Tystnaden |
Ronnie G Lundin

Tystnaden
Elk sprang för sitt liv. De var efter honom , han kunde höra deras skrik på långt håll. Om de fick tag i honom skulle de döda honom hade de sagt. Döda honom, en av deras egen stam. Han var annorlunda, konstig och passade inte in. Det visste han redan som liten. Elk hade Krafter som han använde i ilskan och i förtvivlan över att blir retad eller slagen av de andra barnen. Krafter som hade skadat flera stycken av dem. Hans utanförskap hade blivit ännu större och när han blev tonåring ökade hans Kraft och han blev ett hot mot stammen. Schamanen hade dömt honom som fredlös efter det att han så när hade dödat hövdingens son. Han hade försökt försvara sig. Det var inte hans fel, det var hövdingens son som hade börjat bråket. Men det hjälpte inte. Elk var redan dömd på förhand. Fredlös och förvisad. Och nu sprang han här genom skogen i sitt försök att rädda sitt liv.

Utmattad sjönk han ihop under en gran. Det hördes inga röster mer. De hade nog gett upp nu. Han tuggade på några rötter som han hittade och drack lite ur en bäck som flöt fram. Han måste längre bort. Snart började han gå igen. Längre in i skogen som stod tät runt honom. Men skogen skrämde honom inte. Den gav honom skydd. De andra i stammen var rädda för de faror som fanns här, det visste han, och därför sökte han sig längre och längre in i en förhoppning att de inte skulle våga att följa honom.

Vart skulle han ta vägen? Hur skulle han överleva ensam? Frågorna hopade sig i hans huvud. I flera dagar vandrade han planlöst genom skogen som aldrig tycktes ta slut. Han vek undan några grenar. Nog såg det lite ljusare ut nu. En glänta. Vad skönt att slippa dessa grenar som han hela tiden måste fösa undan för att komma fram. Han såg sig omkring. Här var det vackert. En öppen plan med en grotta in i ett mindre berg låg framför honom. Och alldeles bredvid en bäck. Här skulle han kunna stanna ett tag. Försiktigt undersökte han grottan och såg till sin lättnad att den var tom. Han samlade ihop grenar och blad och gjorde sig en enkel bädd.

Nu var han hungrig. Han visste inte när han hade ätit ordentlig mat senast. Det måste ha varit i lägret hos sin stam som han inte längre tillhörde. Han suckade, nu var han ensam. Hungern drev på och han tog fram sin kniv som han hade lyckats få med sig och började tälja på ett spjut. Ganska snart var han färdig och med en mage som vrålade av hunger gav han sig av på jakt. Han hade en osedvanlig tur och fick snart syn på en hjort som han lyckades fälla. Men hur skulle han tillaga den utan eld? Hungern fällde avgörandet och han slet upp skinnet och skar sig ett stycke kött som han slukade rått. Men hungern släppte inte för det och han tog en bit till, och en till. Snart kunde han till sin förvåning se att han hade ätit upp hela hjorten. Hur hade det gått till? Han var inte mer än lagom mätt, men av hjorten fanns det bara benen och lite skinn kvar. Allt annat hade han ätit upp. Elk förstod ingenting, men nu var han trött och gick till sin bädd i grottan för att sova.

Nästa morgon vaknade han uthungrad igen och gick genast ut på jakt. Det verkade finnas gott om vilt här och han hade snart fångat sig både en hare och några ekorrar som snabbt försvann ner i hans mage. All tid som han inte jagade använde han för att förfina sina spjut och fällor. Han kunde bara inte begripa varför han var så hungrig hela tiden.

Tiden gick och dag lades till dag, vecka till vecka och år till år. Han fick gå allt vidare svängar för att hitta mat. Elk jagade och åt, jagade och åt. Inga människor syntes till och han var lika glad för det. Ensamheten har sitt pris, tänkte han, men jag får åtminstone leva i fred. Elk förundrade sig över att han ännu var så stark och vig trots att han nu började nå upp i den ålder där männen i stammen tacklade av och blev mer orörliga. Han kände sig bara starkare och vigare. Även syn och hörsel tyckte han hade förbättrats sedan han hade blivit utkastad från sin stam. Det har väl med min Kraft att göra, tänkte han. Elk försökte hålla reda på tiden genom att rita ett streck varje månvarv på grottans vägg. Men när grottan blev full av streck så tappade han räkningen och gav upp. Så länge hade han varit här att han inte längre kunde tala. Han försökte men det gick inte. Han hade ingen röst längre. Maten var också ett problem. Det fanns inget kvar att jaga här längre. Han hade försökt att flytta till ett annat ställe, men på något konstigt sätt kom han alltid tillbaka till grottan igen. Hur han än vandrade kom han alltid tillbaka igen.

Han var ständigt hungrig och försökte äta av de växter och rötter som fanns runt grottan. Jodå, hungern mildrades, men det krävdes mycket för att han skulle blir mätt. De kala fläckarna på marken visade var han hade gått fram och snart stod bara träden kvar. Vatten hade han åtminstone i överflöd och drack girigt i sig av det.

Vad skulle han göra nu? Det verkade vara lönlöst att försöka ta sig härifrån. Han var på något konstigt sätt bunden vid grottan. Men fick han ingen mat så skulle han svälta ihjäl. När allt gräs och alla örter också var slut sjönk han ihop på sin bädd som nu var full av fällar från de djur han hade fångat och ätit upp under åren. Han beslöt sig för att ge upp. Hur gammal han var visste han inte, bara att han var långt äldre än den äldste i hans gamla stam. Han låg och försökte räkna och uppskatta. 100 år? Det kan inte stämma. Han försökte igen. Ja det verkade stämma. Han var faktiskt 100 år. Elk trodde att han yrade av hungern och la sig för att försöka sova. Snart sov han djupt djupt.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Robert Storm Petersen har sagt: "Jag har ofta tänkt att jag vill skriva en bok - nu tänker jag på det igen."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Vänsterprassel

"Här har jag samlat mina vänsterprassel. Jag vill vara öppen med vad jag har gjort. Få ett slut på…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |