En sommar av vä… | En sommar av vä…
S:t Olle

En sommar av väntan

Jag går nerför stigen mot vattenbrynet och känner varje barr och gruskorn under mina bara fötter. Där tallarna tar slut stannar jag upp och böjer mig ner efter ett grässtrå att stoppa i mungipan. Sedan går jag de sista stegen ut på den flata hällen och sätter mig ner på kanten, där klippan viker tvärt ner i det klara vattnet.
   Tidigare idag har vi dykt ner i det vattnet härifrån och sedan plaskat runt och brottats och simmat i kapp tills vi inte orkade mer. Därefter låg vi här uppe och tjattrade medan solen försiktigt torkade oss. Detsamma som vi gjorde igår och i förrgår och dagen före det. Rutiner som känns nya varje dag.
   Nu – när den strålande solen till slut är inne på det allra sista av sin bana denna sommardag – har vattnet ro så långt ögat kan nå. Vid skymningstid badar vi inte. Nu kommer den bästa stunden på hela dagen, det obeskrivliga ögonblick då vi sitter tysta sida vid sida på denna klippa och ser solen gå ner bakom horisonten av blått vatten. Den enda absolut undantagslösa av de rutiner vi har format dessa sommardagar.

Sommar är det verkligen, tänker jag, samtidigt som jag känner hur väntan börjar pirra i mig, just på denna plats är det sommar som ingen annan stans. Det är den slags sommar som man bara kan hitta i böcker och filmer. En sommar för alla sinnen, tänker jag vidare, i ett försök att distrahera mig själv från den stegrande ivern och ängslan med vilken jag väntar. Jag väntar, eftersom det alltid är jag som kommer hit först. Det är väl en del av rutinen, traditionen. Jag kommer hit i god tid och sedan sitter jag och väntar och blir allt ängsligare att du inte ska komma innan solen går ner. Du kommer ju alltid – alltid i sista ögonblicket, men du kommer. Ändå hinner jag bli lika ängslig varje gång. Så låt nu sommaren distrahera sinnena.
   Jag ser sommaren runt omkring mig: tallarna bakom mig med fläckar av grönt gräs mellan stammarna; på båda sidor om mig strandkanten som löper bort i fjärran; den blå vattenytan under mig, utmed vilken just nu endast små, knappt synliga vågor rör sig; himmelen ovanför, utför vars sida solen kanar allt fortare och vars färg vattnet har lånat. Jag känner sommarens dofter: allt som grönskar, allt som blommar; dofter av strand, dofter av vatten; doften av värme som kommer att stanna kvar också när solen har sjunkit undan. Sommar­kvällens ljud – inget påträngande, men de finns där: det allra tystaste av kluckande där vattnet och klippväggen möts; surret av de insekter som ännu orkar vara aktiva borta vid grästuvorna; ett lätt brus från tallarna när en vindpust drar förbi; ett oidentifierbart rop från någon fågel i fjärran. Klippan, som värmts av solen hela eftermiddagen, ger en varm känsla av sommar i huden på mina ben. Faktiskt känner jag till och med smaken av sommar, tack vare det obliga­toriska grässtrået i min mungipa.

Överväldigande som den är, upp­levelsen av sommar, hjälper den emellertid inte mycket för att dämpa ivern i min väntan på dig. Snarare kan jag inte bärga mig tills vi båda delar upp­levelsen tillsam­mans. Nu måste du snart komma, solen står redan så lågt och den tycks bara falla fortare, ju närmre den kommer vattenytan därborta. Jag vänder mig dock inte om för att titta efter dig, det vore så fel, som att svika ett förtroende. Jag vet ju att du kommer. Dessutom så kröker sig stigen och gömmer sig bakom en tätare dunge av tallar och buskar, så jag skulle ändå inte se dig förrän du nästan var framme.
   Fantastiskt, tänker jag, där jag sitter och ser ut över vattnet, viken tyngd det är i denna stillhetens rutin. Vi utför alla vår del med en orubblig trohet – jag, du och själva naturen omkring oss. Inte en enda kväll har solen skymts av moln på denna plats denna sommar. Inte en enda kväll har vattnet krusats av mer än de allra obetydligaste vågor, eller tallarna där bakom mig ruskats av mer än en lätt bris. En tyngd som får hela denna rutin att kännas lika absolut som dygnets växlingar. När har inte natt följt på dag? När har du inte kommit precis i sista ögonblicket?

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...Arnljot Eggen har sagt: "Man måste skriva en hel del för att förstå vad man inte ska skriva."

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Ett år

"En novell under temat spegel. [Framsidan är inte min egen]."

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |