-1-

Det var en lugn och fin morgon utan förhastade slutsatser – om någonting alls. Gryningen hade kommit sidenmjukt inrullande och fört med sig ett stilla strilande regn. Regnet var välkommet efter en tid med envist tjatiga snöfall; snöfall som fördunklade blicken även om de vita vidderna förstås varit granna att se på så länge som de fått ligga orörda.
   Han hade vaknat alldeles för tidigt denna morgon. Ja, långt före gryningsljusets ankomst. Regnet fortsatte att falla över ”de grusade förhoppningarnas gator”. Det va så han kallade dem, när han var på sitt poetiska humör. Han smålog för sig själv och satte sig vid köksbordet. Där blev han sittande, tankfull en längre tid. Till sist tog han sig något för – han började, under stor koncentration, vika till en leksak i papp till ett av barnbarnen. Det v a r verkligen grusigt därute, på gator och trottoarer, fann han då han senare travade iväg med tygkassen för de dagliga inköpen i kiosk och matvaruaffär.
Visst…, en dag bland alla andra. En dag, på väg någonstans mellan gryning och skymning. En helt vanlig dag. Fanns det sådana? Dagen skulle snart vara borta och förbi.

När han kom hem igen,lade han sig att vila, sov rentav en stund framåt eftermiddagen. När han kvicknade till efter en skrämmande dröm, visste han knappt var han var eller hur mycket klockan var.
   Nästa dags morgon var grå med ett strilande regn som snart övergick i hällande regn. De vita snöhögarna smälte snabbt ner till ett intet. Stadens rörelser ackompanjerades av regnets taktfasta trummande, och snösmältan spolades ner i gatubrunnarna med ett sorgset slurp.
   – På väg, på väg! Allt nu genast! ropade stadens rastlösa själ.
Omsider körde han iväg till det där köpcentret dit alla andra också var på väg, just den här dagen.
   Han parkerade bilen på den överfulla parkeringsplatsen och suckade tungt. När han hade passerat in genom svängdörrarna med den stora och otympliga varukorgen, upptäckte han att han, förargligt nog, hade glömt inköpslistan i bilen. Det var bara att vända om, fälla upp paraplyet igen och starta om hela processen.
   Nåväl, nu var han där han var, mitt i detta köpcentrum; mitt i detta dignande förråd av djupfrysta, konserverade färska eller plastförpackade varor. Luften var kvav och instängd, trängseln besvärande. Han mådde inte bra. Det var något med magen, trodde han. Kanske gallan eller tarmvred. Magen drog sig samman i små kramper, pulserade på ett olustigt sätt. Och alla de där fyrkantiga fryspaketen med sina glättiga, färglagda, utsidor gjorde inte saken bättre. De ingav honom bara äckel och ingenting annat.
   Det är måndag igen – alltid är det måndag. Det slår honom att det är en måndag. Gråmulen är den men ändå ljus. Det hörs lite fågelkvitter här och var, nerifrån gården. Ja, det är förstås bobyggartider nu. Skatorna har  hållit på en tid och samlat pinnar till sina ”svartbyggen”,  i trädet mittför köksfönstret.     Men nu verkar prinsessan vår, ha kvicknat till liv och hörsammat vinterns uppmaning att städa undan snöhögarna. Men ännu ligger det massvis med gruskorn kvar och gnisslar vasst under skosulorna: ”Pschiii – pshiii”, låter det.
    I Nissanfloden strömmar vattnet isfritt fram med stor kraft. Vattenföringen är hög. Svansföringen i de kulturella etablissemangen är däremot låg. Det verbala pajkastningskriget fortgår utan att förtröttas det minsta.
   Han slår på radions P1 och lyssnar till Kulturmagasinet. Med stigande irritation hör han radiorösten knarra fram några idiotiska ”djupsinnigheter”. Han håller inte alls med!
    Från köksfönstret ser han nu att skatorna har flugit iväg. Några feta duvor sitter i stället och kuttrar högt uppe på piskbalkongen. Kanske väntar de på vår, de också.
   I kylskåpet hittar han dessbättre en kall och lagom stark öl. Alla tiders. Nu kan han ju släcka törsten för en stund och se lite ljusare på tillvaron. Jo, minsann! Han känner sig betydligt mer tillfreds sedan han klunkat i sig halva.
    – Ack du kära alkohol som slätar över verklighetens vassa hörn och får fåglarna inom dig att börja sjunga! pratsjunger han medan han studerar flasketiketten med de tre hjärtana.
    Då ringer det på dörren. Fördömt också, tänker han vresigt. Jag som just började komma i form… Men han går fram till ytterdörren och kikar genom dess fiskögelins. Aha, det är grannfrun, Gretel, ser han. Hon ser vildsint ut och har målat sig med illrött läppstift – inte helt lyckat. Hm, tydligen har hon varit hos frissan också.
Jaha, vad vill hon nu då? undrar han medan han vrider dörrvredet till öppningsläget och skjuter upp dörren.
    – Snälla herr Wanderloo, säger hon och tittar med rädda, förgråtna ögon på honom.
    – Låt mig komma in en stund, så ska jag förklara… Det har hänt något, något riktigt förskräckligt, förstår ni!
    – Jovisst… För all del. Stig på bara fru Ekehage! säger han medan han puffar upp dörren och skyfflar undan de närmsta skorna, som hindrar infarten.
    – Är det säkert att det går bra? frågar hon ängsligt med sin liksom svävande, lätt vibrerande röst.
    – Jag menar…, jag kommer väl inte olägligt? frågar hon med stora, vädjande ögon.
    – Ingen fara alls, avbryter han och pekar inåt lägenhetens dunkla eftermiddagsstiltje.
    – Kom in och sätt sig där på stolen, vetja! säger han. Får jag bjuda på något, kanske… En kopp kaffe? Vatten? Vinotinto? Vad önskas?
   Grannfrun skakar långsamt på sitt stora, gråsprängda huvud och tittar stumt ner på sina skospetsar.
   – Låt mig säga så här, börjar hon med långsam, lite stadigare röst…
   – Ja! vill han veta.
   Han föser henne varligt in i köket och hon sätter sig ner på stolen han drar ut.
   – Jo, du – får jag säga du? frågar hon.
   Han nickar artigt.
   – Jo, du känner ju Hansen, trädgårdsmästarlärlingen i 64:an – va?
   – Hm, ja…, något, bara lite… Vill säga, jag vet ju vem han är, jodå. Men eftersom jag själv inte har trädgård, har jag inte brytt mig om att fråga honom till råds om det där… hortikuturella. Heter det så?
   Hon nickar vagt men ser frånvarande ut, kolikt gloende på något vis.
   – Tja det där med växter, fröer och lökar, du vet tilläger han i ett lättsamt tonläge.
   – Nehej…, nej det förstås. Men säg mig nu, vad anser du om honom egentligen?
   Det är måndag eftermiddag. Plötsligt blir han varse det. Gråmulet är det men ändå ljust. Ovanligt ljust. Det hörs lite fågelkvitter nerifrån gården. Skatorna rycker i sina bopinnar och kivas lite grand. Det är som det brukar. Mest.
   – Tja, återfår han koncentrationen, jag känner honom som sagt inte närmare. Ibland ser jag inte skymten av honom på flera dar, veckor rentav… Lite smutsig och tarvligt klädd verkar han kanske. Men jag vill för den skull inte döma ut honom som gangster eller ”småbus”. För det är ju helt och hållet hans sak, menar jag, hur han väljer att se ut. Och så länge han går som lärling där borta i… Ja, vad det där stället nu heter, får han väl styra ut sig som han behagar. – Tja, jag känner honom som sagt inte - inte alls.
   – Försöksplanteringen i Tönnerlid, menar du, säger fru Ekehage.
   – Eh, Jaha, så var det visst. Tack! Men ta och sjung ut nu, fru Ekeskog. Vad är det med karln då eftersom ni blivit så upprörd? Har han besvärat dig på något vis?
   – Jo, du vet jag passerar förbi hans port så gott som dagligen. Och när jag i fredags var på väg till tvättstugan så…
   – Ja?
   – Jo, då märkte jag att det osade något alldeles fruktansvärt, utanför hans port. Och där i farstun stod en skock osnygga personer, klädda i svarta läderjackor med nitar, kedjor och gehäng…
   – Aha, men då var det väl såna där, eh, Rockers, va, eller? Hade de rakade skallar och präktiga, svarta kängor också?
   – Nejdå… Långt, stripigt, svart hår. Skorna såg jag inte så mycket av tyvärr. Men det var nog mest vanliga gympaskor, röda och blå.
   – Men, då var det alla gånger såna där hårdrocksfantaster. Komplett ofarliga, det kan ni lita på. Gå bara lugnt hem till sig, fru Ekehav.
   Han reser sig häftigt och sträcker fram handen till en farvälhälsning.
   – Ekehage!
   – Förlåt! Gå du bara lugnt hem till dig, Gretel. Och är det så att deras musik besvärar dig, är det nog bara öronproppar som hjälper, är jag rädd.
   – Tack för tipset, herr Wanderloo. Då skall jag inte störa…, längre. Nu känner jag mig lugnad…, mycket bättre till mods, och…Glad Påsk, förresten!
– Glad Påsk!

*