annat sjukhus.

Men hur jag mår tycks ingen bry sig om i sammanhanget. Jag behöver fortfarande vård och att byta miljö mitt i återhämtningen från en svår havandeskapsförgiftning är egentligen inte bra. För att inte tala om vilken risk man utsätter en liten prematur för när man flyttar honom. Tobbe kommer in till mig på sjukhussalen efter att ha varit och tittat till Levi på prematuravdelningen. Han är sammanbiten.

– Jag fick hela den obehagliga upplevelsen tillbaka från när Matteus flyttades från Växjö till Lund, säger Tobbe. Transportkuvösen, ambulansen, att bara stå bredvid och titta på utan att kunna göra något. Det kändes obehagligt. Jag blir dessutom så upprörd när det bara är på grund av personalbrist den här gången.

Jag ser på Tobbes mörknande ögon att han verkligen blivit påmind om de otäcka upplevelserna i samband med vårt andra barn Matteus födelse. Han var tvungen att transporteras de tjugo milen från länssjukhuset i Växjö till regionsjukhuset i Lund. Det var dagen efter att han hade blivit förlöst med akut kejsarsnitt och jag låg på intensiven i ett mörklagt rum och med dropp för att behandla mitt höga livshotande blodtryck. Trycket gick inte ner trots förlossningen, vilket normalt sett är botemedlet mot havandeskapsförgiftning. Där står Tobbe, en knappt tjugotreårig tvåbarnspappa, som slits mellan oron att kanske förlora sin unga fru, samtidigt som läkarna jobbar dygnet runt för att försöka rädda hans nyfödde son.

Minnet av hur hela läkarteamet står runt detta lilla barn, som är blålila i färgen innan de får respiratorn att fungera ordentligt, är något som ofta gör sig påmind hos honom. Strax efter att han fick se den scen, som inte var ämnad för hans ögon, kommer barnläkaren ut ur behandlingssalen. Han ber Tobbe sätta sig ner på en bänk i korridoren och sätter sig själv bredvid. Det finns ett allvar och en spänning i luften. Doktorn talar långsamt och lågmält.

–  Just nu vet vi inte om er pojke kommer att överleva. Vid sådana här tillfällen brukar vi alltid fråga föräldrarna om de vill att barnet skall nöddöpas. Det finns en sjukhuspräst som snabbt kan komma, om det så behövs. Hur skulle ni ställa er till det?