På en bakgård

Nu skulle det passa om det var en molnfri dag. Men det är det inte. På himlen sveper stora moln fram, men emellanåt tittar vårsolen fram och smeker världen med sina strålar.
Trots att vädret kan vara bättre så är det en vacker dag. För på en asfalterad bakgård går två gestalter, en stor och en liten. Det är en mamma och hennes femåriga dotter. Mammans sandfärgade hår leker när vinden mjukt tar tag i det, och den knälånga kappan fladdrar lätt kring hennes ben. Hon går lätt böjd, då hon rullar en liten cykel med stödhjul bredvid sig.
Spänningen fyller luften, och pulsen ökar hos den lilla flickan. Hon bär en klarröd vårjacka med en reflex i form av en blomma på vänstra armen, och på fötterna sitter ett par små svarta kängor. Den blåa hjälmen sitter en aning snett på hennes huvud, och under kan man skymta bruna lockar.
Den lilla flickan är nervös, det syns på långt avstånd. Hon kramar hårt om skiftnyckeln hon bär i båda händerna, den är stor och tung. Hon har en nätt liten rynka mellan ögonbrynen när hon snabbt byter tag om skiftnyckeln för att få ett bättre grepp om den.
Gruset som vinterns snö lämnat efter sig knastrar lågt under deras fötter när de går. Det är också det enda som hörs. Det, och vinden som får de nakna trädgrenarna att dansa. Men grenarna kommer inte att vara nakna länge till, för går man riktigt, riktigt nära kan man se små gröna knoppar sticka fram här och var. Det är bevisat, för den lilla flickan och hennes mamma har varit och tittat på dem igår.
Mamman stannar och släpper taget om cykeln. Hon vänder sig mot sin dotter och tittar ner på henne. Dottern tittar upp och möter mammans blick. I den speglas kvinnans oro och allvar, men även glädje. För idag kanske det äntligen sker, det de gått och väntat på så länge. Hela hösten hade de övat, och när flickan fått en ny, blå cykel i julklapp hade det blivit bestämt. På våren skulle det ske. Flickan hade så gärna velat ha den där blåa cykeln, för den avlagda hon cyklat på under hösten vars stödhjul inte gick att ta av, den var väldigt gammal. Den röda lacken hade blekts efter många soliga sommardagar, och sadeln hade förlorat mycket av sin stoppning. Men nu, nu har hon en ny cykel, och efter lite övandes med stödhjul på även denna cykeln, så är det äntligen dags.
Flickan sväljer och höjer armarna, räcker sin mamma skiftnyckeln. Sen rättar hon till hjälmen och lägger högra handen på cykelns styre. Hon drar lätt handen över det, känner det mjuka handtaget under sin handflata, plingar en gång på ringklockan. Hon ser återigen upp på sin mamma som nickar allvarligt.
Nästa moment känns som en evighet. Mamman sätter sig ned på huk vid cykelns bakhjul. Med skiftnyckeln tar hon bort de båda stödhjulen och lägger dem åt sidan medan dottern oroligt ser på. Nu finns det inte längre någon återvändo.
Kvinnan ställer sig upp och hjälper till att hålla i cykeln medan flickan lyfter ena benet över ramen och försiktigt sätter sig på den vita sadeln. Hon ser förskräckt ut när hon inser att cykeln är mycket mer instabil än den var tidigare.
”Tänk om jag ramlar”, viskar hon skrämt till sin mor.
”Det kommer du inte att göra”, viskar kvinnan tillbaka och sätter sig ner på huk, så hon kommer i ögonhöjd med sin dotter.
”Men tänk om”, envisas dottern och ser in i mammans ögon.
”I så fall blir det vår lilla hemlighet”, säger mamman lugnande och reser sig sedan upp. Flickan drar ett djupt andetag och nickar. Kvinnan ställer sig bakom cykeln och tar tag i pakethållaren.
”Beredd?”
Flickan nickar och börjar försiktigt trampa medan mamman följer efter, fortfarande med ena handen som håller ett stadigt tag om cykeln. Dottern ökar takten och tvingar kvinnan att börja småspringa. Flickan ökar takten ytterligare, vågar utforska sina gränser när hon inser att det faktiskt går bra.
Då släpper mamman pakethållaren och låter den lilla flickan på egen hand fortsätta trampa. Flickan vinglar till men återfår balansen, och hon ökar återigen farten.
Spänningen släpper, och solen tittar fram genom en liten springa mellan molnen. Man kan skymta de bruna lockarna som leker i fartvinden, och se gruset som sprutar över asfalten när hon flyger fram på cykeln. Hennes glädje lyser över hela bakgården, får den att lysa, får träden att inte verka så nakna längre. Och det är med den största glädjen hennes röst förgyller hela världen.
”Mamma, mamma jag cyklar!”